Jag berättar i mitt inlägg om hur följetongen som berättelsetyp kan få en renässans i eboksform och faktiskt leda till en helt ny sorts skrivande. Roligast av allt är att se vad mina tankar ledde till – en lång rad superintressanta kommentarer och inlägg på andra bloggar. Det är det som är så spännande på nätet. En inledande idé kan snabbt inspirera andra och bli mixad med kompletterande tankar och i slutänden bli till något helt annat. Tack vare de oväntade mötena i de sociala medierna når man snabb utveckling i många riktningar.

Mitt ursprungsinlägg hittar du här: Eböcker – en evig följetong. Missa inte kommentarerna!

Därefter har följande bloggare spunnit vidare på tankarna:
HylteBok: E-bok i följetong, en “ny” affärsmodell?
Anna Ljungdahl: Läsandets framtid
Sölve Dahlgren: Följetonger – framtidens melodi för författare?
Daniel Åberg: Drömmen om en litterär Pixibok

Om det dyker upp fler inlägg på temat så uppdaterar jag listan här ovan. Jag håller tummarna att diskussionen fortsätter.

Facebook

Vi ville hitta ett sätt att kommunicera med läsare och andra på ett öppet och direkt sätt. Jag hade själv haft mycket forumkontakt med användarna på skrivarsajten Kapitel 1 (som Piratförlaget deläger) och märkte att det fanns en stor nyfikenhet för vad som händer inom förlagets väggar. Kunskap som lätt kunde förmedlas – och som samtidigt stärkte kännedomen om förlaget.

Den kommunikation vi tänkte oss skulle innebära både en enklare typ av frågelåda/kundtjänst och ett sätt för oss att skapa PR kring de böcker vi ger ut. Vi hade funderat en del på att skapa en Facebook-sida, men kände just då att det blev ett lite för stumt kommunikationssätt.

Efter att Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler hade skrivit en reserapport från en konferens i New York, där han berättade om hur den amerikanska förlagsbranschen började få stor nytta av Twitter, så tittade jag närmare på denna kommunikationsform.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade väldigt lite koll på Twitter för ett år sedan. Jag hade läst om mikrobloggar och förstått att det man skrev i sina meddelanden skulle sägas på max 140 tecken. Men att man kunde få särskilt mycket vettigt sagt var jag inte helt övertygad om.

Och lika ärligt ska jag säga att strategin kring vårt twittrande inte var jättetydlig till en början, utan snarare byggde på att testa och se vart det ledde.

Vi bestämde oss i alla fall för att prova på Twitter. Det fanns ursprungligen en tanke om att flera på förlaget skulle kunna twittra genom piratforlaget-kontot, men så blev det aldrig. För säkerhets skull registrerade jag dock även ett mer personligt konto, @mattiasb.

Det första twittrandet

Min första månads meddelanden (tweets) handlade mest om envägskommunikation. Det var PR-skapande info och länkar och inte så mycket annat. En del kortare konversationer, mestadels i samband med att jag hittade på små tävlingar och lottade ut böcker. En del av PR-tweetsen skickades vidare (det som kallas retweet – eller RT som det förkortas) av twittrare som följde piratforlaget-kontot. Men det var fortfarande ett ganska begränsat antal som utgjorde followerskaran, runt hundra personer efter en månad. I början av juni hade det vuxit till 300. Det magiska tusenstrecket passerades strax före julen 2009. I dagsläget har jag ca 1 200 followers, vilket jag är vansinnigt nöjd med och på något sätt bevisar det förhoppningsvis att jag inte är helt fel ute med mitt twittrande.

Followersiffror ska man dock ta med en nypa salt. En del av de som börjat följa piratforlaget-kontot kanske inte själva är aktiva på Twitter längre. Och många andra missar förstås mina tweets i flödet av meddelanden från hundratals andra twittrare som de följer. Samtidigt är det självklart bra med många followers – alltid är det någon som ser det jag skriver.

Lite personligare

Under sommaren 2009 började jag lära mig mer och mer hur man ska twittra för att få större genomslag. Att bara skicka ut PR-skapande tweets och länkar till recensioner etc gav twittrandet en väldigt corporate känsla. Visserligen blev jag mer personlig i de fall när det övergick till konversationer mellan mig och specifika twittrare, men jag höll mig mestadels till ämnen som kunde kopplas till Piratförlaget eller bokmarknaden i allmänhet.

Sakta men säkert provade jag att skriva lite fler personliga tweets. Ingenting som egentligen hade med mitt privatliv att göra, men mina tweets började mer och mer präglas av mina intressen, min smak och inte minst min humor. Hela tiden på en nivå där den angivna avsändaren (Piratförlaget) skulle kunna stå för meddelandet om det skulle lösryckas ur sitt sammanhang. Än så länge tror jag att min enda tweet som har lösryckts och publicerats på annat håll är en liten humoristisk kommentar till Språktidningens twitterkonto som de sedan tryckte i numret därefter.

För den som är ny follower till mig kan det kanske verka förvirrande att ett företag sänder ut personliga tweets, men den som följt mig ett tag kan förmodligen lätt skilja på när jag skriver företagsmässiga saker och när jag twittrar mer personligt. För att ytterligare markera att det är en blandning av företag och person bytte jag under sommaren namnet på kontot från Piratförlaget till PiratförlagetMattias. Adressen @piratforlaget lät jag dock vara oförändrad.

En oväntad upptäckt

Att mina tweets blev personligare berodde till stor del på att jag på olika sätt började lära känna många av dem som följde mig och som jag själv följde.

Jag följer ungefär hälften av dem som följer mig. Att jag inte följer alla beror rent praktiskt på att jag då inte skulle ha en chans att hinna med att se några enskilda meddelanden i ett ständigt uppdaterande flöde av andras tweets. Och jag är verkligen intresserad av vad andra skriver. Ofta ger det mig uppslag till egna tweets – för att inte tala om hur det ger mig kunskap och utvecklar mig som person.

När jag nu blandade in alltmer humor och icke-förlags-relaterade ämnen i mitt twittrande märkte jag plötsligt att jag blev mycket mer retweetad. Dels av de som blivit lite närmare twittervänner, dels av andra som jag inte hade haft någon twitterkontakt med. När jag gick från att vara företag till att vara en person så blev jag sedd som en mer seriös twittrare. Mitt babblande om ovidkommande saker fick mig att framstå som någon man kunde vara kompis med, ha lite twitterskoj med. Samtidigt försökte jag göra mina PR-skapande tweets lite mer personliga så att de snarare kunde ses som tips än ren PR.

Jag försöker förstås aldrig lura någon. Självklart vill jag fortfarande att twittrandet ska skapa goodwill för förlaget, att mina followers ska uppmärksamma de böcker och författare jag twittrar om och att mina followers i sin tur ska sprida budskapet om dessa böcker och författare vidare. Men i och med att jag blandar in så mycket av mig själv i twittrandet så blir det ändå inte den där corporate-känslan på helheten. 

Ett stort experiment

Mitt sätt att företagstwittra passar definitivt inte alla företag. Jag har jobbat för Piratförlaget under ganska lång tid (nio år) och vet precis var gränserna går. Jag har en chef som gärna låter mig vara Piratförlagets röst på Twitter. Och just detta kan vara en stor övergång för många företag, att det inte alltid är ledningen eller t ex informationsavdelningen som är den som ska vara företagets röst på Twitter eller i andra sociala medier. Men det kräver förstås att personen har en fingertoppskänsla för vad som kan sägas i företagets namn. Att t ex blanda in humor är ett effektivt medel i sociala medier, men humorn måste vara den rätta om man är företagstwittrare. Aldrig personpåhopp. Aldrig något grovt. Istället ganska oskyldig humor. I mitt fall en del ordvitsande. Sedan kan det förstås hända att jag småretar eller busar lite med twitterbekanta som jag känner väl, på en nivå som ändå är okej på Twitter och som närmast liknar ett kamratligt umgänge.

På så sätt är mitt twittrande ett stort experiment för att se hur långt man kan gå i att blanda ihop företag och person. Eftersom Twitter i grund och botten handlar om att föra dialog med andra, så är det ingen idé att använda det som megafon utan mycket viktigare att vara personlig och inte minst mänsklig. Jag vill visa att Piratförlaget inte bara är ett företag, utan faktiskt består av människor - och att det är människor som inte har något emot att föra en dialog med läsarna. För utan läsarna är vi förstås ingenting.

Jag twittrar på alla möjliga av dygnets tider, jag skriver lika mycket om tv-program och Sherlock Holmes som jag skriver om bokmarknad, eböcker eller Piratförlaget utgivning. Jag rekommenderar inte alla andra företag att rakt av twittra på det här sättet – istället ska man utforma sitt twittrande på ett sätt som passar just ens eget företag.

Olika sätt att nå ut till många

Jag nämnde tidigare att man inte ska stirra sig blind på antalet followers man har. Mycket viktigare är att väga in hur mycket tvåvägskommunikation twittrandet leder till, hur många tweets som blir retweetade och vad man helt enkelt får för rykte på Twitter och därmed även på nätet i övrigt. Hanterar man dessa saker rätt kommer antalet followers att öka på ett naturligt sätt.

Något man ska låta bli helt och hållet är att börja följa andra om ens enda syfte är att få dem att följa en tillbaka. Det finns en del spammande utländska företag som håller på med sådant och det betraktas som ytterst oseriöst. Om man som företag börjar följa någon så gör man det antingen för att man är intresserad av vad de skriver eller för att man har som policy att följa tillbaka alla sina followers.

Här nedan är några av mina sätt att nå ut till många på bästa tänkbara vis: 

• Försöka ha en så personlig ton som möjligt på de 140 tecknen (dock utan att blanda in mitt privatliv och aldrig lämna ut någon annan privatperson)
• Så gott som alltid svara på de meddelanden som skickas till mig
• Retweeta bra och kul information från andra twittrare – väldigt mycket av Twitter handlar om att sprida info vidare – och det uppskattas både av dem som blir retweetade och förhoppningsvis även av mina followers
• Att när jag skriver originaltweets (dvs de tweets som går ut till alla mina followers) alltid försöka göra dem så pass intressanta eller kul att de är värda att retweeta. Av den anledningen skriver jag nästan aldrig originaltweets som är längre än 120 tecken – exakt uträknat så att andra ska kunna retweeta min tweet utan att behöva redigera den.
• Att twittra då och då även utanför kontorstid – speciellt om det gäller att svara på enkla frågor eller kommentera något dagsaktuellt som gäller ens bransch eller företag. Själv twittrar jag väldigt mycket utanför kontorstid – och framåt kvällarna brukar jag inte vara så strikt företagsrelaterad i det jag skriver om.
• Att inte bara ha koll på tweets direkt riktade till ens twitteradress utan även ha omvärldsbevakning på Twitter. Detta görs enkelt via t ex sökning på företagsnamnet på search.twitter.com (se till så att språkbegränsningen är inställd på Any Language eller Swedish) eller ännu hellre via en sökning i någon av twitterapplikationerna, t ex Tweetdeck. Härigenom ser man vad som skrivs om ens företag och har möjlighet att, alltid mycket vänligt, kommentera eller svara på frågor. Men man ska göra det med måtta, folk ska aldrig känna sig övervakade, utan det ska ske vid väl valda tillfällen och ur rent serviceperspektiv.
• Något som är uppskattat och inte alltför knepigt att genomföra är att anordna små tävlingar eller utlottningar av (helst) företagskopplade priser. En del företag kräver att de tävlande ska retweeta tävlingstweeten för att få vara med och tävla – och därigenom sprida företagets twitteradress och eventuell länk till företagssajt. Jag har själv ännu inte gjort på det sättet, jag har tyckt att det känts som precis över min personliga spamgräns. Jag tycker inte att retweets ska användas på det sättet och dessutom vill jag inte ha ett Twitter som spammas sönder av företagstvingade tweets.
• Ett mer diffust sätt är att delta i olika twittersamarbeten och gärna vara initiativtagare till dem. I mitt fall var jag med och lade grunden till hashtaggarna #bocker och #bokmassan (dvs Bokmässan) – inga märkligheter förstås, men det visar att Piratförlaget vill vara en twitterfaktor att räkna med när det gäller bokbranschen, samtidigt som det har gett mig en hel del bra kontakter. Jag var vidare en av arrangörerna av en s k tweetup (twittrarträff) i Stockholm i höstas. Och jag var med och skapade Twitters #rimstuga inför julen 2009 och uppetwittrarkvällen #uppetwit den 23 dec 2009. Företeelser som spred sig på svenska Twitter och där jag genom personlig aktivitet fick nya twitterkontakter.

Det bästa med Twitter

Företagstwittrande kan ske på en mängd olika sätt och fördelarna blir därefter. Man kan använda Twitter som en ren kundtjänst eller man kan göra det mer eller mindre personligt. Man kan dela upp twittrandet mellan ett antal konton för olika avdelningar inom företaget eller begränsa sig till ett enda som får representera hela företaget. Och man kan vara en ensam twittrare för företaget eller vara flera som delar på ett och samma Twitterkonto. Gör man det sistnämnda är det ofta (om man inte har kontot bara som kundtjänst) bra att avsluta tweeten med sina initialer eller liknande, så att ens followers kan skilja på dem som talar i andra änden.

När man företagstwittrar på det sätt jag gör kan man dela in fördelarna med Twitter i två kategorier: det som är bra för mig personligen och det som är bra för företaget. Dessa kategorier går förstås ofta in i varandra, men här är några exempel. Först det som berör mig personligen:

• Genom att följa drygt 500 andra twittrare och ha en flitig kommunikation med många av dem har jag under det senaste halvåret snabbt kunnat bygga upp ett riktigt bra kontaktnät, främst i sociala medier-världen, eftersom de flesta jag valt att följa befinner sig där.
• Twitter har blivit min ryggrad i sociala medier, där jag hela tiden kopplar ihop det med min aktivitet i bloggar och andra nätsammanhang och där jag efterhand knyter kontakt med många av mina twittervänner även på Facebook.
• Genom mitt twittrande har jag fått ett helt gäng nya vänner, som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat annars. Ofta är det dessutom helt oväntade möten, där vi har vitt skilda värderingar i olika frågor, men där Twitter förenar oss i tanken att samtalet rörande dessa frågor är det som kommer utveckla oss.
• Jag är ständigt uppdaterad med kunskap jag behöver i mitt nätstrategiska arbete och det jag inte vet får jag snabbt svar på när jag frågar mina followers.

För Piratförlagets del är förstås goodwill och PR för enskilda böcker och författare en oerhörd fördel med Twitter. Men det finns även andra goda skäl att företagstwittra:

• I de fall jag i en tweet länkar till exempelvis en nyhetsartikel på vår sajt eller till någon av författares bloggar så får det ögonblickligen en trafikgenererande effekt. Och är det en spännande nyhet så kommer den förmodligen att retweetas vidare.
• Även om jag inte når så stor del av Sveriges befolkning via mitt twittrande så är det en väldigt intressant del av befolkningen. Många av nätets främsta opinionsbildare (många journalister och välbesökta bloggare) finns på Twitter och om de börjar följa mig eller på annat sätt tar del av vad jag twittrar om så kan jag nå ut med mitt budskap till långt många fler ifall dessa opinionsbildare väljer att ta upp frågor som rör just mitt företag. Dessutom vet de om att jag bara finns en tweet bort ifall de behöver veta något rörande Piratförlaget eller annat bokbranschrelaterat. Och jag har ju vant dem med att jag är snabb på att svara.

Framtiden

Twittrandet tar en hel del tid för mig, ibland uppåt två timmar om dagen effektiv tid (utspritt under både arbetstid och fritid). Det är inte säkert att jag i all framtid har möjlighet att lägga så mycket tid på twittrandet. Och i dagsläget är Piratförlagets twittrande helt och hållet kopplat till mig. Så att företagstwittra på det sätt jag gör är kanske ett risktagande om man ser till kontinuiteten. Det är ju jag personligen som driver det här experimentet att göra företagstwittrandet så oerhört personligt. Å andra sidan är det kanske så som företag får betrakta sitt arbete med sociala medier och i synnerhet Twitter – det krävs någon som är väldigt engagerad i sitt twittrande.

Samtidigt kan jag inte se en framtid utan Twitter för min del. Det är, som jag nämnde tidigare, en ryggrad i min nätaktivitet och en ständig källa till vidareutveckling.

Twitter kommer aldrig bli folkligt på samma sätt som Facebook har blivit. Tröskeln är för hög och det tar jämfört med Facebook lite längre tid att hitta nyttan och glädjen i det. Men de som väl ger sig in i twittrandet på allvar blir ofta väldigt engagerade i det och kan inte vara utan det. Speciellt eftersom nyttan och glädjen för dessa personer vida överstiger vad de kan få ut av Facebook eller via andra nätvägar. På det sättet blir Twitter som en länkande faktor mellan människor, företag och organisationer – vi vet att vi genom vårt twittrande delar en sorts grundläggande syn på sociala medier och av den enkla anledningen gillar vi varandra lite extra mycket, oavsett om vi egentligen har med varandra att göra. Klimatet på Twitter liknar få andra platser på nätet – vänskapligare kommunikation får man leta efter. Allt detta sammantaget gör att jag själv vill finnas i den svenska Twittervärlden och det är också skälet till att jag tänker fortsätta se till att Piratförlaget är en naturlig del av densamma och därtill ett omtyckt företag inom sociala medier.

Titta även på det avsnitt av JMW Talkshow där jag pratar om mitt företagstwittrande.

Facebook

Seminariet kommer att pågå i tre timmar så det finns gott om tid för diskussion. På plats i publiken finns bl a representanter för eboksföretaget Elib och jag hoppas att resultatet blir att de närvarande förlagspersonerna kommer gå hem med en dagsfärskt uppdaterad inblick i hur den svenska eboksmarknaden ser ut just nu. Att sedan allting kan vara förändrat redan om en vecka är en annan sak. Det är helt enkelt en sådan marknad och en sådan situation.

Jag kommer säkert att prata om många saker under seminariet, men här följer i alla fall ett första utkast till mitt öppningsanförande. För den som har läst min tidigare lägesrapport om eboksmarknaden känns det mesta igen, men en del slutsatser är nya.

Öppningsanförande av Mattias Boström, eboksseminarium 20 oktober 2009

Den framtida svenska eboksmarknaden vilar på fyra hörnpelare. Samtliga dessa krävs för att vi över huvud taget ska få någon eboksmarknad att tala om. Lyckas vi inte fixa allihop så kommer bygget att stå väldigt ostadigt.

Den första pelaren är utbudet. I dagsläget finns ca 2 000 svenska titlar tillgängliga via Elib, spridda inom en mängd genrer. Ska vi skapa en marknad med nöjda kunder som återkommer och alltid hittar något de vill läsa, så måste vi bibehålla spridningen över genrerna och passera gränsen 8 000-10 000 svenska titlar. Om ett år kommer vi antagligen att vara uppe i 4 000-5 000 titlar, så vi är på god väg. Men det gäller att skapa incitament för de svenska förlagen att digitalisera sina titlar, både nyheter och backlist. Vi måste visa att det här är en god affär – och detta är en utmaning för just oss förlag som kommit längst på eboksmarknaden. Vi är helt enkelt beroende av att många andra förlag hjälper till att göra utbudet attraktivt för konsumenten.

Den andra pelaren är priset. Under de närmaste två åren kommer eboksmarknaden handla om ett oavbrutet experimenterande. Det är nu vi kan passa på att laborera med prissättningen för att se vilken nivå som passar oss och kunderna bäst. Det är i uppbyggnadsskedet som kunderna är förlåtande om vi testar att sänka några tior och sedan höjer igen. Vi ligger fortfarande något år efter utvecklingen i USA och där har nu priset cementerats och är svårt att rucka på. Men här har vi fortfarande möjligheten. Min egen tro är att ett lågt ebokspris skapar impulsköp, speciellt när vi börjar få en mer utbredd försäljning via exempelvis iPhone eller läsplattor med inbyggd nedladdning via mobilnät. Jag skulle vilja se ett utpris på runt hundralappen för nyheter och 40-50 kr för backlist. Men den närmaste framtiden får avgöra vad vi hamnar på.

Den tredje pelaren är hårdvaran. Inte bara läsplattor, utan lika mycket t ex iPhone. Här ser vi en ljusning, jämfört med för bara några månader sedan. Flera läsplattemärken är på väg in på svenska marknaden, t o m Kindle kommer att kunna användas i Sverige. Priset för plattorna är fortfarande för högt och hos handlarna verkar intresset ännu ganska ljummet. Det räcker inte att läsplattor finns att köpa via nätet – de flesta kunder övertygas inte förrän de faktiskt håller i en läsplatta och inser att texten på skärmen är extremt lättläst och att apparaten över huvud taget är tilltalande och lättanvänd. Jag vill gärna ha de fysiska bokhandlarna som återförsäljare, om inte annat så för att på naturlig väg nå storläsarna. Men då måste vi skapa möjligheter för de fysiska bokhandlarna att förmedla själva eböckerna också - varför skulle de annars sälja en apparat som leder kommande försäljning bort från deras led?

Den fjärde och sista pelaren är lättillgängligheten. Det får aldrig vara krångligt att köpa en ebok. Om vi ska få rejäl snurr på eboksmarknaden måste vi rikta oss till storläsarna, inte de teknikfrälsta. Därför är allt som rör teknik och format bannlysta ämnen. För de som vill läsa en ebok på en iPhone kommer inte detta att vara några problem, men det kommer att bli en nöt att knäcka när det gäller läsplattor och vi får jobba stenhårt på att förenkla köpen och nedladdningen. Därför behöver vi också bättre eboksbutiker än idag – en utmaning för såväl nätbokhandlarna som de fysiska bokhandlarna. Och inte minst för andra aktörer som kan tänkas vända upp och ned på återförsäljarledet för eböcker.

Dessa är de fyra grundpelarna för att över huvud taget få igång en eboksmarknad: utbudet, priset, hårdvaran och lättillgängligheten. Parallellt med detta finns en lång rad andra bitar som måste falla på plats, men utan de fyra pelarna kommer vi inte komma någon vart.

Varför ska vi då satsa på eböcker? Jo, självklart för att vi tror att det kommer bli en bra affär, svårare än så är det inte. Åtminstone blir det en bättre affär än att inte satsa på det och låta andra aktörer helt och hållet bestämma över utvecklingen. Man kan som bokförlag ge sig in på eboksmarknaden med en positiv inställning eller för att man bara är så illa tvungen. För vissa bokförlag kommer det kanske inte att vara nödvändigt än på ett tag. Men att eböckerna kommer börja plocka marknadsandelar på den totala bokmarknaden under de kommande åren är ofrånkomligt.

Facebook

Uppkomsten till det hela var några meddelanden mellan mig och Christina Olsson tidigare i veckan. Hon befann sig just då på en tillställning där ett antal andra twittrare var närvarande och detta meddelades flitigt via Twitter. Samtidigt satt jag på pendeln på väg hem och var oerhört avundsjuk på att inte jag också fick träffa de där människorna, vars meddelanden jag så ofta läser och som jag då och då har twittrande kontakt med.

Följden blev att vi kom överens om att snabbt dra ihop intresserade twittrare för en afterwork. Christina (med stöd från några andra twittrare) höll i trådarna, med överenskommelsen att allt som gick snett skulle skyllas på mig. Också en typ av arbetsfördelning. Meddelanden skickades ut till våra followers och spriddes – med hashtaggen #9okt – sedan vidare av andra för att täcka in så många bubblor som möjligt på svensktalande delen av Twitter: sociala medie-bubblan, teknikbubblan etc. Bubblorna existerar förstås inte på något egentligt, strukturellt sätt, det är bara ett sätt att lätt kunna kategorisera i ungefär vilka kretsar twittrare följer varandra.

Liknande tweetups har arrangerats i Stockholm i bortåt ett år, men det var det ingen av oss arrangerande som hade koll på. När vi nästa gång drar ihop ett gäng twittrare på liknande sätt så ska vi dock samköra det med tweetmeetup.com.

Twitter har förändrat min syn på sociala kontakter och ytterligare förstärkt den känsla jag fått från Facebook och diverse forum där jag varit inblandad. Det krävs ganska lite kontakt via nätet för att snabbt inse vilka personer jag vill utveckla kontakten med. Och de är bra många fler än jag tidigare trott. Nätkonverserandet lockar i många fall till vidare samtal – och där blir det personliga mötet ett utmärkt komplement, som att snabbt mata in en hel megabyte i ett twitterinlägg istället för att nöja sig med 140 tecken.

Efter mötet återgår man till den kortare konversationsformen via nätet, men nu med en förstärkt bakgrundsbild. Hela tiden är det nätkontakten som är den grundläggande umgängesformen och som gör att verkliga möten flyter på extremt enkelt – vi vet redan en hel del om varandra tack vare twitterinlägg och besök på varandras bloggar eller motsvarande. Känner man inte personen via Twitter e.dyl. sedan tidigare är det ändå ganska enkelt att få igång en dialog, eftersom man ofta delar viss grundläggande syn på hur nätet kan användas för att göra tillvaron smidigare och på något sätt mer töjbar.

Bloggaren Newyn beskriver flera andra aspekter på detta i sitt inlägg På gränsen till verkligheten. Missa inte heller Nattens bibliotek som skriver om själva tweetupen.

Allt detta skriver jag egentligen bara som ett svepskäl för att jag lovat att publicera listan på vilka som var närvarande så att de lättare har möjlighet att börja följa varandra. Närvarande var sålunda (in order of appearance):
@piratforlaget
@KymriskaDraken
@SkyndaTjej
@christinaolsson
@popfabriken
@BiaSparrow
@nattensbiblio
@fisken
@DangerousDolly
@wirhed
@MacDanne
@selanna
@newyns
@burre83
@dth
@wuzzp
@soderquist
@ficklampa
@moonhouse
@mathiaskarlsson

Bakom alla dessa mer eller mindre märkliga nätalias dolde sig roliga, trevliga, normala människor som allesammans var kul att snacka med. Och som – åtminstone efter en stund – inte tyckte att det var alls särskilt konstigt att befinna sig på en afterwork med folk som man aldrig träffat förut. Twittervärlden må verka lite obegriplig på ytan, men den innebär en prestigelös gemenskap för den som vill ta steget in i den.

Tack alla sköna tweetup-twittrare för en trevlig fredagskväll! Hoppas vi ses snart igen!

Facebook

Istället har jag helt enkelt tagit julen som en förevändning för att fråga runt på Twitter vad folk helst av allt önskar sig i julklapp från förlagsbranschen. Det är möjligt att jag inte kommer kunna leverera det i ett vackert inslaget paket just på självaste julafton, men jag är ändå väldigt nyfiken på allas önskemål.

Jag tänker fortsätta att fråga folk via Twitter och jag är även tacksam för alla kommentarer som kan ges direkt här på bloggen. Resultatet tänkte jag använda som någon sorts inofficiell prioritetslista och som underlag för diskussion och utvecklingsarbete inom branschen. Kanske som en liten idébank, öppen för alla att plocka godbitarna ur.

Listan uppdaterar jag i nya inlägg vartefter den fylls på.

Här är några av de första önskemålen:

1. @nollpunkt önskar sig: En sökmotor för ALLA böcker från ALLA förlag så att inte Adlibris/Bokus blir de facto svensk standard för boksök.
Kommentar:
@petrajankov påpekar: Finns ju iofs Bokrondellen, men den kostar pengar att använda men har ALLT.

2. @Korlingsord önskar sig: En piratbok på nätet – utskickad gratis på själva julafton – med ett stort jultomtehjärta på…

3. @QueenOfelia önskar sig: ett större nordiskt litteraturutbyte!

4. @jimmyasklund önskar sig: färre deckare, och fler lyriksamlingar i pocket vore den bästa julklappen.

Jag hoppas nu att ni vill hjälpa mig med fler julklappsönskningar riktade till förlagsbranschen. Och som sagt, även om vi inte kan göra realitet av önskemålen redan i höst, så tror jag säkert att det kommer finnas ett antal guldkorn här som vi borde gå vidare med.

När listan har vuxit sig lite större tänkte jag omvandla den till en öppen omröstning för att se vilka av önskemålen som ni anser vara viktigast.

Följ mina twitterinlägg i ämnet på twitter.com/piratforlaget

Facebook

Sådana småsaker i min vardag får mig så lätt att tänka på just det decenniet och dess händelser, människor och fenomen. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det var då jag skapades. Inte födslomässigt förstås – jag är född 1971 – utan känslomässigt. Min humor, mina intressen, mitt sätt att vara; allt det där kan jag spåra tillbaka till 80-talet.

När nu tv-serien ”Här är ditt liv” återvänder i rutan får jag 80-talsöverlastning i hjärnan. Jag älskade programmet på den tiden då Lasse Holmqvist var dess skånskklingande mittpunkt, fåtöljerna var storblommigt gröna och kidnappningarna blev legendariska. Det var en stor händelse varje gång det sändes.

Det var på den tiden då det gjordes riktigt långa tv-program, gärna helkvällsunderhållningar av just typen Razzel. Stjärnorna var ofta 50+, de stora artisterna hade verkat i flera decennier. Det fanns en trygghet i tv-humorn, det var samma typ av sketchuppbyggnad som funnits sedan sekelskiftet och revykungen Emil Norlanders dagar. Det här var innan den ironiska generationen och stand-up-humorn lade asfalt över komikens kullersten. Nilecity hette Nöjesmassakern. Hassan hette Kalle Sändare. Och där framför tv:n och radion fanns en ung Mattias som sög i sig allt som fanns att se och höra.

Men är det inte så att det bara är i mitt huvud som 80-talet var stort? Jo, jämfört med dagens tv-produktioner står förstås dåtidens sig slätt. Det märker man lätt när man ser gamla klipp på YouTube eller Arne Weise dammar av någon gammal godbit till Minnenas television. Tempot är sävligt, nästan sövande ibland, humorn är enkel, allting är en aning taffligare och mindre proffsigt. Men på den tiden var det stort – det fanns inget att jämföra med. Den enda försmak vi kunde få av framtidens programutbud skedde genom ”Fönster mot TV-världen” med Åke Wihlney, eller Åke Vadvillni när han blev parodierad.

Tack vare de populärkulturella referenserna står jag fortfarande i kontakt med grundskole-Mattias. Jag behöver bara tänka på ett tv-program eller en artist från den tiden för att ta mig in i grundskole-Mattias hjärna. Jag har aldrig fört någon dagbok, så jag får förlita mig på mina minnen, men med populärkulturförstärkare blir de så mycket tydligare.

Som tur är har jag sparat en mängd skrivböcker från grundskolan. Och där finns minnena. Hur många gånger fick man inte skriva vad man gjort på sommarlovet eller på andra sätt beskriva sig själv? Mitt bland skrivövningar, rimmade dikter och märkliga sagor hittar jag dessa genvägar till unga åldrars Mattias. I ett blått linjerat häfte från tredje klass med påskriften ”Fri skrivning” får jag veta att jag då, 1981, höll på att samla pengar till en dator som kostade 4 000 kr. ”Med den kan man skriva program. Det bästa jag vet är att läsa och skriva. Det allra bästa jag vet är att skriva på datorer. Jag skriver mest sånger. Men skriver också berättelser. Det är roligt, men lite svårt. Jag tycker det är roligt att spela teater med.”

Jag bläddrar vidare bland skolböckerna. I ett arbetshäfte i svenska från sjuan har jag fått fylla i olika saker om mig själv. På raden för ”Musik som jag tycker om” står det: Povel Ramel, klassisk musik, svenska schlagers.

Ja, jag var väl lite udda i min musiksmak. Ja, jag sjöng Ernst Rolf-refränger högt för hela klassen på musiklektionen. Men den musiksmaken står sig fortfarande relativt oförändrad. Möjligtvis har jag skurit ned på det klassiska, men Povel Ramel har jag på senare år återfunnit som en favorit och jag kan inte neka till att den äldre svenska schlagerskatten tilltalar mig. När jag går och nynnar melodier på stan är de sällan komponerade efter 1970.

Jag minns att några klasskompisar frågade mig i sjuan om jag ville följa med på en hårdrockskonsert i Köpings Folkets park. Jag tyckte att det lät lite farligt och stannade förstås hemma. Okej, jag var inte coolaste killen i klassen direkt, men i efterhand har jag ångrat mig lite. Speciellt eftersom den för mig då okända hårdrocksgruppen som spelade – Europe – ett år senare tillhörde sådant som jag faktiskt gillade via Tracks. Ett program som jag för övrigt satt klistrad vid under hela 1985, jag förde till och med detaljerad statistik över placeringarna i programmen. Fortfarande är 1985 mitt favoritår i pophistorien och fortfarande förundras jag över hur märkligt Bryan Adams ”Heaven” rörde sig på Trackslistan under hösten det året.

Alla dessa tankar översköljer mig just nu bara för att ”Här är ditt liv” börjat sändas igen, nu med Ingvar Oldsberg som programledare. Den här omgången kommer inte tv-serien att betyda särskilt mycket för mig, jag är sedan länge känslomässigt färdigutvecklad och förändrar mig numera ytterst långsamt.

Men det fanns som sagt en tid då det här var stort. Jag hittade en annan gammal skrivbok i ämnet Fri skrivning, den här gången från femte klass. Och i den finns en tjugosidig berättelse med titeln ”En resa till Italien”. Den återspeglar säkert ganska väl vad jag tyckte var kul på den tiden, även om min lärare Britta Hörnström på Malmaskolan i Kolsva med röd kulspetspenna på sista sidan har gett omdömet ”Tjaa, inte vidare roligt!”.

Historien utspelar sig huvudsakligen ombord på ett flygplan och bland passagerarna finns ett helt menageri av dåtidens kändisar: Kjell-Olof Feldt, Olof Palme, Birgit Nilsson inlåst på toaletten, Ingemar Stenmark, drottning Silvia, Linda Haglund, Åsa Bodén, samt av någon anledning en katolsk präst. Det vimlar av samtida tv-referenser, såväl programmet ”Sånt är livet” som ballongdansen finns med. Allting är knasigt och en elvaårig Mattias humor.

Men vad vore berättelsen om inte även 80-talets stora tv-succé utgjorde en del av handlingen. På 9 000 meters höjd händer följande:

”En man kommer in med två fallskärmar. Han går fram till Thore Skogman och drar av sig håret och säger:

– Du är nu kidnappad till Här är ditt liv.

Mannen var alltså Lasse Holmqvist. Han säger:

– Ta den här fallskärmen, så hoppar vi ner. Det är snabbaste vägen.”

Och på samma gång är det snabbaste vägen till den unge Mattias, en kille som jag annars inte hade känt så väl.

Facebook

De senaste dagarna har det varit en del twittrande om Bokmässan i Göteborg 24-27 september – med hashtagen #bokmassan kan man hitta mycket av det som sagts. Vi har pratat om tweetups (när twittrare träffas på riktigt) och att det kommer twittras mycket därifrån. Och under de senaste timmarna ordnades en ny sajt - http://www.alltombokmassan.se – en sajt där vi ska samla allt om bokmässan som bloggas, twittras och skrivs i tidningarna. Både inför och efter mässan, men speciellt under själva mässdagarna. Vi flyttar helt enkelt ut mässans skoj och stoj på nätet. Vi vill att bokmässan ska bli en angelägenhet för många fler än de som kan komma till Göteborg, att fler får möjlighet att delta i de tusentals boksamtal som förs på mässgolvet och i seminarielokaler.

Och med hjälp av Twitter samlades snabbt ett gäng som vill vara med och fixa den här sajten. Författarcoachen Johanna Wistrand på Multimanus hittade på domännamnet. Kalle Magnusson på Bokens framtid styrde upp det hela och bokade och betalade domänen. Han och Dan Abelin ska ses i Malmö och planera praktiskt. Johan Thorén på Bokförlaget Thorén och Lindskog hänger kanske också med på det mötet.

Och redan har några anmält intresse att hjälpa till på ett eller annat sätt: Niclas Holmqvist, Andreas Johansson, Sjumilakliv på Pocketblogg och Petra Jankov Picha (som har bloggen En annan sida). Flera andra har dessutom deltagit i diskussionen om vad bloggen skulle heta och innehålla. Och alla andra som vill delta i projektet är hjärtligt välkomna!

Vad vi behöver göra närmast är följande:
* komma med förslag på vad sajten ska innehålla
* lösa det rent tekniskt och formmässigt
* planera så att innehållet hålls extremt uppdaterat speciellt under bokmässedagarna – och eftersom många av oss är upptagna med andra saker på mässan dessa dagar krävs det personer som inte befinner sig på mässan men som kan bevaka knuff.se, Eniro nyhetssök, twitter-flöden etc och se till så att länkar hamnar på sajten – såvida inte vi har smarta widgets och rss-flöden som fixar allt sånt
* redan nu börja sprida ut länk och information om sajten, så att den verkligen blir en sådan samlingspunkt som vi vill

Men ovanstående är bara mina egna första tankar. Nu vill jag höra vad ni andra tycker att vi ska använda sajten till. Kom gärna med vilda idéer. Jag tänker själv fortsätta slänga fram förslag i kommentarerna till det här inlägget.

Vi kan säkert fortsätta den här diskussionen på själva sajten när den är uppe, men låt oss börja här. Och alla andra som har önskemål om vad en sådan sajt borde innehålla, välkomna att kommentera! Det här ska bli skoj!

Facebook

Låt oss ta ett exempel. En normal roman i inbundet format har försäljningspriset (f-priset) 140 kr från förlaget, vilket ger ett riktpris på över 300 kr ute i bokhandeln, men det priset tas nästan aldrig ut. Istället hamnar det på kanske 219 kr i vanlig bokhandel och ned till 179 kr hos nätbokhandlarna och varuhusen.

Jag är inte bra på bokhandelsekonomi så jag vet inte hur god affär återförsäljarna egentligen gör. Många bokhandlare har ju uppenbarligen lönsamhetsproblem. Kan någon insatt bokhandelsperson förklara?

Det ska tilläggas att förlaget inte får ut 140 kr. Återförsäljarna har i snitt 15-20% i rabatt – låt oss säga 17% för att ha en siffra i våra uträkningar – och då räknar jag även in det s.k. marknadsföringsbidraget som en rabatt.

Författaren får en royalty på f-priset 140 kr, traditionellt sett runt 27%. Men det finns saker som minskar royaltyn (t ex lägre royaltysatser vid bokklubbsförsäljning). Låt oss därför säga att författaren i snitt har 23% i royalty. (Författararvodena som anges här nedan är bruttobeloppet, före avdragna egenavgifter och skatt.)

Detta innebär att de 219 kronorna – som boken kostar i bokhandeln – fördelas på följande sätt (siffrorna är avrundade): författaren 32 kr, förlaget 84 kr, återförsäljaren 91 kr (24 kr i rabatter och 67 kr i påslag) och moms 12 kr.

Förlaget har förstås en del omkostnader. Vi tittar närmare på deras 84 kr.

Romanen i exemplet är en debutbok. En upplaga på 3 000 exemplar låter därför vettigt. Låt oss säga att boken kostar 17 kr/ex att trycka. 51 000 kr betalas till tryckeriet. Det är inte så lätt att skapa intresse för debutanter genom just annonser och köpta kampanjer, så vi nöjer oss med att lägga 30 000 kr i marknadsföring. Istället jobbar vi i första hand med att få recensioner och PR för boken. Vi trycker upp förhandsexemplar och skickar ut recensionsböcker. 10 000 kr för detta.

Men innan vi har kommit så långt behövs ett bokomslag, en brytning (layout) av inlagan, författarfoto och korrekturläsning. De flesta av dessa tjänster köper förlaget in från frilansare. 38 000 kr totalt för detta låter kanske mycket, men det är marknadsmässiga priser.

Lägg till detta förlagets arbete med just denna bok. Alltså inte några overheadkostnader, utan bara de timmar som förläggaren, redaktören, säljarna, marknads- och PR-personerna lägger ned på just denna debutantroman. Minst hundra timmar handlar det om totalt och med en snittlön på låt oss säga 25 000 kr så innebär detta arbete 20 000 kr (inkl soc avg).

Observera att jag tar i ganska lågt när det gäller förlagets omkostnader – jag vill bara ge ett exempel som bygger på lägsta tänkbara grundsatsning.

Vi räknar dessutom med att förlaget betalar i snitt 5% av bokens försäljningsvärde i distributionskostnad.

Förlagets 84 kr har därmed delats upp på medarbetarlöner/frilansare 21 kr, tryckeriet 18 kr, distribution 6 kr, PR/marknadsföring 14 kr och kvarvarande till förlaget 25 kr.

(Att tryckerikostnaden/ex ökar – från 17 till 18 kr – beror på att vi maximalt kan sälja 2 800 ex av upplagan på 3 000 ex, resten används som friexemplar till bl a författaren och recensenter.)

I detta exempel får alltså författaren totalt 90 160 kr och förlaget 69 432 kr. Hade däremot bara 2 000 ex sålts av upplagan på 3 000 ex så hade författaren fått 64 400 kr och förlaget 6 880 kr. Går man lägre än 2 000 sålda ex innebär utgivningen ganska snabbt en ren förlust för förlaget. Författaren är alltid skyddad genom det s.k. garantihonoraret som uppgår till 50% av författarens totala royalty för förstaupplagan och som betalas ut i förskott.

Ungefär så här ser ekonomin ut för en stor andel av de böcker som ges ut i Sverige idag. Men varför ger sig i så fall bokförlagen in i detta, när de redan på förhand vet att ett utgivningsprojekt kanske inte kommer att gå med någon nämnvärd vinst? Jo, det handlar om bygga författarskap – att tro starkt på kvaliteten hos författaren och den framtida efterfrågan på hans eller hennes böcker.

Genom att inledningsvis ta stora risker i ett antal författares karriärer hoppas man att något eller flera av författarskapen ska nå upp till upplagor på åtminstone 10 000 exemplar. Med det traditionella royaltysystemet tjänar förlaget då mer pengar än författaren och kan återhämta sina tidigare eventuella förluster. Samtidigt ställs det förstås större krav på förlaget ju större upplagan blir, ifråga om utökade PR- och marknadsföringssatsningar som äter upp en del av den ökade vinsten.

(Piratförlagets modell skiljer sig från ovanstående genom att förlaget och författaren alltid tjänar lika mycket när man kommer upp i de större upplagorna. Vid små upplagor är det dock författaren som tjänar mer pengar än förlaget, även hos Piratförlaget.)

Förutom förhoppningen att ett författarskap ska växa är det många förlag som ger ut förlusttyngda projekt för att de är litterärt viktiga. Det är absolut försvarbart, inte minst ur goodwillhänseende, men inget förlag överlever enbart på detta, såvida man inte bygger sin verksamhet på olika litterära stödpengar.

Det är alltså detta resonemang som är grunden i förlagsekonomin. Att vara villig att ta många ekonomiska risker och förluster, men sedan tjäna pengar på de fåtal författare som verkligen säljer riktigt bra.

Den svenska förlagsmarknaden rymmer förstås mängder av undantag från ovanstående exempel, men grundprincipen är densamma för de flesta förlagen. I en kommande bloggpost ska jag visa vilken fördelning motsvarande ekonomiska uträkning skulle innebära på framtidens bokmarknad, där eböcker och nya försäljningskanaler förändrar såväl kostnadsläge som intäktsmöjligheter.

Facebook

Panelen bestod av Linda Skugge (vd för Vulkan), Per Helin (vd för Publit) och Otto Sjöberg (vd för TV4 Expressen Mobilab). Moderator var den bokbranschkunnige Björn Linnell. Och i publiken fanns uppåt 150 personer, främst från förlagsbranschen men även många andra intresserade från övrig bokmarknad.

Tanken var god. Frågeställningar som ”Hur kommer bokbranschen att se ut i framtiden?” och ”Vad gör vi för att möta förändringarna?” skulle tas upp. Entreprenörerna Linda Skugge och Per Helin och den luttrade medieräven Otto Sjöberg skulle bjuda på egna lärdomar och samtidigt picka på förlagsbranschens skal och därmed locka fram bokförlagens tankar och visioner.

Det började intressant med öppningsinlägg från paneldeltagarna. Otto Sjöberg pekade på hur tidningsbranschen tvingats till affärsutveckling, något som bokbranschen också måste anpassa sig till. Linda Skugge tog upp fördelarna med print-on-demand och hur det kan vara en alternativ väg för många författare. Per Helin jämförde med musikbranschen och tipsade om ett antal områden där bokbranschen borde bättra sig. Den som är intresserad kan ta del av referat på lajvbloggen och twitterflödet.

Sen spårade det ur. Linda Skugge hakade upp sig och ställde under resten av debattimmen i princip samma fråga om och om igen: ”Varför har inte förlagen reklam i böckerna?” Det verkade vara en av hennes lösningar på framtidens bokutgivning, plus att förlagen skulle sparka hälften av personalen och sänka lönerna för resten, så att alla istället blev entreprenörer. Per Helin och Otto Sjöberg försvann lite i diskussionen och det började höras fler och fler frågor, svar och kommentarer från publiken. Några försökte sig på att besvara Lindas upprepade fråga, men ingen såg reklamfinansiering som en fungerande väg för böcker i allmänhet, speciellt inte skönlitteratur. Andra personer i publiken pekade på ytterligare perspektiv på framtidens (eller snarare samtidens) bokmarknad.

Det blev ingen bra debatt. Ämnet var för stort och alla hade olika agendor. För mycket fokus hamnade på småsaker. Däremot fungerade det delvis som en brainstorming inför fortsatta diskussioner inom branschen, men då måste ämnena vara mycket snävare hållna. Och mer inriktade på sådant som faktiskt kan anses vara framtid och inte bara analyser av vår samtid.

Det stora problemet med torsdagskvällen var dock inte att debatten inte funkade, utan istället hur flertalet gäster uppfattade förlagsbranschen. Det bjöds på väldigt få framtidsvisioner från de närvarande förlagens sida, det verkade vara en stillastående bransch. Vilket är långtifrån sanningen.

Att som närvarande förlagsrepresentant, i ett stressigt entimmesrace, kläcka ur sig klatschiga oneliners för att besvara diverse påståenden är inte det lättaste. Att svara på frågor på ett pedagogiskt, lättförklarligt sätt är nästintill omöjligt. Ta t ex Björn Linnells avslutande fråga ”Varför behövs förlagen?” – jag hade gärna svarat på den så som jag gjorde i min bloggpost Kaninen i hatten, men ni som har läst den vet att det är hart när orimligt att sammanfatta den på 30 sekunder innan domaren blåser i visselpipan och avslutar matchen. Visst, jag kunde ha räckt upp handen och sagt att det rent krasst handlar om vem som ska ta den ekonomiska risken, men utan efterföljande förtydligande hänger det lika löst i luften som det mesta som sades under den avslutande halvtimmen av debatten.

De enskilda förlagen har säkert hunnit väldigt olika långt i sina diskussioner och strategier inför framtiden. Vissa är oroliga, andra är taggade. Men att utifrån den samlade förlagsbranschens tystnad - eller ovilja att diskutera – under debattkvällen dra slutsatsen att det är en förlegad bransch är en aning vanskligt. Dels så är det för en del förlag faktiskt inte särskilt bråttom, det är ju inte så att framtiden kommer att överfalla dem imorgon dag. De kan skynda långsamt och låta andra visa vägen. Dels pågår det med säkerhet en lång rad spännande saker, mycket mer än jag själv känner till. Det är bara det att väldigt få förlag vill berätta om det innan alla avtal och detaljer är på plats.

Och det är här vi kommer till den riktigt stora nyttan med debattkvällen. Representanter från förlagen fick träffas och i eftersnacket gemensamt diskutera saker som dykt upp under kvällen. Kontakter knöts och lunchplaner gjordes upp. Inget konstigt i sig, det finns massor av sådana officiella eller inofficiella samarbeten över företagsgränserna mellan olika personer i branschen. Men denna gång hamnade fokus i eftersnacket på just de frågor som vi var där för att diskutera. Om framtiden och dess möjligheter, om förändringar och nya perspektiv.

Det fina med samarbeten över företagsgränserna är att man därmed bestämmer sig för exakt var gränsen för ens företagshemligheter går. När man väl har gjort det så kan man lika gärna gå ut offentligt med resten av diskussionen och visionerna, allt det där som inte är direkt superhemligt. Vi får inte viska till varandra, det är viktigt att andra – även långt utanför bokbranschen – hör vad vi säger. Jag tror nämligen att det finns mängder av klok kunskap att suga åt sig i de kommentarer, frågor och svar som uppkommer av ett sådant offentligt samtal. Det är åtminstone min lärdom av att ha varit en del av sommarens mångbloggande om bokens framtid.

Jag tänker vara så öppen jag bara kan med de över-gränserna-diskussioner jag deltar i. Och det är min uppmaning till kollegorna att göra detsamma. Det är nämligen bara onödigt att förlagsbranschen får samma stämpel på sig som skivbolagen. Vi har ingenting att vinna på tystnad.

Läs fler kommentarer om debatten:
Daniel Åberg
Johanna Ögren, Bokhora
Jonas Mosskin
Richard Herold, Atlas
Anna Troberg
Bokens framtid
Anna Serner
SR Kulturnytt (ljudklipp)
Daidalos

Facebook

Andra har en annan bild av förlagen. För dem vilar ett närmast mytologiskt skimmer över bokförlagen – på ett sätt som exempelvis tandkrämsindustrin aldrig fått uppleva. Det kan ha att göra med att här sitter människor som beslutar om huruvida skrivande personers drömmar ska slå in eller ej. Det kan förstås också vara en framodlad myt genom film, tv och böcker. Och det kan bero på att det är en av de där branscherna som många vill in i – speciellt om man är humanistiskt lagd – men där det finns väldigt få jobb. För på bokförlag sitter man väl bara i mysiga fåtöljer och läser böcker hela dagarna?

Jag tror att många av missuppfattningarna om bokförlagen beror på att branschen är väldigt dålig på att kommunicera utåt om något annat än bokutgivningar och författare. Och kanske inte heller så intresserad av att göra det. Bilden av hur det går till att ge ut böcker får därmed behålla sin något glamouriserade yta. Det är kanske bra för vissa inblandade parter. Men det är i längden inte bra för förlagen själva, eftersom det lätt föder avundsjuka och en snedvriden syn på hur ekonomin och arbetsfördelningen egentligen funkar i branschen. Vem tjänar pengar på vem, och liknande frågor. Och med tystnaden i branschen får man också bokförlagen att framstå exakt som skivbolagen, något som tiden sprang förbi.

Så när vi nu står inför en stark utvecklingsfas, där eboken öppnar helt nya vägar, så är det många som gottar sig åt att förlagen kommer förlora sin position och kanske försvinna helt. Det verkar som om vissa tycker att det är rätt åt förlagen.

Jag har i ett tidigare inlägg visat att bokförlagen kommer ha en utmärkt roll i en framtida bokvärld, men kanske på ett lite annorlunda sätt än idag. Så det finns all anledning för förlagsbranschen att inte bara se framtiden som ett hot, utan även som en hel bukett av möjligheter.

Därför ska det bli väldigt intressant att se vilken diskussion som uppstår när några av de mest kunniga om branschutvecklingen möts den 27 augusti vid en träff arrangerad av Natur & Kultur och bokförlaget Atlas. Kommer mötet andas en öppenhet? Är man villig att gemensamt diskutera framtidens möjligheter (och inte bara hoten) eller kommer alla bara vara hemlighetsfulla?

Daniel Åberg har efterlyst förlagen i den rådande diskussionen om bokens framtid. Richard Herold på Atlas har förklarat varför förlagen inte vill delta i en öppen diskussion på nätet. Jonas Mosskin – en av initiativtagarna till mötet den 27 augusti – ger sin syn på saken.

Och jag fortsätter att under augusti skriva ned mina tankar om situationen och sprida dem via denna blogg och genom kommentarer hos andra. Jag är av uppfattningen att ingenting lär mig så mycket som att faktiskt delta i samtalet. Det är inte säkert att jag har rätt i allt jag säger – när det gäller framtiden handlar det trots allt om gissningar – men genom diskussion och motargument tror jag att vi kan komma en bit på väg.

Jag tror att vi snart kommer få en ännu bredare debatt i ämnet. Tidningarna skriver mer och mer och förlagen tvingas helt enkelt att uttala sig. Vilket leder till nya blogginlägg. Förhoppningsvis kan snart de inblandade parterna få mötas på samma arena.

Det ligger i luften.

Facebook