Mattias Boström

Från stand up till Sherlock Holmes

Mattias Boström — Sat, 03 Mar 2012 13:47:57 +0000

Den här våren skulle jag göra en ambitiös satsning på att bli en bredare komiker – och bli så pass bra att jag kvalificerade mig att vara förkomiker åt proffsen på betalklubbarna. Nu blir det inte så. Jag lägger ned den satsningen. Och det är verkligen helt i sin ordning.

Jag började stand up-säsongen med att experimentera en hel del. Testade nya sätt att framföra mitt gamla material och skrev helt nytt material som i mitt tycke borde tilltala en bredare publik. Jag hade ju sett hur andra komiker med ganska enkla medel fick publiken att vika sig av skratt, medan jag själv ibland konstrade till det för mycket. Men hur jag än testade så funkade ingenting särskilt bra och jag kände mest hur jag blev sämre och sämre. Trots att syftet var att gå från smal nördhumor till bredare folkhumor.

Men så plötsligt en kväll på Maffia Comedy Club bestämde jag mig bara för att strunta i allt det nya och köra lite grand på samma sätt som jag började med stand up en gång i tiden, vilket egentligen är för bara drygt ett år sedan. Glad nördsmart humor. Enda skillnaden var väl att jag hade flyttat runt på skämten lite grand, så att första skämtet framställde mig som lite töntig, snarare än som en besserwisser. Det var lättare att direkt få publiken på min sida på det sättet.

Och den här återgången till gamla humor-Mattias blev lyckad. Det kändes så skönt – jag hade i själva verket inte haft något riktigt bra klubbgig sedan i augusti… Visserligen några halvdana under hösten, men ingen riktig fullträff. Det stora undantaget under hösten var i så fall min enmansshow ”Jakten på guldstjärnan”, som jag tyckte fungerade riktigt bra. Tanken var att jag nu under våren skulle köra showen någon gång på nytt och även uppträda med den på några andra orter – Göteborg, Lund, Ystad var planen. Orter där jag har tillräckligt många gamla vänner för att locka publik. Men allting förändrades fullständigt för några få veckor sedan.

Det var i samband med SVT:s sändning av BBC-serien ”Sherlock” som jag bestämde mig för att skriva den stora svenska fackboken om Sherlock Holmes. Det är ett intresse som jag haft sedan jag gick på högstadiet för 25 år sedan och många gånger har jag tänkt att jag skulle skriva en rejäl bok om detektiven. Men antalet fackböcker om Sherlock Holmes som kommer ut – främst i England och USA – är stort och jag har aldrig känt att jag kunde bidra med något unikt. När jag nu började tänka efter så insåg jag dock att jag sitter inne med en del kunskap och till viss del sådant som inte särskilt många är insatta i, speciellt det som rör Sherlock Holmes ur ett svenskt perspektiv. Dessutom vill jag berätta om succén kring Sherlock Holmes på ett sätt som mig veterligen ingen annan gjort tidigare. Det blir en 300-sidig bok med huvudsakligen text och inte särskilt många bilder – rikligt illustrerade böcker om Holmes finns det redan mängder av på den internationella marknaden. Det kommer handla om hur Holmes blev en framgång, alltifrån Conan Doyles debut 1887, och sedan fortsatte vara en framgång långt efter att författaren dött, ända fram till våra dagar när Sherlock Holmes förmodligen är mer inne än någonsin förut. Om det är någon gång en sådan här bok ska skrivas så är det just nu – kanske kommer vi aldrig mer se en sådan boom som råder för tillfället.

Boken har arbetsnamnet ”Från Holmes till Sherlock” och utkommer med stor sannolikhet våren 2013. Överenskommelse med ett bokförlag är gjord. Jag vill att boken ska bli som en spännande dokumentär, inte riktigt den vanliga typen av fackbok om Sherlock Holmes. Det ska vara som en fascinerande biografi, men istället för att bara handla om Sherlock Holmes ska det kretsa kring personerna, företeelserna och trenderna som har fått den här fiktiva figuren att bli mer levande än många riktiga historiska personer. Och jag vill visa hur varje tid har sin Sherlock Holmes, hur han förändrats i takt med att samhället och vi människor förändrats. (Läs gärna mer om tanken med boken på SherlockHolmes.se - och missa inte att den sajten nu även har en Facebooksida.)

Det här är det största bokprojekt jag någonsin gett mig in i. Samtidigt är det ett bokprojekt jag förberett mig för i 25 år. Jag älskar halvårsprojekt och det här är just ett sådant. Om boken ska komma ut under våren 2013 så behöver den vara färdigskriven i augusti 2012. Därefter återstår redigering, layout och framtagande av förhandsexemplar, så att förlagets säljavdelning i god tid kan dela ut läsning till bokhandelskedjornas inköpsgrupper i oktober. Det är långa ledtider inom förlagsbranschen och jag känner ju till allt sådant eftersom jag själv jobbar i den världen. Detta innebär ett hektiskt tempo för mig under de närmaste sex månaderna, helst ska jag fr.o.m. nu skriva ca 12 färdiga boksidor i veckan. 12 extremt faktafyllda boksidor som kräver mycket research… Det är lätt att räkna ut att min fritid inte kommer räcka till något annat över huvud taget framöver. Så jag säger därför tillfälligt farväl till stand up-världen, men lägger till ett ”på återseende”. Det passar utmärkt att ta en paus just nu, när jag ändå insett att den nördsmarta humorn är min grej och jag faktiskt känner att jag inte längre vill satsa på att bli bred komiker som ska kunna roa en hel krogpublik. Om det är något som jag är duktig på så är det att inse vad som är mina svaga sidor och därför istället inrikta mig på att bli ännu bättre på det jag redan är bra på. Jag kommer tillbaka till ståuppandet, på ett eller annat sätt, men exakt hur har jag ingen aning om. Jag planerar aldrig så långt in i framtiden. För några dagar bestämde jag mig för att avboka resten av vårens gig, med undantag för ett – den 30 april ska jag ståuppa i drygt 10 minuter på Boulevardteatern. Jag älskar den scenen, kom gärna dit!

Och så var det ju min show. Som det ser ut just nu vet jag inte när jag kommer att sätta upp den igen. Eller ens om jag någonsin kommer göra det. Så därför har jag bestämt mig för att – åtminstone tills vidare – lägga ut den offentligt på Youtube. Det är förstås inte samma sak att se den på datorskärmen som att vara på plats i publiken, men jag hoppas ändå att den ska roa er.

Det svåra är det roliga

Mattias Boström — Fri, 06 Jan 2012 17:29:07 +0000

Den här våren ska jag ge mig in i mitt svåraste stand up-projekt hittills.

Våren 2011 hade jag som mål att lyckas i nybörjartävlingen BungyComedy - att få publiken att skratta så mycket som möjligt under tre minuter. När jag väl hade hittat vad jag ville skämta om så gick det dock förhållandevis lätt att skapa själva skämten. (Med professionell hjälp som pekade ut i vilken riktning jag borde röra mig rent humormässigt.) Och det mesta av materialet som jag använde var sådant jag hade skapat under några intensiva veckor redan i november 2010. Det svåra var snarare att få säkerheten på scenen. När jag uppträdde vid kvalificeringsomgången och i finalen – där jag kom tvåa – så var det dock en väldigt tacksam publik. De förväntade sig kanske inte jättemycket av oss nybörjare.

I höstas satte jag upp min första enmansshow. Egentligen lite galen ordning – enmansshow är något man vanligtvis sätter upp först efter att man hållit på några år som komiker och skaffat sig både material och erfarenhet. Men för mig passade det så bra just vid det här tillfället. Och risken att man misslyckas med en enmansshow är inte jättestor. Får man bara ihop tillräckligt med okej material så går det nog hem hos publiken – de har ju kommit för att de är intresserade av att se just mig. Lärdomen var att det i showen blev det personliga pratet och längre historierna som lockade till skratt, snarare än de konstruerade punchlineskämten.

Under hela den här tiden, ett drygt år, har jag även uppträtt uppåt 50 gånger på humorklubbar. Främst rookieklubbar där det är gratis (eller billigt) inträde och där de nya i branschen får möjlighet till scentider och dit de etablerade kommer för att testa nytt material. Några få betalklubbar har jag också uppträtt på och då gäller det ju alltid att hålla sig till sitt säkraste material. Ibland har det gått bra för mig och ibland har det gått sådär. Någon enstaka gång har jag lyckats jättebra. Någon riktig totalbombning har jag inte råkat ut för, även om det är dödjobbigt under sådana minuter när jag inte lyckas få publiken att skratta.

Egentligen skulle jag kunna sätta som halvårsmål att bara bli bättre på det jag redan gör, dvs att öka skrattnivån när jag uppträder på rookieklubbarna. Men för mig blir det en för tråkig utmaning, så jag kommer antagligen misslyckas med den. Jag vill att mitt mål ska verka ointagligt från den nivå jag befinner mig på nu. Så jag måste sikta rejält högt.

Det finaste man kan bli inom stand up-världen är headliner. När man som headliner uppträder på betalklubbar så kör man ofta uppemot 45 minuter. 4-6 skratt i minuten bör man kunna få som headliner. Eller med andra siffror: under ungefär en tredjedel av tiden bör publiken vara igång med att skratta. Jag har definitivt inte som mål att bli headliner just nu. Inte på ett halvår.

Det näst finaste är supportkomiker. Det är den komiker på en betalklubb som kör mellanakten på kanske 20 minuter. Eller som är förkomiker till en headliners show. Alla varianter finns förstås, men på ett ungefär så är det på det viset. Sen är det förstås många komiker som växlar hela tiden och ibland kör som headliner och ibland som support. Och på vissa klubbar kan man bli headliner eller support även om man inte funkar som det på andra.

Mitt mål denna vår är att skapa ett stand up-material och ett framträdande som är tillräckligt bra för att jag ska kunna agera supportkomiker på en betalklubb. Huruvida jag får sådana gig framöver ingår inte i just vårens mål, jag är bara ute efter att göra det till en tänkbar framtid.

Även om jag körde en timslång show i höstas så innebär det inte automatiskt att jag har 20 minuter roligt klubbmaterial. Nej, showen var ju just en timme lång för att jag skulle kunna bygga upp en bild av mig själv i en kvart och sedan ägna trekvart åt att rasera den. Och kom ihåg att den gången sökte sig publiken till mig. Nu måste jag vara så rolig att jag kan underhålla vilken typ av publik som helst, även de som inte gillar nördiga IQ-skämt.

I princip handlar det om att jag nu måste börja om från början. Jag måste hitta en bra avslappnad stil som fungerar professionellt. Följande saker ska jag förändra under våren:

Köra mer igenkänningshumor. Ämnen som alla känner igen sig i. Men med min lite nördiga twist på det, så att jag behåller min särart.
Använda kroppen mer. Hittills har jag huvudsakligen stått och vevat med högerarmen. Men humor är ju inte bara ord, det är ju så mycket synintrycket också.
Använda mer mimik. Mimiken hittills har mest bestått av mina vanliga miner, men jag har sällan använt den för att gestalta andra personer.
Iscensätta situationer och gestalta andra personer (med kropp, mimik och förvrängda röster). Jag har hittills mest jobbat med klassiskt upplägg med setup och punchline. Det är dags att jag skapar lite längre historier.
Över huvud taget jobba med fler långa historier (typ 3-6 minuter långa), där det roliga inte bara är punchlines, utan snarare mina kommentarer till ämnet. Istället för att ha en punchline där de sista orden i en mening förändrar betydelsen av meningen i stort, så skapar jag situationer där kommentaren går stick i stäv med situationen. Tidigare har orden varit min väg till att få skratt, nu ska det snarare vara attityden.
Jobba mer med att skapa bilder hos publiken. När jag väl har skapat en rolig bild för deras inre så kan jag mata på med några kommentarer till på samma ämne och få fortsatta skratt.
Prova mig fram i att prata med publiken och använda mig av deras svar för att skapa humorn. Jag har hittills inte vågat ta in publiken särskilt mycket i mitt ståuppande, men om jag ska bli en bra supportkomiker så är det ett måste. Det här bävar jag för, det är läskigt.
Få mitt ståuppande att låta som ett naturligt samtal med publiken. Jag har hittills varit för teatralisk och hållit mig benhårt till manus. På sistone har jag försökt lösa upp den där knuten, men jag behöver göra stora framsteg på den fronten.

Om jag kan få ordning på ovanstående saker så har jag en perfekt grund. Jag är inte orolig för själva skämten. Att skriva humor är den bit jag är bra på. Men ståuppandet består av så oerhört mycket mer.

För att nå fram till detta kommer jag ha våren som en arbets- och experimenttid. Jag kommer bl a köra en hel del på gratisklubben Big Ben i Stockholm. Ibland kommer mina nya grejer att falla platt, ibland kommer jag att lyckas bra. Om ett knappt halvår så ska jag enligt det uppsatta målet lyckas riktigt bra varje gång som jag kör säkert material.

Jag kommer även besöka Norra Brunn och andra betalklubbar hyfsat ofta, bara för att stå i publiken och lära av proffsen. För jag vill verkligen prova på att bli en komiker som kan roa en bredare publik än jag kan göra idag. Självklart med min egen stil i behåll.

Det kommer bli väldigt svårt. Men det är just det som är det roliga.

Mitt enda nyårslöfte inför 2012

Mattias Boström — Sat, 31 Dec 2011 16:36:37 +0000

Det finns bara en sak som behövs för att göra 2012 till ett ännu bättre år än vad 2011 var. Och då måste jag ärligt talat säga att jag ändå är jäkligt nöjd med 2011. Men en enda förändring i mitt liv kommer göra att jag enkelt når de mål jag har satt upp för mig själv.

Jag ska sluta söka ögonblicklig bekräftelse.

Så enkelt är det. Kan jag bara klara av det så är resten fixat.

2011 var för mig ett år fyllt av jakt på ögonblicklig bekräftelse. Precis som 2010 och 2009, men kanske inte så mycket innan dess. Och det är förstås det underbara nätet som ställer till det för mig, nätet som jag älskar så mycket. Nätet som jag älskar alltför mycket. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på att kolla Facebook bara för att se om någon kommenterat, gillat, skickat meddelande eller vänförfrågat. Och på Twitter för att kolla mentions, retweets och direktmeddelanden. Och kollat mejlen – av alla möjliga anledningar. Och checkat statistiken för någon av mina olika sajter, men mest på mattiasbostrom.se och sherlockholmes.se, och myst lite extra när jag sett att någon googlat mitt namn och hittat till mina sajter. Och gått in på Twingly för att söka på mitt namn, ifall att någon blogg har nämnt mig, eller på Eniro Nyhetssök för att göra motsvarande sak när det gäller vanliga pressen – det kan ju hända att min Google Alert på mitt eget namn skulle kunna ha missat något. Och så har jag förstås bara allmängooglat mig själv och bläddrat igenom sida upp och sida ner med länkar jag sett hundratals gånger tidigare.

Det där sistnämnda pekar lite grand på problemet. Hade det varit så att det ständigt hade dykt upp nya grejer - nya meddelanden, nya länkar, nya kommentarer – så hade det kanske kunnat ses som en bra personlig omvärldsbekakning eller åtminstone en vettig social kontakt. Men nu är det bara ett tragiskt sökande efter ögonblicklig bekräftelse. Ibland tar detta så mycket tid att jag inte ens hinner skapa de saker som faktiskt skulle kunna alstra äkta bekräftelse.

Jag har haft ett fantastiskt 2011. Ståuppkarriären går fint – andraplatsen i BungyComedy och enmansshowen i höstas var höjdpunkter. Det har varit mycket roligt kring Sherlock Holmes tack vare BBC-serien och Hollywooduppföljaren. Jag och min kompis Per Olaisen har kommit ut med en bok – ”Bisarra böcker” – som jag är oerhört stolt över.

Men ändå. Det där är ju grejerna som jag förstås vill att alla ska notera. Men vid sidan om sådana saker har jag förr om åren alltid gjort en mängd grejer som har riktat sig till nästan ingen eller till bara ett fåtal eller bara mig själv. Skrivit Sherlock Holmes-artiklar, forskat om märkligt obskyra ämnen – och till och med läst romaner. Istället lägger jag nu minut efter minut som totalt blir timme efter timme som sammanslaget blir dagar och veckor på att göra, tja, ingenting.

Visst ska jag ha kontakt via de sociala medierna. Visst ska jag svara på kommentarer och mejl, men kanske inte nödvändigtvis inom några få minuter. Men vänligen, Mattias Boström, sluta söka ögonblicklig bekräftelse och satsa otroligt mycket högre än så!

Jag kan ju börja med att ge blanka fan i att kolla statistiken – var femte minut – för att se hur många som läser det här inlägget.

Gott nytt år på er alla! Det kommer bli ett underbart 2012.

Ingenting triggar igång min kreativitet så mycket som små motgångar

Mattias Boström — Mon, 26 Dec 2011 20:13:31 +0000

Ingenting triggar igång min kreativitet så mycket som små motgångar. Såväl stora framgångar som stora motgångar får helt motsatt verkan.

En stor framgång får mig att luta mig tillbaka och slappna av. Jag har lyckats! Och känner att jag inte behöver bevisa så mycket mer på ett tag. Jag har fått en stor dos bekräftelse och tycker med rätta att jag kan få ta det lite lugnt ett tag.

En stor motgång får mig oftast att tänka efter om jag verkligen är inne på rätt spår – och kanske hoppar jag över till något helt annat. Jag har inte särskilt stort tålamod. Och jag vill inte slösa min tid på något som jag ändå inte har talang för.

En liten framgång får mig att långsamt utvecklas. Jag har hela tiden kontroll över situationen. Jag tar aldrig några stora risker. Och min kreativitet utnyttjas aldrig till sin fulla kapacitet, eftersom inget har triggat igång den. Jag jobbar instinktivt och provar mig fram, men aldrig med riktig glöd.

Det krävs nämligen att jag drabbas av små motgångar för att verkligen få fart på den kreativa sidan hos mig. Det är först då som jag blir riktigt uppfinningsrik och kan göra stordåd. Jag har sett det så många gånger hos mig själv. Som när jag till exempel har formgivit ett bokomslag och får kritik för att det inte är tillräckligt bra. Med följden att jag blir sur. Förstås. Jag har lite kortare stubin numera jämfört med förr. Och efter att ha fått kritik ger jag mig fan på att visa hur bra det faktiskt kan bli. Och så gör jag något mycket bättre. Det är så mina omslag till Jo Nesbøs böcker har kommit till.

Precis likadant är det när jag skriver texter. Eller när jag skrev min show. Jag får kritik under arbetets gång, eftersom jag har bett personer att läsa. Och blir lite sur (även om jag döljer det hyfsat väl). Men min surhet är när det kommer till kritan inte riktad mot den som är kritisk, utan mot mig själv. För i 95% av fallen ser jag ju själv varför det jag gjort inte duger.

Och samma sak när jag står på scen. När jag gör dåligt ifrån mig så tar jag ett större steg framåt än när jag gör ett hyfsat framträdande. Inte just i den stunden. Nej, just då känns det bara skit. Men effekten blir att jag går hem och ger mig fan på att visa hur bra jag kan vara. Det sker aldrig annars – inte när jag lyckats stort, misslyckats stort eller lyckats bara lite grand.

Det tar emot att ha motgångar, men när de bara är små så är de hyfsat enkla att skaka av sig. Och har de den här positiva effekten på kreativiteten så välkomnar jag dem!

Och så ska jag väl avslutningsvis säga att anledningen till att jag skriver allt detta är utomordentligt löjlig. Ja, det ska erkännas, jag kände det som en liten motgång när Sveriges Radio P1 lyckades sjabbla till det tidigare idag och sände fel avsnitt av radioserien Detektiverna. Jag var ju så stolt över att få vara med där, och jag betvivlar att de kommer göra särskilt mycket för att sända det igen på vettig tid, utan snarare hänvisar till repristillfället. Men skit samma, det är en motgång som bara får mig att vilja visa upp mig ännu mer. Och dessutom ta i så jag nästan spricker, så att det blir helt groteskt bra resultat. Så känner jag åtminstone för stunden, nu är det bara att ta tillfället i akt och utnyttja denna kreativitetspuff.

Ännu ett bevis varför mina mål bara bör vara innehållsmässiga

Mattias Boström — Mon, 26 Dec 2011 16:46:41 +0000

Det finns en anledning till att alla mina delmål i tillvaron är innehållsmässiga. För så fort delmålen inbegriper andra faktorer som jag inte har kontroll över så är de inte längre några säkert realiserbara mål – de är bara önskedrömmar. Jag kan ha som mål att skriva en bok, men jag kan inte ha som mål att den ska sälja ett visst antal exemplar. Själva skapandet är målet, resten är bara en förhoppning. Jag hade i höstas som mål att skriva en show och det gjorde jag. Och visst hade jag förhoppningar om att många skulle se den, men det ingick inte i själva målet. Just nu har jag som mål att till i maj ha tagit fram 20 minuter riktigt starkt supportkomikermaterial. Att jag sedan kommer få framträda med det är bara en förhoppning.

När jag i våras blev tillfrågad av produktionsbolaget Filt att delta i det nya radioprogrammet Detektiverna så blev jag så jäkla glad och stolt. Jag älskar att medverka i radio och inte minst i P1, där pratet kan få bre ut sig. Och roligast av allt: Jessika Gedin som programledare! Jag träffade Jessika första gången i slutet på 90-talet och har sprungit ihop med henne då och då genom åren. På senare år har vi dessutom pratat allt mer om vårt gemensamma intresse för Sherlock Holmes.

Programmet Detektiverna är ett mysigt pratprogram där det lättsamma tävlingsmomentet egentligen inte är så viktigt. Och det var riktigt kul att spela in det i Filts lokaler i Gamla stan i midsommarveckan. Serien sändes under sensommaren, men eftersom premiäravsnittet senarelades en vecka pga de tragiska händelserna i Norge, så blev hela serien förskjuten och avslutningsprogrammet rymdes inte längre i tablån. Det var det programmet där jag tävlade mot Annina Rabe. Det gjorde mig inte så mycket – programmet skulle istället komma att sändas på bästa sändningstid i julhelgen: på annandagen direkt efter Vinterpratarna.

Det var min förhoppning att programmet skulle sändas i P1 kl 14.30 idag. Och mycket riktigt. Hallåmannen påannonserade programmet med deltagarna Annina Rabe och Mattias Boström. Och visst var det programserien Detektiverna som lyssnarna kunde höra. Men någon råkade göra fel i programkontrollen och istället sändes näst sista avsnittet som redan hade sänts i september. Förvisso ett bra avsnitt.

Men jag styr inte över det. Mina mål i livet uppfylls ändå – trots sådana mänskliga faktorer. Jag förstår att man inte avbryter pågående program när man upptäcker missen – det ruckar ju på hela tablån. Man kan lika gärna sända det gamla programmet i repris. Vad spelar det för roll, huvudsaken är att man fyller sändningsutrymmet. Det är som om vi förlagsbranschen sätter korrekt omslag på en bok, men låter innehållet vara författarens förra bok.

Ja, jag blev förstås sur och jäkligt besviken idag. När jag och mina kompisar Martin och Trampe skrev boken ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden” så hade vi roligt åt alla de upprörda lyssnare som hängde upp sig på småsaker och sedan satte sig för att författa långa skrivelser till radionämnden om Stig Järrels halssmycke, om karatesparkar mot knäckebröd eller om minsta avvikelse mot tablån… Plötsligt har jag förståelse för alla dessa arga kvinnor och (oftast) män.

Det här sura och besvikna går förstås snart över. Och det var fortfarande kul att spela in programmet och det går hur bra som helst att lyssna på det på nätet (tack och lov för poddradion – där gjordes inga fel).

Innehållsmässigt blev det bra. Resten rår jag jag inte över.

Jag är kär

Mattias Boström — Sun, 18 Dec 2011 16:41:14 +0000

Jag upplevde något magiskt igår kväll. För andra människor framstår det kanske inte som något konstigt, men för mig var det omvälvande och jag blev alldeles varm inombords.

När jag började studera ekonomi i Lund 1992 så drogs jag snabbt till spexarvärlden. Äntligen fanns det ett perfekt sätt för mig att få utlopp för den humor som jag hade utvecklat alltsedan mellanstadiet. Jag sökte in till Lundaspexarna, men kom inte med. Jag var inte tillräckligt bra sångare och heller inte någon makalös scenhumorbegåvning. Kanske hade det gått bättre om jag enträget fortsatt att söka in, men det hade jag inte tålamod till. Så istället drog jag hösten 1992 igång ekonomernas spex i Lund, den ensemble som snart kom att kallas Muffinsakademin, Muffinsspexet eller bara kort och gott Muffins. Vi skrev och satte upp vårt första spex våren 1993. Från början var vi förstås väldigt amatörbetonade, men med åren upplevde vi uppsättningar som stod sig ganska bra i Lunds humorutbud och med en riktigt proffsig organisation runtomkring. Jag stod en hel del på scenen till en början, men med åren blev jag alltmer bara manusskrivande – jag hade ju då för länge sedan slutat studera och drev istället mitt eget bokförlag. Till och med efter min flytt till Stockholm fortsatte jag skriva spexmanus och åkte varje år ner några dagar till Lund och följde slutarbetet och föreställningarna och gjorde även små gästinhopp på scenen. Det var en av mina absoluta höjdpunkter under året, att få leka av sig bland likasinnade vänner.

Under det decennium som jag var aktiv i spexet var det förstås stor omsättning på personer i ensemblen, den bestod ju ändå mest av folk som studerade i Lund vid tillfället. Men i likhet med mig fanns det även andra som hängde kvar i spexet i många år och även om jag själv inte träffade dem så ofta pga arbete och geografiska avstånd så fanns det ett gäng killar och tjejer som jag kände mig för evigt sammansvetsad med. Jag har upplevt få saker i livet där man kommer så nära varandra som just under spexarbetet. För att fungera i gruppen måste man vara redo att visa alla sina svaga sidor och hela tiden våga göra bort sig. Det är det som humor handlar om. För om man inte gör det inför sina vänner så kommer man inte kunna underhålla en publik ute på scenen.

Igår var jag på 40-årsfest hos en av mina allra äldsta vänner, vi lärde känna varandra redan under det där allra första spexet och även om vi under perioder haft mindre kontakt så är också vi båda sammansvetsade. Den där typen av vänskap som faktiskt är helt okej att ta för given. Vi vet att vi alltid hittar tillbaka till varandra. Och vi vet precis hur roligt det är när vi umgås. Inget har förändras – vi är kanske delvis andra personer nu, men länken mellan oss är densamma.

På festen var även ett antal andra från det där sammansvetsade gänget från förr. Och plötsligt raderades allting ut – nyblivna föräldraskap, karriärer, allt det där andra som utgör våra numera vuxna liv. Vi befann oss åter i den där bubblan som skapades av vår intensiva spextillvaro för ett decennium sedan eller mer.

Det var magiskt att sitta där och skåla och skråla och skratta. Med vänner som jag älskar och som jag bara vill hålla om. Jag tror att det har att göra med vår gemensamma bakgrund i just spexet. Jag har nog aldrig kramats så intensivt med kompisar som under spextiden, förmodligen för att man kommer varandra så nära och under huden, och kramandet blir då ett naturligt sätt att stabilisera relationen och visa att man litar på varandra. Samt att man får utlopp för sina känslor – inte nödvändigtvis för den personen, utan snarare för den gemensamma situation man befinner sig i.

Jag måste erkänna att jag nog är kär i mitt gamla spexargäng. Det är en sån lycklig känsla att träffa dem. Spexet betydde enormt mycket för mig under en lång rad år. Inte bara för att det gjorde mig bättre på att framträda och gjorde mig roligare, utan för att det gav mig så många underbara vänner. Sammansvetsade för evigt.

Min Sherlock Holmes-adventskalender

Mattias Boström — Sun, 11 Dec 2011 14:47:45 +0000

Förutom på den här bloggen är jag just nu ganska aktiv på min andra stora sajt, www.sherlockholmes.se. Mest är det små notiser med Holmesnyheter, bl a om nya Hollywoodfilmen och den kommande andra säsongen av BBC:s tv-serie ”Sherlock”. Min ökade aktivitet där är antagligen bara tillfällig – ibland går det ett halvår utan att jag lägger upp något nytt. Men det är lätt hänt eftersom jag hoppar så mycket mellan olika intressen. Jag vet dock att min fascination för Sherlock Holmes alltid består.

Det som gör att jag är extra flitig på Holmesfronten nu under december är min adventskalender. Varje dag fram till julafton publicerar jag ett nytt youtubeklipp där jag pratar om något föremål ur min Sherlock Holmes-samling. Det är första gången som jag spelat in youtubeklipp på det här sättet – de flesta klipp jag tidigare publicerat är videoupptagningar från mina stand up-gig.

Och faktiskt finns det en viss stand up-baktanke även här. Sherlock Holmes är ju ett ämne som jag obekymrat kan prata om hur länge som helst. Och det är något som jag vill föra in i mitt ståuppande, att känna trygghet på scenen och avslappnat bara kunna prata på. Sedan gäller det förstås att få in humoristiska knorrar på stand up-scenen, men det kommer att komma automatiskt när jag väl nått tryggheten och det avslappnade. I ståuppandet har jag hittills varit väldigt manusbunden – även om jag förstås försöker få det att inte se ut så – men jag kommer jobba hårt närmaste halvåret på att lära mig improvisera. Lite som jag gör i adventskalendern, där jag bara plockar fram några grejer ur Holmessamlingen, sätter igång kameran och oförberett börjar prata. Och inte gör några omtagningar. Det får bli som det blir, och det ställer krav på mig att prestera direkt och att tänka snabbt.

När de 24 luckorna i kalendern är avklarade ska jag försöka fortsätta med improviserade Youtube-filmer, dock inte nödvändigtvis om Holmes. Kameran blir min krävande publik som får mig att skärpa mig.

Jag tar ett halvår i taget

Mattias Boström — Sat, 10 Dec 2011 14:58:46 +0000

Jag har inget stort mål i livet, inget som jag vill nå där borta vid horisonten. Jag tänker sällan på vad jag vill ha uppnått om tre år eller kanske om fem år. Visst har jag drömmar, men de betyder ganska lite för mig. Drömmar är bara drömmar, små fantasier som är kul att tänka på men alls inte måste bli verklighet. Ett stort mål som ligger långt borta känns väldigt diffust – och drömlikt – för mig.

Jag tror att det har med min rastlöshet att göra. Jag har aldrig haft orken att satsa allt på ett kort och verkligen koncentrera mig på ett område för att bli riktigt bra inom just detta. Det har nog att göra med bekräftelsebehovet. I det läge när jag börjar få motgångar så är det så lätt att hoppa över till något helt annat intresse. Ja, det räcker med att jag når en nivå där jag inte längre känner samma ökning av bekräftelsen längre. Inom ståuppandet fick jag exempelvis mycket beröm precis i början och sedan blev jag visserligen bättre på att skapa humor, men berömmet planade ut och ökade inte längre lika mycket. Av naturliga skäl förstås, mina vänner vande sig vid att jag höll på med det här. I precis det läget kunde jag mycket väl ha slutat med stand up comedy och satt igång något annat projekt. Som tur var så valde jag istället det andra tänkbara alternativet – jag höjde svårighetsnivån på min stand up-satsning och skrev en enmansshow. Svårt, men väldigt givande. Tack vare arbetet med showen kunde jag återigen få chansen att nå en ny topp av bekräftelse. Och det är där jag är idag.

Jag har en lång rad parallella intressen, eller kalla det projekt, som jag har varit igång med under de senaste åren. Sherlock Holmes finns förstås alltid med bland dessa. Under 2009-2010 var jag dessutom väldigt aktiv inom sociala medier-bubblan, parallellt med att jag engagerade mig mycket i ebokens utveckling och diskuterade framtidens bokbransch. Då och då gör jag återbesök inom dessa områden, även om jag under senaste året inte har gjort några stordåd där. Mitt intresse för svensk underhållningshistoria har gett upphov till några böcker och mitt intresse för Stockholm vid sekelskiftet kanske kommer göra motsvarande i framtiden. Alla dessa intressen existerar parallellt inom mig och jag vet sällan i förväg vad jag kommer ägna mig åt om ett år. Det beror helt på vilka chanser som uppstår. Ibland hjälper jag chanserna på traven, men ofta handlar det bara om att ha antennen påslagen och vara uppmärksam på vad som innebär en chans, även om den är förtäckt.

Det här sättet att tänka gör att jag sällan har möjlighet att bli bäst på något område. Men det är heller inget måste för mig, jag vill bara bli bra. På så sätt kan jag nå berömmet, men behöver inte riskera att en flerårig satsning inte leder någonstans.

Istället för att satsa långsiktigt delar jag in min tillvaro i delmål. Så gott som alla mina projekt är kortsiktiga. Jag ger mig numera sällan in i projekt som kommer vara längre än ett halvår. Jag har kommit fram till att just sex månader är perfekt projekttid för mig. Det är tillräckligt kort för att jag inte ska hinna tröttna och det är tillräckligt långt för att jag ska kunna nå ett delmål som visserligen är realistiskt men som ändå är väldigt högt satt.

Inom ståuppandet var mitt första halvårsprojekt att bli bland de tre bästa i BungyComedy-finalen. När det var avklarat så var jag redo för nästa halvårslånga delmål, jag satte upp min timslånga enmansshow. Inget av dessa projekt var något som jag hade planerat, utan jag grep chanserna i flykten eftersom de passade mig. Jag brukar utgå ifrån fyra komponenter för att bedöma om det jag vill satsa på är möjligt: har jag järnviljan, är jag beredd på tidsuppoffringen, kan jag stödja det genom mitt nätverkande och har jag åtminstone en gnutta talang för det? Hade jag saknat något av detta hade jag inte gett mig in på projektet. Det finns ingen anledning att satsa på något om det inte kommer gå att genomföra. På det sättet är jag förstås lite feg – jag chansar inte så mycket, utan satsar på hyfsat realistiska mål. Men det är ju också halvårskriteriet som tvingar fram detta. Jag skulle till exempel inte säga att jag ska slå igenom som komiker på tv inom ett halvår, eftersom jag vet att det inte är realistiskt. Det är något som påverkas av en mängd andra faktorer och personer. Därför är nästan alla mina delmål innehållsmässiga, dvs att de nästan bara beror på min egen insats och på vad jag lyckas producera. Andra saker kan jag inte påverka, t ex spridningen av resultatet. I mitt senaste delmål ingick bara att sätta upp en show – jag kunde inte styra hur stor publiken skulle bli. På lång sikt kan jag förstås hoppas att det innehållsmässiga påverkar övriga faktorer, men jag tar aldrig med det i mina delmål.

Efter showen hamnade jag i ett projektmässigt vakuum. Jag skulle självklart kunnat kämpa vidare med att sätta upp fler föreställningar av showen. Men jag känner att jag nästan uttömt min bekantskapskrets på tänkbar publik, åtminstone här i Stockholm. Och jag är på tok för okänd för att locka någon annan publik. Eller så skulle jag kunna ge mig in på att skriva någon ny liten bok, men just för tillfället har jag inte gripit någon sådan chans i flykten.

Men så för några veckor sedan lunchade jag med en komikerkollega och blev väldigt inspirerad.

Jag är långtifrån någon skicklig komiker ännu. I min show lyckades jag bra med att fånga publikens intresse och locka dem till skratt. Men där fick jag ju härska fritt på scenen i en timme och använde första kvarten åt att bygga upp min karaktär, så att jag sedan hade trekvart åt att rasera den. Ute på humorklubbarna är det en annan sak. Där ska jag klara av samma sak på sju minuter. Eller tio eller kanske i längsta fall femton. Och där måste jag vara oupphörligt rolig, gärna genom att använda kroppsspråk, miner, ljud, förvrängda röster och att allmänt agera mer – utan att det känns som ett skådespel. Hittills har jag byggt min humor väldigt mycket på det skrivna ordet. Jag har konstruerat mina skämt och i showen gjorde jag dessutom slarvsylta av mig själv som ung. Men jag är långtifrån någon komplett komiker.

Mitt nya delmål är att på sex månader få ihop ett 20 minuter långt material som är så roligt att jag kan locka vilken publik som helst till skratt. Till och med på sådana klubbar där jag hittills inte alls fungerat. Med ett sådant material har jag i framtiden möjlighet att få vara uppvärmare och supportkomiker åt riktiga headlinerkomiker. Mitt delmål inkluderar alltså inte några sådana gig, utan bara att jag ska skapa möjligheten för mig att få sådana. Exakt hur jag ska gå tillväga kommer vara ett föremål för vilt experimenterande under våren – och jag kommer rapportera om det här på bloggen. Jag kommer att misslyckas mer frekvent än någonsin förut, för att jag kommer ta ut svängarna. Jag kommer hela tiden testa nytt och testa gammalt på nya sätt. Det kommer ske på olika gratisklubbar i Stockholm, där sådant experimenterande är helt okej. Om jag någon gång uppträder på betalklubb under våren kör jag förstås gammalt beprövat material – där är reglerna annorlunda, där är inte läge att experimentera.

Jag tar mig självklart vatten över huvudet. Den här utvecklingen borde egentligen ta flera år. Men som ni vet, jag sysslar bara med halvårsprojekt.

Mitt nya samarbete med City Network

Mattias Boström — Wed, 07 Dec 2011 09:31:28 +0000

Just nu ligger jag i startgroparna för ett lite större partnersamarbete med webbhotellet City Network. Meningen är att vi ska stötta varandra på olika sätt framöver. Vi tjuvstartade redan när jag satte upp min enmansshow ”Jakten på guldstjärnan”, där City Network erbjöd sina kunder biljetter och festivalpass till Uppdrag:Skratt-veckan. Och just nu utgör min sajt ett frågemoment i City Networks iPad2-tävling – övriga frågor handlar om deras samarbetspartners Joakim Jardenberg, Tommy k Johansson, Webmastern och Webbhjälp. Gå in på City Networks Facebooksida och svara på frågorna senast 19 december. Förstapriset känns väldigt lockande!

City Network firar dessutom att de fyller 9 år och erbjuder därför just nu .se-domäner för 9 kr/st. Jag är för egen del rejält sugen på att slå till och shoppa lite användbara domännamn…

Det ska bli riktigt kul att se vad vi kan hitta på för kul samarbeten framöver. Jag lovar att återkomma till det här på bloggen.

Jag måste sluta skjuta upp vänskap

Mattias Boström — Wed, 30 Nov 2011 10:28:33 +0000

Det väcks så mycket tankar hos mig när någon jag känner dör. Noah Johansson blev bara 26 år och att han nu inte längre finns bland oss är så fruktansvärt tragiskt. En så schysst och snäll kille och en riktigt kul komiker med egen stil som verkligen stack ut. När jag kollar i min giglista ser jag att vi har ståuppat samtidigt vid fyra tillfällen under det senaste året, men jag tror att vi har sprungit på varandra ytterligare någon gång. Och så drog vi iväg och käkade burgare en gång när ingen av oss skulle uppträda förrän i andra akten. Så när jag säger att jag kände Noah så är det väl bara med knapp marginal sant.

När jag dök in i ståuppvärlden för ett år sedan blev jag snabbt kompis med mängder av komiker, främst de som uppträder på rookieklubbarna. Man lägger som en självklarhet till varandra på Facebook och man möts och skiljs ofta med en kamratlig kram. Man pratar lite precis före gigen och ibland kanske man samåker till något gig utanför Stockholm. Det är nästan en nödvändighet att bli kompis med så många som möjligt, eftersom nätverkandet är så viktigt i ståuppvärlden. Man behöver kunna ha snabb kontakt inför gig och har man inget nätverk så står man till stor del utanför de chanser som dyker upp titt som tätt. För att över huvud taget kunna nå någonstans behövs ju inte bara järnvilja, tidsuppoffring och åtminstone en gnutta talang, utan även nätverkande. Men kompisskapet är också ett skyddsnät. Det är en så oerhört utsatt position att vara ståuppkomiker, inte bara kravet att ensam underhålla en publik utan även att kunna resa sig efter ett misslyckat gig, och utan mina komikervänner hade jag inte klarat det. Så även om jag inte egentligen känner mina vänner så är jag beroende av dem. Det kan utifrån verka vara en väldigt ytlig bekantskap – jag vet nästan ingenting om mina komikervänner utöver det de skämtar om. Men samtidigt står vi varandra nära, för vi delar drömmar och det brinnande intresset. Och vi håller om varandra.

Noahs bortgång fick mig att börja tänka. Det är så oerhört lätt att skjuta vänskap på framtiden. Jag vet inte om just Noah och jag hade blivit närmare vänner utanför rookieklubbarna. Kanske inte, vi var nog ganska olika. Det får vi aldrig veta. Men det finns en lång rad kompisar – både i komikervärlden och annorstädes – som jag skulle vilja umgås med lite mer, för jag känner att det skulle kunna bli en bra vänskap. Men jag skjuter på det. För att inte tala om gamla vänner som jag ständigt försakar. Jag har så mycket projekt på gång hela tiden och prioriterar detta – och placerar mitt bekräftelsebehov i främsta rummet. När jag umgås med kompisar på fritiden är det nästan alltid nyttobetonat, med ett tydligt mål eller som en del av ett projekt. Det var inte så förr, men jag har mer och mer hamnat i det beteendet. Jag lyckas ibland övertyga mig själv om glädjen i att umgås utan mål, och jag blir så lycklig varje gång jag gör det. Det är så befriande. Och det är så lugnande för min hjärna som annars ständigt är på högvarv.

Jag har på många sätt blivit en person med allt färre nära vänner. Jag ser ju hur det är jag själv som har orsakat detta, jag tar nästan inga initiativ själv längre på den fronten. Jag är riktigt kass på att umgås bara för att umgås. Både jag och min hustru Christina är ganska asociala på fritiden, vi håller oss mycket för oss själva. Vi är dåliga på att bjuda hem folk, och vi får sålunda väldigt sällan inbjudningar hem till andra. Det är självklart något vi kan göra något åt, men ändå gör vi det inte.

För egen del tror jag att Facebook och Twitter till viss del rent tidsmässigt har fått ersätta annat umgänge. Och jag älskar ju det digitala umgänget. Men jag börjar alltmer inse hur mycket jag saknar det fysiska mötet med vänner. Jag håller på att tappa en viktig del av mig själv – en del som kräver närvaro av vänner för att fungera. Som ett tvåkomponentslim med bara bas och ingen härdare. Jag kan inte längre bara skjuta upp det.