Den stora omställningen. Och den större.

Jag åker hemifrån på morgonen. Jag pussar dottern och hustrun godmorgon och hejdå, jag går nedför trappan, ut genom ytterdörren och låser efter mig. Där bakom dörren finns mitt nya omvälvande liv som pappa. Nu är jag på väg mot bussen för att åka in till stan och mitt gamla, mer invanda liv på jobbet.

Jag lever ett känslomässigt dubbelliv, och jag försöker begripa mig på det. Molli är snart fyra veckor. Att bli pappa var en stor omställning. Intensivt, förvirrat, häftigt. Jag var dock förberedd på att det skulle bli så, eller åtminstone något åt det hållet. Men en ännu större omställning var att efter de tio pappadagarna gå tillbaka till jobbet. Och det innebar en tankekonflikt inom mig som jag inte hade räknat med.

När jag sitter på jobbet glömmer jag ibland bort att jag är pappa. Jag vet förstås att jag är det, men det känns så otroligt verklighetsfrämmande när jag befinner mig i en miljö där inget annat har förändrat sig. Kanske borde jag fylla mitt skrivbord med bilder på Molli. Kanske borde jag bära en t-shirt där det står ”Jag är pappa till Molli!”. Kanske ska jag försöka få in Molli i varenda tänkbar konversation och vartenda mejl jag skickar. Eller förresten, det sistnämnda gör jag faktiskt redan ganska ofta.

Jag åker hemåt efter arbetsdagens slut. Kliver av bussen, låser upp ytterdörren, pussar dottern och hustrun hej och godkväll. Är pappa igen – inte fullt så intensivt och förvirrat, utan nu med lite mer rutin, men fortfarande lika häftigt.

Förr eller senare kommer det kanske jämna ut sig, så att mina två liv väger jämnt med varandra. Att jag känner mig som pappa och Mattias samtidigt, och inte åtskilt i tid och rum.