Jag har inget stort mål i livet, inget som jag vill nå där borta vid horisonten. Jag tänker sällan på vad jag vill ha uppnått om tre år eller kanske om fem år. Visst har jag drömmar, men de betyder ganska lite för mig. Drömmar är bara drömmar, små fantasier som är kul att tänka på men alls inte måste bli verklighet. Ett stort mål som ligger långt borta känns väldigt diffust – och drömlikt – för mig.
Jag tror att det har med min rastlöshet att göra. Jag har aldrig haft orken att satsa allt på ett kort och verkligen koncentrera mig på ett område för att bli riktigt bra inom just detta. Det har nog att göra med bekräftelsebehovet. I det läge när jag börjar få motgångar så är det så lätt att hoppa över till något helt annat intresse. Ja, det räcker med att jag når en nivå där jag inte längre känner samma ökning av bekräftelsen längre. Inom ståuppandet fick jag exempelvis mycket beröm precis i början och sedan blev jag visserligen bättre på att skapa humor, men berömmet planade ut och ökade inte längre lika mycket. Av naturliga skäl förstås, mina vänner vande sig vid att jag höll på med det här. I precis det läget kunde jag mycket väl ha slutat med stand up comedy och satt igång något annat projekt. Som tur var så valde jag istället det andra tänkbara alternativet – jag höjde svårighetsnivån på min stand up-satsning och skrev en enmansshow. Svårt, men väldigt givande. Tack vare arbetet med showen kunde jag återigen få chansen att nå en ny topp av bekräftelse. Och det är där jag är idag.
Jag har en lång rad parallella intressen, eller kalla det projekt, som jag har varit igång med under de senaste åren. Sherlock Holmes finns förstås alltid med bland dessa. Under 2009-2010 var jag dessutom väldigt aktiv inom sociala medier-bubblan, parallellt med att jag engagerade mig mycket i ebokens utveckling och diskuterade framtidens bokbransch. Då och då gör jag återbesök inom dessa områden, även om jag under senaste året inte har gjort några stordåd där. Mitt intresse för svensk underhållningshistoria har gett upphov till några böcker och mitt intresse för Stockholm vid sekelskiftet kanske kommer göra motsvarande i framtiden. Alla dessa intressen existerar parallellt inom mig och jag vet sällan i förväg vad jag kommer ägna mig åt om ett år. Det beror helt på vilka chanser som uppstår. Ibland hjälper jag chanserna på traven, men ofta handlar det bara om att ha antennen påslagen och vara uppmärksam på vad som innebär en chans, även om den är förtäckt.
Det här sättet att tänka gör att jag sällan har möjlighet att bli bäst på något område. Men det är heller inget måste för mig, jag vill bara bli bra. På så sätt kan jag nå berömmet, men behöver inte riskera att en flerårig satsning inte leder någonstans.
Istället för att satsa långsiktigt delar jag in min tillvaro i delmål. Så gott som alla mina projekt är kortsiktiga. Jag ger mig numera sällan in i projekt som kommer vara längre än ett halvår. Jag har kommit fram till att just sex månader är perfekt projekttid för mig. Det är tillräckligt kort för att jag inte ska hinna tröttna och det är tillräckligt långt för att jag ska kunna nå ett delmål som visserligen är realistiskt men som ändå är väldigt högt satt.
Inom ståuppandet var mitt första halvårsprojekt att bli bland de tre bästa i BungyComedy-finalen. När det var avklarat så var jag redo för nästa halvårslånga delmål, jag satte upp min timslånga enmansshow. Inget av dessa projekt var något som jag hade planerat, utan jag grep chanserna i flykten eftersom de passade mig. Jag brukar utgå ifrån fyra komponenter för att bedöma om det jag vill satsa på är möjligt: har jag järnviljan, är jag beredd på tidsuppoffringen, kan jag stödja det genom mitt nätverkande och har jag åtminstone en gnutta talang för det? Hade jag saknat något av detta hade jag inte gett mig in på projektet. Det finns ingen anledning att satsa på något om det inte kommer gå att genomföra. På det sättet är jag förstås lite feg – jag chansar inte så mycket, utan satsar på hyfsat realistiska mål. Men det är ju också halvårskriteriet som tvingar fram detta. Jag skulle till exempel inte säga att jag ska slå igenom som komiker på tv inom ett halvår, eftersom jag vet att det inte är realistiskt. Det är något som påverkas av en mängd andra faktorer och personer. Därför är nästan alla mina delmål innehållsmässiga, dvs att de nästan bara beror på min egen insats och på vad jag lyckas producera. Andra saker kan jag inte påverka, t ex spridningen av resultatet. I mitt senaste delmål ingick bara att sätta upp en show – jag kunde inte styra hur stor publiken skulle bli. På lång sikt kan jag förstås hoppas att det innehållsmässiga påverkar övriga faktorer, men jag tar aldrig med det i mina delmål.
Efter showen hamnade jag i ett projektmässigt vakuum. Jag skulle självklart kunnat kämpa vidare med att sätta upp fler föreställningar av showen. Men jag känner att jag nästan uttömt min bekantskapskrets på tänkbar publik, åtminstone här i Stockholm. Och jag är på tok för okänd för att locka någon annan publik. Eller så skulle jag kunna ge mig in på att skriva någon ny liten bok, men just för tillfället har jag inte gripit någon sådan chans i flykten.
Men så för några veckor sedan lunchade jag med en komikerkollega och blev väldigt inspirerad.
Jag är långtifrån någon skicklig komiker ännu. I min show lyckades jag bra med att fånga publikens intresse och locka dem till skratt. Men där fick jag ju härska fritt på scenen i en timme och använde första kvarten åt att bygga upp min karaktär, så att jag sedan hade trekvart åt att rasera den. Ute på humorklubbarna är det en annan sak. Där ska jag klara av samma sak på sju minuter. Eller tio eller kanske i längsta fall femton. Och där måste jag vara oupphörligt rolig, gärna genom att använda kroppsspråk, miner, ljud, förvrängda röster och att allmänt agera mer – utan att det känns som ett skådespel. Hittills har jag byggt min humor väldigt mycket på det skrivna ordet. Jag har konstruerat mina skämt och i showen gjorde jag dessutom slarvsylta av mig själv som ung. Men jag är långtifrån någon komplett komiker.
Mitt nya delmål är att på sex månader få ihop ett 20 minuter långt material som är så roligt att jag kan locka vilken publik som helst till skratt. Till och med på sådana klubbar där jag hittills inte alls fungerat. Med ett sådant material har jag i framtiden möjlighet att få vara uppvärmare och supportkomiker åt riktiga headlinerkomiker. Mitt delmål inkluderar alltså inte några sådana gig, utan bara att jag ska skapa möjligheten för mig att få sådana. Exakt hur jag ska gå tillväga kommer vara ett föremål för vilt experimenterande under våren – och jag kommer rapportera om det här på bloggen. Jag kommer att misslyckas mer frekvent än någonsin förut, för att jag kommer ta ut svängarna. Jag kommer hela tiden testa nytt och testa gammalt på nya sätt. Det kommer ske på olika gratisklubbar i Stockholm, där sådant experimenterande är helt okej. Om jag någon gång uppträder på betalklubb under våren kör jag förstås gammalt beprövat material – där är reglerna annorlunda, där är inte läge att experimentera.
Jag tar mig självklart vatten över huvudet. Den här utvecklingen borde egentligen ta flera år. Men som ni vet, jag sysslar bara med halvårsprojekt.
Från Holmes till Sherlock är en populärhistorisk berättelse om de män och kvinnor som skapade succén Sherlock Holmes - och höll framgången vid liv i över 125 år.
Boken utkommer på
{ 1 trackback }