Jag är kär

Jag upplevde något magiskt igår kväll. För andra människor framstår det kanske inte som något konstigt, men för mig var det omvälvande och jag blev alldeles varm inombords.

När jag började studera ekonomi i Lund 1992 så drogs jag snabbt till spexarvärlden. Äntligen fanns det ett perfekt sätt för mig att få utlopp för den humor som jag hade utvecklat alltsedan mellanstadiet. Jag sökte in till Lundaspexarna, men kom inte med. Jag var inte tillräckligt bra sångare och heller inte någon makalös scenhumorbegåvning. Kanske hade det gått bättre om jag enträget fortsatt att söka in, men det hade jag inte tålamod till. Så istället drog jag hösten 1992 igång ekonomernas spex i Lund, den ensemble som snart kom att kallas Muffinsakademin, Muffinsspexet eller bara kort och gott Muffins. Vi skrev och satte upp vårt första spex våren 1993. Från början var vi förstås väldigt amatörbetonade, men med åren upplevde vi uppsättningar som stod sig ganska bra i Lunds humorutbud och med en riktigt proffsig organisation runtomkring. Jag stod en hel del på scenen till en början, men med åren blev jag alltmer bara manusskrivande – jag hade ju då för länge sedan slutat studera och drev istället mitt eget bokförlag. Till och med efter min flytt till Stockholm fortsatte jag skriva spexmanus och åkte varje år ner några dagar till Lund och följde slutarbetet och föreställningarna och gjorde även små gästinhopp på scenen. Det var en av mina absoluta höjdpunkter under året, att få leka av sig bland likasinnade vänner.

Under det decennium som jag var aktiv i spexet var det förstås stor omsättning på personer i ensemblen, den bestod ju ändå mest av folk som studerade i Lund vid tillfället. Men i likhet med mig fanns det även andra som hängde kvar i spexet i många år och även om jag själv inte träffade dem så ofta pga arbete och geografiska avstånd så fanns det ett gäng killar och tjejer som jag kände mig för evigt sammansvetsad med. Jag har upplevt få saker i livet där man kommer så nära varandra som just under spexarbetet. För att fungera i gruppen måste man vara redo att visa alla sina svaga sidor och hela tiden våga göra bort sig. Det är det som humor handlar om. För om man inte gör det inför sina vänner så kommer man inte kunna underhålla en publik ute på scenen.

Igår var jag på 40-årsfest hos en av mina allra äldsta vänner, vi lärde känna varandra redan under det där allra första spexet och även om vi under perioder haft mindre kontakt så är också vi båda sammansvetsade. Den där typen av vänskap som faktiskt är helt okej att ta för given. Vi vet att vi alltid hittar tillbaka till varandra. Och vi vet precis hur roligt det är när vi umgås. Inget har förändras – vi är kanske delvis andra personer nu, men länken mellan oss är densamma.

På festen var även ett antal andra från det där sammansvetsade gänget från förr. Och plötsligt raderades allting ut – nyblivna föräldraskap, karriärer, allt det där andra som utgör våra numera vuxna liv. Vi befann oss åter i den där bubblan som skapades av vår intensiva spextillvaro för ett decennium sedan eller mer.

Det var magiskt att sitta där och skåla och skråla och skratta. Med vänner som jag älskar och som jag bara vill hålla om. Jag tror att det har att göra med vår gemensamma bakgrund i just spexet. Jag har nog aldrig kramats så intensivt med kompisar som under spextiden, förmodligen för att man kommer varandra så nära och under huden, och kramandet blir då ett naturligt sätt att stabilisera relationen och visa att man litar på varandra. Samt att man får utlopp för sina känslor – inte nödvändigtvis för den personen, utan snarare för den gemensamma situation man befinner sig i.

Jag måste erkänna att jag nog är kär i mitt gamla spexargäng. Det är en sån lycklig känsla att träffa dem. Spexet betydde enormt mycket för mig under en lång rad år. Inte bara för att det gjorde mig bättre på att framträda och gjorde mig roligare, utan för att det gav mig så många underbara vänner. Sammansvetsade för evigt.

Taggat som: Muffinsakademin, spex, vänskap