Den som skickar in ett manus till ett bokförlag bör alltid bifoga ett följebrev.
Alltför ofta får vi på Piratförlaget in manus som helt saknar följebrev eller som bara har en bifogad lapp med kontaktuppgifter. Risken finns då att vi, åtminstone inledningsvis, bedömer manuset på fel sätt. Det är ofta svårt att få grepp om en text när man inte har den minsta aning om vad den i stora drag handlar om.
Vad ska man då skriva i sitt följebrev? Jo, lite kort om sig själv, varför man skriver och varför man har skrivit just det här manuset. Många av de debutanter vi har antagit de senaste åren har stuckit ut på ett eller annat sätt redan i följebrevet. Hur man skriver detta är förstås väldigt personligt – det finns tyvärr ingen färdig mall att utgå ifrån.
Och så ska man förstås presentera boken, vilket förmodligen är det svåraste av allt. Jag har sett rekommendationer om att man inte bör berätta om handlingen – att låta boken tala för sig själv. Det är det dummaste jag har hört. Här har man tvärtom ett gyllene tillfälle att fånga förlagets intresse och detta funkar sällan genom att att vara hemlighetsfull. Låtsas istället att du skriver en baksidestext för boken. Sälj in den hos oss! Om inte författaren lätt kan sälja in historien hos förläggaren, hur ska då förläggaren lyckas sälja in den hos resten av förlaget (säljarna, PR-personerna etc) – och hur ska vi då lyckas sälja in den hos återförsäljarna som i sin tur ska sälja den till läsarna? Som författare måste man få fram vad som är unikt med just den här boken.
Jag vet att det är supersvårt att få till baksidestexter ibland, men den som skickar in sitt manus till oss och som har lyckats få till en bra presentation av sig själv och en lockande text om boken – den författaren har genast skapat intresse hos förlaget. Med tanke på att vi får in uppemot tusen manus om året gäller det verkligen att ta alla chanser som ges att rikta uppmärksamheten just mot ens eget manus.
Ibland är följebreven oerhört snyggt formgivna, med foto på författaren och klatschiga rubriker. Det är i och för sig trevligt, men tänk på att det vi bedömer är texten, inte formen.
Var dig själv och försök att framstå som den författare du vill vara. Var proffsig! Låt bli att tala om att din familj och dina vänner absolut tyckte att du skulle skicka in ditt manus till ett förlag – just det är ingen värdemätare som vi lägger någon vikt vid. Över huvud taget behöver vi inte veta vad dina närmaste läsare har sagt om manuset – de flesta följebrev vi får innehåller nämligen sådana formuleringar, oavsett kvaliteten på manuset, och de rekommendationerna blir därmed mycket lite värda.
Och slutligen, skicka inte med något CV som inkluderar vartenda sommarjobb som du haft sedan du gick i åttan!
Från Holmes till Sherlock är en populärhistorisk berättelse om de män och kvinnor som skapade succén Sherlock Holmes - och höll framgången vid liv i över 125 år.
Boken utkommer på
{ 38 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Ojdå … måste genast radera rekommendationerna från mormor, mamma, farmor, min bästa kompis Lollo, Lollos lillasyster Elin och min internetvän Astrid … ;)
Malin: Ja, gör det. :-) Tänk på dig själv som en professionell författare. Det ger ett mycket seriösare och målmedvetet intryck.
Nästa gång jag skriver följebrev kommer jag att vara väldigt försiktig. Jag tror nämligen jag ”överdrev” det som du skrev härovan, förra gången jag skickade in manus. Speciellt det där om ”varför” jag skrev manuset.
Baksidestext är däremot jättebra att öva på, och svårt.
Men att presentera sig själv så att man ”sticker ut”, är inte lätt.
Alla förlag måste få in tusen följebrev som säger ”hej jag heter så och så och har skrivit sedan jag var barn, det är min stora passion, etc etc”. Om man är en vanlig svensson som råkar skriva så sticker man inte ut, så enkelt är det. Och det känns som det är kört från början.
Alltså det var ju ett skämt … jag har varken rekommendationer eller CV i mitt följebrev … bara för att klargöra det hela ;)
Men Monica om du själv ser dig som en vanlig svensson som råkar skriva, vad är det då som gör att förlagen bör se dig annorlunda?
Malin, det är ju det jag menar, det känns som det är kört från början.
Att man ska vara halv eller helkändis, ha ett unikt liv att presentera, eller ha kontakter i förlagsvärlden för att överhuvudtaget bli läst.
Men jag är kanske överpessimistisk. ;(
Super! Sånt här är intressant att läsa. Bättre att få reda på sånt här innan för författare än när det är för sent.
Monica: Det handlar absolut inte om vem du är. Det som spelar någon roll är hur du beskriver dig själv. Det är det jag menar med att ”sticka ut”. Redan i följebrevet kan man märka om en person kan hantera språket och världen på ett skönlitterärt sätt. Istället för att bara beskriva dig själv som en vanlig svensson så kan du plocka fram någon enstaka detalj om dig själv eller ditt skrivande, något som sätter färg på följebrevet. Precis som du skulle ha gjort om du beskrev en av dina karaktärer. Man behöver alltså inte beskriva sig själv som en annorlunda person, men man vill att förlaget ska få en känsla för vem man är. Det är på många sätt en skönlitterär utmaning i sig.
Malin: Jag förstod nog att det var ett skämt. Men jag valde att bortse från det. :-)
Monica: Det viktigaste är alltid själva manuset. Men det går att höja förlagets förväntningar på manuset redan genom att visa sin författarbegåvning i följebrevet. För man kan alltid räkna med att förlaget läser följebrevet, men man kan aldrig veta hur långt i själva manuset de läser. Därför ska man ta alla chanser man får att visa upp sin begåvning på ett så tidigt stadium som möjligt.
Aha, nu förstår jag hur du menar, Mattias.
Fast det tog jag nog lite som en självklarhet, att följebrevet måste visa att man kan hantera språket, men det är en viktig synpunkt.
Det gäller alltså att beskriva att man är en ”vanlig svensson som skriver” på ett bra sätt! ;)
Och Mattias, ang vad du säger i 9.
Följebrevet kan bli för långt också, tror jag (tror att mitt förra var det). Det är ofta lättare att skriva långt än kort. Att komprimera och få inte mycket information i en kort text är språkligt sett en större utmaning.
Men just att följebrevet är SÅ viktigt gör mig nervös. Att man lägger ned så mycket tid på ett manus och sedan riskerar misslyckas om följebrevet inte är så bra kan blockera en totalt.
…”få IN mycket information” ska det givetvis vara
Monica: Det jag främst vill poängtera är att man inte helt ska strunta i följebrevet. Man gör det inte lättare för sig på det sättet.
Hur man sedan formulerar följebrevet är väldigt personligt – och det är också viktigt att det känns personligt.
Lagom längd på ett följebrev kan vara allt från en halv till en och en halv A4, beroende på vilken ton man har i brevet och hur man är som person. De bästa följebreven jag har läst har nog varit på max en A4. Följebrev som är på mer än två A4-sidor riskerar att bli lite snabbskummade.
Känn dig för allt i världen inte blockerad av följebrevet. Så viktigt är inte dess innehåll – det är trots allt inte följebrevet som vi eventuellt ska ge ut, utan manuset.
Jag har nu publicerat det följebrev som gav mig napp för ”Dannyboy & kärleken”:
http://www.danielaberg.se/?p=5268
Är det helt fel att klippa in korta citat från ett lektörsutlåtande? Positiva sådana alltså. Eller bryr sig förlagen inte om det?
Daniel: Kul att få läsa ditt följebrev! Kort och effektivt och med säljande stuns i beskrivningen av boken.
Anna: Citat från ett lektörsutlåtande tycker jag låter bra. Åtminstone är det inget fel med det. Men det viktigaste är din egen beskrivande text.
Personligen tror jag att följebrevet blev min stora hangup pga av att jag inte visste vad det var för fel på mitt manus. Så jag skyllde på följebrevet.
Nu när jag vet vad det var för fel, har följebrevet mindre betydelse, men jag ska skriva väldigt annorlunda nästa gång.
Daniels exempel på följebrev tycker jag är väldigt bra.
Intressant inlägg. Jag som läst drösvis med engelska/amerikanska råd om följebrev inser att det skiljer sig lite från land till land (och jag har ett vagt minne av att ha läst något annat svenskt förlags syn som skiljde sig från Pirat, hmm). Hur som, de anglosaxiska redaktörerna vill absolut inte ha handlingen, eller en beskrivning av boken, eller en baksidesblurb, som jag uppfattar att du menar här. De vill (förenklat) ha huvudkonflikten pang på, snyggt serverad, och en kort men snabb ingång tlll de centrala karaktärernas relation till denna konflikt. Detta för att snabbt få en idé om storyns dramatiska styrka och något som gör att de blir sugna på att få veta ”vad händer sen”. Fast ni är alla rörande överens om att mormors utlåtande kan utelämnas…;.)
Sedan, om jag får vara gnällig, kan jag tycka att det väl framförallt är marknadsförarens/copywriterns uppgift att skriva en säljande text, inte författarens. Det är två skilda kompetenser. Vissa behärskar båda, men långt ifrån alla – och att såga ett riktigt bra romanmanus för att författaren inte kan skriva en säljande blurb låter väl hårt. Men det kanske är så krasst i branschen i dag?
Nilla, men en skillnad med tex England och USA är ju mellansteget de har, nämligen agenten. Fast det är väl samma sak där, man ska ha ett bra följebrev som övertygar agenten om att manuset är värt att satsa på.
Och i Sverige får oftast författaren själv skriva baksidestexten, trodde jag.
Men det vet säkert Mattias bättre.
Vad beträffar baksidestext har det tagit 1½ (läs två) månad(er)att få ihop 1½ rad. Men man kan ju inte vara bra på allt.
Angående följebrev, tänkte blogga om ämnet på Debutantbloggen eventuellt på måndag.
Nilla: Intressant med det anglosaxiska sättet – det kan absolut funka även i Sverige. Hellre det än att skriva om handlingen utan att det fäster hos mig. Jag håller med dig att det är svårt att som författare skriva en säljande text om sitt eget verk – ibland nästan omöjligt – men det är ingen dum idé att försöka tänka i de banorna. Ett medelmåttigt följebrev stjälper aldrig ett riktigt bra manus. Däremot kan ett bra följebrev få oss att bli ännu mer sugna på att läsa vidare i något som inte känns lockande efter några sidors läsning.
Monica: Vem som i slutändan skriver baksidestexten skiljer sig från bok till bok. Ofta skriver författaren ett första utkast som sedan förlaget jobbar vidare med – i samarbete med författaren. Många författare skriver alldeles för långa beskrivande texter och det är där vi behövs för att tala om vad som behövs nämnas och vad som inte behöver vara med i baksidestexten. Ibland skriver förlaget hela texten, men för vår del handlar det mest om när vi ger ut utländska författare (och då utgår vi ofta från originalomslagets text).
Liz: Å andra sidan är det kanske riktigt bra 1,5 rader. Ser fram emot inlägg på Debutantbloggen! :-)
Nej, inte alls. Min redaktör undrade till slut om hon skulle skicka ett utkast till mig på en baksida. Ja, tack.
Det är ju skrämmande att man kan spotta ut manus efter manus men inte få ihop en baksidestext.
Hejsan! Jag har skickat in ett manus till er och ett följebrev som jag hoppas att någon på bokförlaget kommer att vilja läsa. Manuset m.m borde ni ha fått in till er omkring den 3 juni 2010. Jag är så nyfiken på om någon läst det så min fråga är; har någon hunnit med att gå i genom manus från det här datumet?
Tack för att ni ger så bra information till oss som vill skriva böcker, det har hjälpt mig mycket att få mina frågor besvarade.
Ha det bra hälsar Tove
Tove: Mejla manus@piratforlaget.se så kan du få besked. Antagligen har vi bara precis hunnit börja titta på det nu efter sommar och semester.
Tack! Det ska jag göra direkt : )
Jag undrar om det går att skicka in utkast, som t.ex. några kapitel ur boken? Skulle det funka, om man då skickar med baksidetext eller handling, som förklarar hur det hela kommer utspela sig?
Jessica: Min erfarenhet är att förlag helst vill se fullständiga manus, om så bara för att se att skribenten har mäktat med att avsluta manuset. Visst, det går säkert att skicka provkapitel också, men sannolikt kommer förlaget bara att be dig skicka in hela manuset när det är färdigskrivet.
Hej! Jag är en väldigt ung person som inte vill något annat än att skriva. Problemet då är ju att man inte tas på allvar när man är så pass ung men också är det så att jag hellre skriver på engelska än på något annat språk. Så nu lyder min fråga så här: tar ni emot ett manus från någon som ännu inte har fyllt 18 år och skriver på engelska?
Tacksam för svar!
Hej Mattias,
vad är ditt råd ang. följebrev, då boken i fråga är tänkt som den första i en triologi? Bör jag fokusera på hela storyn, alltså alla tre böckerna, eller bör jag enbart berätta om den första boken och kanske enbart nämna upplösningen i bok nummer tre?
Tack på förhand.
Jag är rätt så ung (13) och folk i min egen ålder säger ofta till mig att jag är tråkig för att jag är tyst och gör saker på min fritid (t.ex. läser och skriver) som de aldrig skulle få för sig att göra. Om man bortser från att jag är så ung, har jag någon chans att låta åtminstone lite intressant och finns möjligheten att man faktiskt överväger att ge ut något av mig? Har skrivit berättelser sen jag var nio, så helst värdelös tror jag inte att jag är, men ändå.
Tacksam för svar :)
Maja: Chansen finns alltid. Det är inte så vanligt att bokförlag ger ut böcker av personer som är så unga som du – mest för att det över huvud taget är väldigt svårt att få en bok utgiven. Men jag har hur många exempel som helst på etablerade författare som har debuterat i vuxen ålder men som i princip inte har gjort annat än skrivit och läst sedan de var i tioårsåldern. Av Piratförlagets författare brukar ofta Kristina Ohlsson, Christoffer Carlsson och Sara Lövestam berätta om detta. Och när jag intervjuade Liza Marklund nyligen så avslöjade hon att hon fick flera berättelser anonymt publicerade i olika ungdomsmagasin när hon var ung. Det gäller bara att öva och öva och öva, för att sedan blomma ut som färdig författare. Och så kan du ju skicka in något till ett bokförlag bara för att testa redan nu, men ha lågt ställda förväntningar, för det är som sagt svårt att bli utgiven.
Maria: Ledsen att mitt svar dröjt. Det beror lite på hur trilogin är upplagd. Om man kan läsa böckerna fristående från varandra så är det nog bättre att i följebrevet koncentrera sig på den första boken och sedan bara nämna att det är första delen i en trilogi. Men om böckerna är tre delar av en lång, sammanhängande berättelse så måste du nog ta upp helheten.
Tack för rådet. Triologin är en lång, sammanhängande berättelse och böckerna kan inte läsas fristående, så det får bli en helhetssammanfattning i följebrevet.
Hej igen! Följebrevet börjar nu bli väldigt aktuellt… (skrämmande!) Då det ju inte är helt enkelt att sammanfatta en 400 sidors bok på några få rader – för att inte tala om en triologi bestående av tre 400 sidors böcker – så undrar jag om det viktigaste i följebrevet är att berätta om den röda tråden och bokens/böckernas fokus, alltså att försöka besvara frågan ”varför ska du läsa den här boken”, eller bör jag istället berätta om händelseförloppet, viktiga punkter, samt slutet och då alltså mer besvara frågan ”vad kommer du att läsa i boken”?
Två frågor som inte direkt har med följebrev att göra, men som jag tar chansen att ställa ändå:
– Jag bor i USA, men skriver på svenska. Spelar det någon roll för förlagen var författaren är bosatt?
– Om ett förlag antar mitt manus och ger ut boken på svenska, men inte är intresserat av översättning, har jag då rättighet att själv översätta/betala för översättning och försöka ge ut min bok på engelska?
Tack för din hjälp,
Maria
Apcerpiation for this information is over 9000-thank you!
Riktigt bra info!
Jag undrar en rätt retarded grej: Bifogar man följebrevet som en egen pdf-fil eller ska den stå direkt i mailet?
Mvh
Sorush
Sorush: Det spelar ingen större roll, såvida inte förlaget har skrivit på sin hemsida att de vill ha det på det ena eller andra sättet.
Tack för snabbt svar Mattias!
Jag förmodar att det är för mycket att önska sig ett personligt utlåtande på ett följebrev på en halv a4 från dig? :)
{ 12 trackbacks }