Ingenting triggar igång min kreativitet så mycket som små motgångar

Ingenting triggar igång min kreativitet så mycket som små motgångar. Såväl stora framgångar som stora motgångar får helt motsatt verkan.

En stor framgång får mig att luta mig tillbaka och slappna av. Jag har lyckats! Och känner att jag inte behöver bevisa så mycket mer på ett tag. Jag har fått en stor dos bekräftelse och tycker med rätta att jag kan få ta det lite lugnt ett tag.

En stor motgång får mig oftast att tänka efter om jag verkligen är inne på rätt spår – och kanske hoppar jag över till något helt annat. Jag har inte särskilt stort tålamod. Och jag vill inte slösa min tid på något som jag ändå inte har talang för.

En liten framgång får mig att långsamt utvecklas. Jag har hela tiden kontroll över situationen. Jag tar aldrig några stora risker. Och min kreativitet utnyttjas aldrig till sin fulla kapacitet, eftersom inget har triggat igång den. Jag jobbar instinktivt och provar mig fram, men aldrig med riktig glöd.

Det krävs nämligen att jag drabbas av små motgångar för att verkligen få fart på den kreativa sidan hos mig. Det är först då som jag blir riktigt uppfinningsrik och kan göra stordåd. Jag har sett det så många gånger hos mig själv. Som när jag till exempel har formgivit ett bokomslag och får kritik för att det inte är tillräckligt bra. Med följden att jag blir sur. Förstås. Jag har lite kortare stubin numera jämfört med förr. Och efter att ha fått kritik ger jag mig fan på att visa hur bra det faktiskt kan bli. Och så gör jag något mycket bättre. Det är så mina omslag till Jo Nesbøs böcker har kommit till.

Precis likadant är det när jag skriver texter. Eller när jag skrev min show. Jag får kritik under arbetets gång, eftersom jag har bett personer att läsa. Och blir lite sur (även om jag döljer det hyfsat väl). Men min surhet är när det kommer till kritan inte riktad mot den som är kritisk, utan mot mig själv. För i 95% av fallen ser jag ju själv varför det jag gjort inte duger.

Och samma sak när jag står på scen. När jag gör dåligt ifrån mig så tar jag ett större steg framåt än när jag gör ett hyfsat framträdande. Inte just i den stunden. Nej, just då känns det bara skit. Men effekten blir att jag går hem och ger mig fan på att visa hur bra jag kan vara. Det sker aldrig annars – inte när jag lyckats stort, misslyckats stort eller lyckats bara lite grand.

Det tar emot att ha motgångar, men när de bara är små så är de hyfsat enkla att skaka av sig. Och har de den här positiva effekten på kreativiteten så välkomnar jag dem!

Och så ska jag väl avslutningsvis säga att anledningen till att jag skriver allt detta är utomordentligt löjlig. Ja, det ska erkännas, jag kände det som en liten motgång när Sveriges Radio P1 lyckades sjabbla till det tidigare idag och sände fel avsnitt av radioserien Detektiverna. Jag var ju så stolt över att få vara med där, och jag betvivlar att de kommer göra särskilt mycket för att sända det igen på vettig tid, utan snarare hänvisar till repristillfället. Men skit samma, det är en motgång som bara får mig att vilja visa upp mig ännu mer. Och dessutom ta i så jag nästan spricker, så att det blir helt groteskt bra resultat. Så känner jag åtminstone för stunden, nu är det bara att ta tillfället i akt och utnyttja denna kreativitetspuff.

Taggat som: kreativitet