Sällan en dag utan att jag påverkas av 80-talet. Ibland bara flyktigt, som när jag med tävlingsinstinkt står vid ett övergångsställe och vill komma först till andra sidan, men vet att jag kommer att diskas om jag genar utanför de vita linjerna. Så gick det till i de sportkommenterade inslagen i tv-underhållningen Razzel på 80-talet, en dold kamera riktades ned mot ett övergångsställe i centrala Stockholm och vid grön gubbe gick startskottet för de ovetande fotgängarna.
Sådana småsaker i min vardag får mig så lätt att tänka på just det decenniet och dess händelser, människor och fenomen. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det var då jag skapades. Inte födslomässigt förstås – jag är född 1971 – utan känslomässigt. Min humor, mina intressen, mitt sätt att vara; allt det där kan jag spåra tillbaka till 80-talet.
När nu tv-serien ”Här är ditt liv” återvänder i rutan får jag 80-talsöverlastning i hjärnan. Jag älskade programmet på den tiden då Lasse Holmqvist var dess skånskklingande mittpunkt, fåtöljerna var storblommigt gröna och kidnappningarna blev legendariska. Det var en stor händelse varje gång det sändes.
Det var på den tiden då det gjordes riktigt långa tv-program, gärna helkvällsunderhållningar av just typen Razzel. Stjärnorna var ofta 50+, de stora artisterna hade verkat i flera decennier. Det fanns en trygghet i tv-humorn, det var samma typ av sketchuppbyggnad som funnits sedan sekelskiftet och revykungen Emil Norlanders dagar. Det här var innan den ironiska generationen och stand-up-humorn lade asfalt över komikens kullersten. Nilecity hette Nöjesmassakern. Hassan hette Kalle Sändare. Och där framför tv:n och radion fanns en ung Mattias som sög i sig allt som fanns att se och höra.
Men är det inte så att det bara är i mitt huvud som 80-talet var stort? Jo, jämfört med dagens tv-produktioner står förstås dåtidens sig slätt. Det märker man lätt när man ser gamla klipp på YouTube eller Arne Weise dammar av någon gammal godbit till Minnenas television. Tempot är sävligt, nästan sövande ibland, humorn är enkel, allting är en aning taffligare och mindre proffsigt. Men på den tiden var det stort – det fanns inget att jämföra med. Den enda försmak vi kunde få av framtidens programutbud skedde genom ”Fönster mot TV-världen” med Åke Wihlney, eller Åke Vadvillni när han blev parodierad.
Tack vare de populärkulturella referenserna står jag fortfarande i kontakt med grundskole-Mattias. Jag behöver bara tänka på ett tv-program eller en artist från den tiden för att ta mig in i grundskole-Mattias hjärna. Jag har aldrig fört någon dagbok, så jag får förlita mig på mina minnen, men med populärkulturförstärkare blir de så mycket tydligare.
Som tur är har jag sparat en mängd skrivböcker från grundskolan. Och där finns minnena. Hur många gånger fick man inte skriva vad man gjort på sommarlovet eller på andra sätt beskriva sig själv? Mitt bland skrivövningar, rimmade dikter och märkliga sagor hittar jag dessa genvägar till unga åldrars Mattias. I ett blått linjerat häfte från tredje klass med påskriften ”Fri skrivning” får jag veta att jag då, 1981, höll på att samla pengar till en dator som kostade 4 000 kr. ”Med den kan man skriva program. Det bästa jag vet är att läsa och skriva. Det allra bästa jag vet är att skriva på datorer. Jag skriver mest sånger. Men skriver också berättelser. Det är roligt, men lite svårt. Jag tycker det är roligt att spela teater med.”
Jag bläddrar vidare bland skolböckerna. I ett arbetshäfte i svenska från sjuan har jag fått fylla i olika saker om mig själv. På raden för ”Musik som jag tycker om” står det: Povel Ramel, klassisk musik, svenska schlagers.
Ja, jag var väl lite udda i min musiksmak. Ja, jag sjöng Ernst Rolf-refränger högt för hela klassen på musiklektionen. Men den musiksmaken står sig fortfarande relativt oförändrad. Möjligtvis har jag skurit ned på det klassiska, men Povel Ramel har jag på senare år återfunnit som en favorit och jag kan inte neka till att den äldre svenska schlagerskatten tilltalar mig. När jag går och nynnar melodier på stan är de sällan komponerade efter 1970.
Jag minns att några klasskompisar frågade mig i sjuan om jag ville följa med på en hårdrockskonsert i Köpings Folkets park. Jag tyckte att det lät lite farligt och stannade förstås hemma. Okej, jag var inte coolaste killen i klassen direkt, men i efterhand har jag ångrat mig lite. Speciellt eftersom den för mig då okända hårdrocksgruppen som spelade – Europe – ett år senare tillhörde sådant som jag faktiskt gillade via Tracks. Ett program som jag för övrigt satt klistrad vid under hela 1985, jag förde till och med detaljerad statistik över placeringarna i programmen. Fortfarande är 1985 mitt favoritår i pophistorien och fortfarande förundras jag över hur märkligt Bryan Adams ”Heaven” rörde sig på Trackslistan under hösten det året.
Alla dessa tankar översköljer mig just nu bara för att ”Här är ditt liv” börjat sändas igen, nu med Ingvar Oldsberg som programledare. Den här omgången kommer inte tv-serien att betyda särskilt mycket för mig, jag är sedan länge känslomässigt färdigutvecklad och förändrar mig numera ytterst långsamt.
Men det fanns som sagt en tid då det här var stort. Jag hittade en annan gammal skrivbok i ämnet Fri skrivning, den här gången från femte klass. Och i den finns en tjugosidig berättelse med titeln ”En resa till Italien”. Den återspeglar säkert ganska väl vad jag tyckte var kul på den tiden, även om min lärare Britta Hörnström på Malmaskolan i Kolsva med röd kulspetspenna på sista sidan har gett omdömet ”Tjaa, inte vidare roligt!”.
Historien utspelar sig huvudsakligen ombord på ett flygplan och bland passagerarna finns ett helt menageri av dåtidens kändisar: Kjell-Olof Feldt, Olof Palme, Birgit Nilsson inlåst på toaletten, Ingemar Stenmark, drottning Silvia, Linda Haglund, Åsa Bodén, samt av någon anledning en katolsk präst. Det vimlar av samtida tv-referenser, såväl programmet ”Sånt är livet” som ballongdansen finns med. Allting är knasigt och en elvaårig Mattias humor.
Men vad vore berättelsen om inte även 80-talets stora tv-succé utgjorde en del av handlingen. På 9 000 meters höjd händer följande:
”En man kommer in med två fallskärmar. Han går fram till Thore Skogman och drar av sig håret och säger:
– Du är nu kidnappad till Här är ditt liv.
Mannen var alltså Lasse Holmqvist. Han säger:
– Ta den här fallskärmen, så hoppar vi ner. Det är snabbaste vägen.”
Och på samma gång är det snabbaste vägen till den unge Mattias, en kille som jag annars inte hade känt så väl.
{ 19 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Jag minns också åttiotalet på samma sätt, och även jag återvänder gärna till hur det var att leva i detta magiska årtionde. Det känns ibland som att åttiotalet var en höjdpunkt i den mänskliga utvecklingen innan färden ner började. Fast jag tror nog också att det bara är i skallen på mig själv. Jag är också född på sjuttiotalet och den där mentala tiden när man växer upp och ser världen på ett speciellt sätt färgar förmodligen hur man ser på en viss tidsepok.
Likväl förblir åttiotalet en fantastisk tid…
Fick en massa igenkänningskänslor när jag läste inlägget. Kan också fortfarande stå och vänta vid ett övergångsställe och liksom blicka över de andra som väntar. Kolla in var den största konkurrenten är, vem som ser taggad ut. Kolla efter var kameran kan vara placerad. Hmm.
Och musiken. 1984 var nog mitt år. Kom så mycket bra låtar det året. Själv började jag lyssna på närradio och missade kanske Tracks och så vidare. Så kom Hip-Hop:en till Sverige då och präglade mig helt och hållet i några år.
Gillade inlägget. Ha det, Mattias.
Åh vad bra och intressant du skriver! Jag känner igen mig i nästan allt, det som skiljer oss åt är musiksmaken och att jag på den tiden inte ens visste vad en dator var för något. Tycker det verkar som din lärarinnas omdöme var helt fel. Själv minns jag att jag skrev en helt galen liten berättelse om när jag var barnvakt som min lärare läste, suckade tungt och sa: Du borde bli barnboksförfattare.
Det låter ju bra men jag tror att han var ganska trött på min alltför livliga fantasi.
/Susanna
Jag tycker det är så otroligt intressant att det som vi tyckte var SÅ kul och inne verkar så fruktansvärt föråldrat när man ser det idag. Det slog mig främst för några år sedan när de återutsände Schlagerfestivalen från 1984. Så fruktansvärt amatörmässigt allt verkade, från produktion till publik. Jösses, 25-åringarna som satt och applåderade såg ju ut som gamla kärringar hela bunten (ursäkta ett icke PK-uttryck, men det är ju sant…)
Jag är född -64 men får samma känsla inför TV-programmen (Lasse Holmqvist höll ju på med TV på 70-talet också)och den här långsamheten och snällheten. Mellanstadienostalgi. Give me some more!
På tal om långsamma TV-program: Producenten för ”Här är ditt liv” ligger on line med programkontrollen och meddelar att senaste manusgenomgången ger vi handen att de denna kväll blir 40 sena. Får beskedet att det är okej, 40 sekunder klarar man. Fast folket i Malmö menade 40 minuter…
Underbart! Jag satt också och gjorde Trackslistor, hade till och med ett eget poängsystem. Det gick inte att missa en minut… Tror jag höll på 84-86 och blir också ofta påmind och håller 80-talet högt. Senast idag kom Rick Astley på närradion som spelade när jag tränade. Ett stort leende spred sig och det är svårt att inte sjunga med ;-).
Jag är född -63 men minns också 80-talet som en mycket inspirerande och ”mysig” period. Jag saknar lördagsunderhållningen som visdaes på svt som med Sven Melander och comp. För att inte tala om McGavier…om det nu var på 80-talet?
Ett ljuvligt stycke verklighet som även jag vid min höga ålder kan känna igen! :-)
Jag har faktiskt själv arbetat med direktsända tv-program som fått ”öppen sluttid”, dvs programvärdet ansågs som så högt att redaktionen själv fick avgöra när det skulle ta slut! Idag är det en total omöjlighet för allt – utom sport. Tyvärr. Annars hade man ju gärna tittat på ett ”Här är ditt liv” där ett antal skådisar, artister och författare löpt amok på ett inspirerat sätt!
Och visst är tempot lusigt och idéerna oftast töntiga när man ser gamla program. Vad man då ska beakta är att om bara tio år kommer dagens mest hotta och hajpade uttryck att vara minst lika mossiga. Minst lika!!!
Färskvaror ska avnjutas färska, helt enkelt.
Så där vid övergångsstället gör jag också! haha!
Wow, vilken igenkänningsfaktor. Skönt att höra att det inte bara är jag som tänker på Razzel när jag går över övergångsställen… Och jag som trodde att jag var den nördigast 72:an i hela mellansverige som fullkomligt älskade Här är ditt liv och Lasse Holmkvist ;) Uttrycket ”fri skrivning” hade jag sedan länge förträngt, men får genast en massa flashbacks i skallen. Kul!
Oj, vad kul att så många kommenterar och känner igen sig! Ibland får man för sig att man är ensam om de knäppaste sakerna. Typ det där med övergångsställena.
Sylvia: jag håller med dig om att man kanske borde låta bli att se repriser på tv-grejer från 80-talet. Bilderna inne i huvudet är så mkt bättre.
Håkan och Kjell Åke: vilken underbar anekdot från Håkan. Och säkert 100% sann. Det var ju så på den tiden. Programtider var inte så viktiga. Men SVT var i alla fall bättre på att hålla tiderna än dansk TV var på 80-talet (alla skåningar tittar ju på dansk TV också, speciellt förr) – TV-tablåns tider stämde aldrig.
Lotta: Aha! Då är det nog snart dags att göra Det Stora Tracks-Statistik-Inlägget här på bloggen! Jädrar i det vad här ska rapas placeringar!
Anders: Du vet väl att Nöjesmassakern finns på dvd?
Kjell Åke: Jag såg nyligen om tv-inspelningen av farsen Spanska flugan med bl a Carl-Gustaf Lindstedt. Helt fantastiskt roligt, just för att humorn är snäppet mer direkt än idag. Och för att komikerna är så fysiska.
Lotta i Mellansverige: Du är möjligen den nördigaste 72:an i Mellansverige. Jag är ju född -71, så jag tävlar i en annan årsklass.
Mattias, det där är ju ett försummat ämne vid våra universitet: ”Var det roligare förr?” eller rättare sagt: ”Varför var det roligare förr?” :-)
Men du pekar nog på två viktiga saker: humorn var mer ”direkt” i den meningen att den var rakare, inte så smart och beräknande (vilket inte nödvändigtvis betyder att den saknade djup) utan tydlig. Det fysiska är också oerhört viktigt – idag jobbar man med betydligt mindre medel, ofta med coola ansiktsuttryck (dvs nollställda), medan mimiken och fysiken var mer uttrycksfulla och starkare förr. Om man nu kan generalisera.
Eller också har vi bara blivit gamla. I sinnet. :-)
Kjell Åke: Jag tror att komikerna/skådespelarna var än mer fostrade i teaterns värld på den tiden, där det krävdes stora – och delvis schabloniserade – gester för att föra ut humorn. Visserligen hade tv-mediet funnits i några decennier, men anpassningen från teaterns helfigurer till tv:ns extrema närbilder tog sina år.
Så träffsäkert, det där med Razzels och övergångsställen är på pricken, jag tänker på det varje dag, bokstavligen. Är vi måntro födda samma år?
Katarina: Jag är född 1971. Man bör nog ha varit född runt omkring början på 70-talet för att ha varit i den ålder då man roas och påverkas av en sådan grej. Eller så handlar det om vilken typ av humor man har. I vilket fall som helst så är jag oerhört glad över att inte vara den ende som fortfarande tänker på detta.
Hej Mattias!
Jag är född 1964 och älskar 80-talsmusiken, satt klistrad framför radion lyssnandes alla dessa listor som fanns och sjöng sedan framför spegeln därhemma tvärsäker att sångerska skulle bli min framtida försörjning.
Nu blev det inte så eftersom jag på karriärvägen tyvärr stötta på äckliga gubbar som ville ha massage på konstiga ställen och träffas ensam med mig på konstiga tider. Min panik för att bli antastad översteg mina sångerskedrömmar och de lades på is.
Skrivandet däremot började när jag som 9-åring fick min första dagbok, och hejades på av min fotbollstränare som också var min svenskalärare. Han gav mig teman att skriva efter och tvingade sedan mig till att läsa den högt inför mina kamrater. Jag har sparat allt jag skrivit i lådor som noggrant datummärkts, och dagböckerna står i min skrivhörna som en evig påminnelse om alla år som gått. Det var 1984 jag flyttade till stockholm från min lilla håla på landet fylld av livets elixir och påklädd en alldeles för stor kavaj med axelvaddar.
Jag har fortfarande kvar kassettbanden med inspelade tracks-låtar… band som jag försökte mixa ihop med två kassettbandspelare och en särskild sladd (ngn dubbeldäckare hade vi inte råd med hemma) och en väldigt massa dagböcker… ”En röst i natten” med Jack Killian skrev jag om… På väggarna satt posters med Carola Häggkvist och skolfotot har den tidstypiska fontänluggen.
Ah, många igenkänningar!
Sjäv född -75.
{ 1 trackback }