Här är ditt liv, Mattias Boström

Sällan en dag utan att jag påverkas av 80-talet. Ibland bara flyktigt, som när jag med tävlingsinstinkt står vid ett övergångsställe och vill komma först till andra sidan, men vet att jag kommer att diskas om jag genar utanför de vita linjerna. Så gick det till i de sportkommenterade inslagen i tv-underhållningen Razzel på 80-talet, en dold kamera riktades ned mot ett övergångsställe i centrala Stockholm och vid grön gubbe gick startskottet för de ovetande fotgängarna.

Sådana småsaker i min vardag får mig så lätt att tänka på just det decenniet och dess händelser, människor och fenomen. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det var då jag skapades. Inte födslomässigt förstås – jag är född 1971 – utan känslomässigt. Min humor, mina intressen, mitt sätt att vara; allt det där kan jag spåra tillbaka till 80-talet.

När nu tv-serien ”Här är ditt liv” återvänder i rutan får jag 80-talsöverlastning i hjärnan. Jag älskade programmet på den tiden då Lasse Holmqvist var dess skånskklingande mittpunkt, fåtöljerna var storblommigt gröna och kidnappningarna blev legendariska. Det var en stor händelse varje gång det sändes.

Det var på den tiden då det gjordes riktigt långa tv-program, gärna helkvällsunderhållningar av just typen Razzel. Stjärnorna var ofta 50+, de stora artisterna hade verkat i flera decennier. Det fanns en trygghet i tv-humorn, det var samma typ av sketchuppbyggnad som funnits sedan sekelskiftet och revykungen Emil Norlanders dagar. Det här var innan den ironiska generationen och stand-up-humorn lade asfalt över komikens kullersten. Nilecity hette Nöjesmassakern. Hassan hette Kalle Sändare. Och där framför tv:n och radion fanns en ung Mattias som sög i sig allt som fanns att se och höra.

Men är det inte så att det bara är i mitt huvud som 80-talet var stort? Jo, jämfört med dagens tv-produktioner står förstås dåtidens sig slätt. Det märker man lätt när man ser gamla klipp på YouTube eller Arne Weise dammar av någon gammal godbit till Minnenas television. Tempot är sävligt, nästan sövande ibland, humorn är enkel, allting är en aning taffligare och mindre proffsigt. Men på den tiden var det stort – det fanns inget att jämföra med. Den enda försmak vi kunde få av framtidens programutbud skedde genom ”Fönster mot TV-världen” med Åke Wihlney, eller Åke Vadvillni när han blev parodierad.

Tack vare de populärkulturella referenserna står jag fortfarande i kontakt med grundskole-Mattias. Jag behöver bara tänka på ett tv-program eller en artist från den tiden för att ta mig in i grundskole-Mattias hjärna. Jag har aldrig fört någon dagbok, så jag får förlita mig på mina minnen, men med populärkulturförstärkare blir de så mycket tydligare.

Som tur är har jag sparat en mängd skrivböcker från grundskolan. Och där finns minnena. Hur många gånger fick man inte skriva vad man gjort på sommarlovet eller på andra sätt beskriva sig själv? Mitt bland skrivövningar, rimmade dikter och märkliga sagor hittar jag dessa genvägar till unga åldrars Mattias. I ett blått linjerat häfte från tredje klass med påskriften ”Fri skrivning” får jag veta att jag då, 1981, höll på att samla pengar till en dator som kostade 4 000 kr. ”Med den kan man skriva program. Det bästa jag vet är att läsa och skriva. Det allra bästa jag vet är att skriva på datorer. Jag skriver mest sånger. Men skriver också berättelser. Det är roligt, men lite svårt. Jag tycker det är roligt att spela teater med.”

Jag bläddrar vidare bland skolböckerna. I ett arbetshäfte i svenska från sjuan har jag fått fylla i olika saker om mig själv. På raden för ”Musik som jag tycker om” står det: Povel Ramel, klassisk musik, svenska schlagers.

Ja, jag var väl lite udda i min musiksmak. Ja, jag sjöng Ernst Rolf-refränger högt för hela klassen på musiklektionen. Men den musiksmaken står sig fortfarande relativt oförändrad. Möjligtvis har jag skurit ned på det klassiska, men Povel Ramel har jag på senare år återfunnit som en favorit och jag kan inte neka till att den äldre svenska schlagerskatten tilltalar mig. När jag går och nynnar melodier på stan är de sällan komponerade efter 1970.

Jag minns att några klasskompisar frågade mig i sjuan om jag ville följa med på en hårdrockskonsert i Köpings Folkets park. Jag tyckte att det lät lite farligt och stannade förstås hemma. Okej, jag var inte coolaste killen i klassen direkt, men i efterhand har jag ångrat mig lite. Speciellt eftersom den för mig då okända hårdrocksgruppen som spelade – Europe – ett år senare tillhörde sådant som jag faktiskt gillade via Tracks. Ett program som jag för övrigt satt klistrad vid under hela 1985, jag förde till och med detaljerad statistik över placeringarna i programmen. Fortfarande är 1985 mitt favoritår i pophistorien och fortfarande förundras jag över hur märkligt Bryan Adams ”Heaven” rörde sig på Trackslistan under hösten det året.

Alla dessa tankar översköljer mig just nu bara för att ”Här är ditt liv” börjat sändas igen, nu med Ingvar Oldsberg som programledare. Den här omgången kommer inte tv-serien att betyda särskilt mycket för mig, jag är sedan länge känslomässigt färdigutvecklad och förändrar mig numera ytterst långsamt.

Men det fanns som sagt en tid då det här var stort. Jag hittade en annan gammal skrivbok i ämnet Fri skrivning, den här gången från femte klass. Och i den finns en tjugosidig berättelse med titeln ”En resa till Italien”. Den återspeglar säkert ganska väl vad jag tyckte var kul på den tiden, även om min lärare Britta Hörnström på Malmaskolan i Kolsva med röd kulspetspenna på sista sidan har gett omdömet ”Tjaa, inte vidare roligt!”.

Historien utspelar sig huvudsakligen ombord på ett flygplan och bland passagerarna finns ett helt menageri av dåtidens kändisar: Kjell-Olof Feldt, Olof Palme, Birgit Nilsson inlåst på toaletten, Ingemar Stenmark, drottning Silvia, Linda Haglund, Åsa Bodén, samt av någon anledning en katolsk präst. Det vimlar av samtida tv-referenser, såväl programmet ”Sånt är livet” som ballongdansen finns med. Allting är knasigt och en elvaårig Mattias humor.

Men vad vore berättelsen om inte även 80-talets stora tv-succé utgjorde en del av handlingen. På 9 000 meters höjd händer följande:

”En man kommer in med två fallskärmar. Han går fram till Thore Skogman och drar av sig håret och säger:

– Du är nu kidnappad till Här är ditt liv.

Mannen var alltså Lasse Holmqvist. Han säger:

– Ta den här fallskärmen, så hoppar vi ner. Det är snabbaste vägen.”

Och på samma gång är det snabbaste vägen till den unge Mattias, en kille som jag annars inte hade känt så väl.

Taggat som: 80-talet, Fri skrivning, Här är ditt liv, Humor, Ingvar Oldsberg, Kolsva, Lasse Holmqvist, Malmaskolan, mellanstadiet, Razzel, Tracks