Jag har tydligen blivit humorsnobb

Det finns stunder när jag önskar att jag inte ställde så stora krav på humor.

Jag uppskattar många olika typer av humor och kan skratta gott åt både buskis och intellektuell briljans. Enkla skämt och larvig tramsighet kan få mig att vika mig dubbel. Akademiska referenser och knappt urskiljbara och smala dubbeltydigheter likaså. Så länge det är bra utfört.

Jag såg på fredagskvällen ”Zpanska flugan” på Chinateatern (eller China Teatern som de föredrar att kalla sig – idiotiskt). Och när jag satt där, mitt i ett hav av skrattande människor, så kände jag mig som en humorsnobb. Jag vill också kunna skratta åt den vuxna motsvarigheten till kiss-och-bajs-humor. Jag vill också kunna tycka att det är roligt när Suzanne Reuters rollfigur säger ”samlag” istället för ”samtal”. Och när farbror Tideman vid ett tillfälle kallas för farbror Tidelag. För ärligt talat, jag tycker ju att vuxen kiss-och-bajs-humor faktiskt är roligt. Så länge det är bra utfört.

Med lite skådespelarfiness och manuselegans kan de enklaste saker göras till storartade skämt. Till och med slitna klichéer går att göra till härlig humor om man vänder och vrider på dem en gnutta. Men en sliten kliché som bara används som en sliten kliché kommer aldrig att bli något annat. Självklart kommer människor att skratta åt att Reuter säger ”samlag” på scenen. Men lik förbaskat är det ett tecken på trött manusskrivande, eftersom det bara blir en billig poäng och inte innehåller ens en gnutta attityd. När jag tidigare i höstas läste att ”Spanska flugan” nu hade återuppstått i en fräckare version så hade jag räknat med att manusförbättrarna Peter Dalle och Robert Gustafsson hade gjort något mer genialt än att bara byta ut slumpvisa ord till snuskigare varianter och skjuta in så många svordomar som möjligt i Dalles repliker.

Jag såg för något år sedan 1981 års uppsättning av ”Spanska flugan” på video. Den var en fantastisk succé på sin tid – 438 föreställningar! Farsen i sig är förstås ännu äldre, skriven redan 1914. Men jag älskade verkligen 80-talsversionen, både när jag såg den på tv när jag var ung och när jag nu i vuxen ålder återstiftade bekantskapen med den. Carl-Gustaf Lindstedt, Lasse Berghagen, Inga Gill, Stig Grybe, Gus Dahlström – de var fantastiskt roliga att titta på. Det var förstås en annan humorteknik på 80-talet, med yviga gester och överdriven mimik. Och antydningarna på sex var i Inga Gills och många andras munnar blott pikanta. Och just antydningarna är för mig så mycket roligare än att Suzanne Reuter säger ”samlag”. Självklart går det att utvinna en sorts Lorryaktig humor i att slänga in snuskord och svordomar i ett i övrigt harmlöst sammanhang. Men då måste det göras mer konsekvent. Nu blir det bara ett billigt effektsökeri utan eftertanke. För det fräcka i den nya versionen stannar vid just inskjutna ord och fraser. I övrigt är det samma känsla som i 80-talsversionen, fast med lite blekare insatser. Ingen kan t ex spela farbror Tideman som Gus Dahlström. Och med tanke på vilket bett Suzanne Reuter normalt sett kan ha i sina repliker är det synd att man misshushåller med en så lysande komiker i ”Zpanska flugan”. Självklart kan de inte helt ändra på handlingen, men när de ändå har förnyat manuset så hade de kunnat förbättra hennes roll. Nu blir det väldig slagsida åt Peter Dalle – och han är rolig, men återigen ges han för enformiga repliker. Märk väl, detta är mina högst personliga och snobbiga åsikter och önskemål. Resten av publiken skrattade ju.

Jag hade trott att jag skulle skratta hejdlöst åt Reuter och Dalle. De är verkligen favoriter i andra sammanhang. Men manuset är för svagt. Den enda i farsen som jag verkligen skrattar åt är Per Andersson. Han ligger närmare buskis än fars i många lägen och han överspelar något enormt. Men det är roligt! Det är ofta förbaskat roligt! Och det är kanske det som är problemet. Per Andersson är lysande kroppskomiker och Reuter och Dalle får vara fräcka i mun, medan resten av ensemblen tyvärr är ganska blek – manusskribenterna har inte gett dem någon ny humor att jobba med, utan deras roller känns förlegade. Det är minst tre olika oförenliga humortyper, ungefär som det kan bölja i humorstilen mellan olika nummer i lokalrevysammanhang.

Här finns strålande material att jobba med: en gammal farssuccé, briljanta komiker och duktiga manusförfattare. Varför då bara lägga sig på en nivå där ”samtal” blir ”samlag”? Varför inte göra något helgjutet roligt? Eller är målet att med enklast möjliga medel få privatteaterpubliken att skratta? För om det är det sistnämnda så har de självklart lyckats. De har till och med fått recensenterna att ösa lovord över det.

Men jag köper inte det fullt ut. Jag tyckte i och för sig föreställningen var underhållande och jag skrattade gott vid många tillfällen. Så jag var inte missnöjd på det sättet. Men ändå. Jag kräver mer. Jag har tydligen blivit humorsnobb.

Taggat som: Chinateatern, Per Andersson, Peter Dalle, Spanska flugan, Suzanne Reuter, Zpanska flugan