Det svåra är det roliga

av Mattias Boström den 06 januari 2012

Den här våren ska jag ge mig in i mitt svåraste stand up-projekt hittills.

Våren 2011 hade jag som mål att lyckas i nybörjartävlingen BungyComedy – att få publiken att skratta så mycket som möjligt under tre minuter. När jag väl hade hittat vad jag ville skämta om så gick det dock förhållandevis lätt att skapa själva skämten. (Med professionell hjälp som pekade ut i vilken riktning jag borde röra mig rent humormässigt.) Och det mesta av materialet som jag använde var sådant jag hade skapat under några intensiva veckor redan i november 2010. Det svåra var snarare att få säkerheten på scenen. När jag uppträdde vid kvalificeringsomgången och i finalen – där jag kom tvåa – så var det dock en väldigt tacksam publik. De förväntade sig kanske inte jättemycket av oss nybörjare.

I höstas satte jag upp min första enmansshow. Egentligen lite galen ordning – enmansshow är något man vanligtvis sätter upp först efter att man hållit på några år som komiker och skaffat sig både material och erfarenhet. Men för mig passade det så bra just vid det här tillfället. Och risken att man misslyckas med en enmansshow är inte jättestor. Får man bara ihop tillräckligt med okej material så går det nog hem hos publiken – de har ju kommit för att de är intresserade av att se just mig. Lärdomen var att det i showen blev det personliga pratet och längre historierna som lockade till skratt, snarare än de konstruerade punchlineskämten.

Under hela den här tiden, ett drygt år, har jag även uppträtt uppåt 50 gånger på humorklubbar. Främst rookieklubbar där det är gratis (eller billigt) inträde och där de nya i branschen får möjlighet till scentider och dit de etablerade kommer för att testa nytt material. Några få betalklubbar har jag också uppträtt på och då gäller det ju alltid att hålla sig till sitt säkraste material. Ibland har det gått bra för mig och ibland har det gått sådär. Någon enstaka gång har jag lyckats jättebra. Någon riktig totalbombning har jag inte råkat ut för, även om det är dödjobbigt under sådana minuter när jag inte lyckas få publiken att skratta.

Egentligen skulle jag kunna sätta som halvårsmål att bara bli bättre på det jag redan gör, dvs att öka skrattnivån när jag uppträder på rookieklubbarna. Men för mig blir det en för tråkig utmaning, så jag kommer antagligen misslyckas med den. Jag vill att mitt mål ska verka ointagligt från den nivå jag befinner mig på nu. Så jag måste sikta rejält högt.

Det finaste man kan bli inom stand up-världen är headliner. När man som headliner uppträder på betalklubbar så kör man ofta uppemot 45 minuter. 4-6 skratt i minuten bör man kunna få som headliner. Eller med andra siffror: under ungefär en tredjedel av tiden bör publiken vara igång med att skratta. Jag har definitivt inte som mål att bli headliner just nu. Inte på ett halvår.

Det näst finaste är supportkomiker. Det är den komiker på en betalklubb som kör mellanakten på kanske 20 minuter. Eller som är förkomiker till en headliners show. Alla varianter finns förstås, men på ett ungefär så är det på det viset. Sen är det förstås många komiker som växlar hela tiden och ibland kör som headliner och ibland som support. Och på vissa klubbar kan man bli headliner eller support även om man inte funkar som det på andra.

Mitt mål denna vår är att skapa ett stand up-material och ett framträdande som är tillräckligt bra för att jag ska kunna agera supportkomiker på en betalklubb. Huruvida jag får sådana gig framöver ingår inte i just vårens mål, jag är bara ute efter att göra det till en tänkbar framtid.

Även om jag körde en timslång show i höstas så innebär det inte automatiskt att jag har 20 minuter roligt klubbmaterial. Nej, showen var ju just en timme lång för att jag skulle kunna bygga upp en bild av mig själv i en kvart och sedan ägna trekvart åt att rasera den. Och kom ihåg att den gången sökte sig publiken till mig. Nu måste jag vara så rolig att jag kan underhålla vilken typ av publik som helst, även de som inte gillar nördiga IQ-skämt.

I princip handlar det om att jag nu måste börja om från början. Jag måste hitta en bra avslappnad stil som fungerar professionellt. Följande saker ska jag förändra under våren:

  • Köra mer igenkänningshumor. Ämnen som alla känner igen sig i. Men med min lite nördiga twist på det, så att jag behåller min särart.
  • Använda kroppen mer. Hittills har jag huvudsakligen stått och vevat med högerarmen. Men humor är ju inte bara ord, det är ju så mycket synintrycket också.
  • Använda mer mimik. Mimiken hittills har mest bestått av mina vanliga miner, men jag har sällan använt den för att gestalta andra personer.
  • Iscensätta situationer och gestalta andra personer (med kropp, mimik och förvrängda röster). Jag har hittills mest jobbat med klassiskt upplägg med setup och punchline. Det är dags att jag skapar lite längre historier.
  • Över huvud taget jobba med fler långa historier (typ 3-6 minuter långa), där det roliga inte bara är punchlines, utan snarare mina kommentarer till ämnet. Istället för att ha en punchline där de sista orden i en mening förändrar betydelsen av meningen i stort, så skapar jag situationer där kom