Den oförstörda kontakten med min barndom

Ett foto som min lärare tog i klassrummet i sjuan. På tröjan skymtar man Malmaskolans logga.

Det är 26 år sedan jag flyttade från Kolsva, på sommaren efter sjunde klass. Mina föräldrar skilde sig och jag hamnade i Skåne, i Sjöbo. Två månader innan orten – med Sven-Olle Olsson i spetsen – började yppa sin inställning i flyktingfrågan. Under många, många år därefter undvek jag faktiskt att säga till folk att jag bodde eller hade bott i Sjöbo, det blev ständigt så många frågor och kommentarer och påhopp. Jag hade ju inget med de där åsikterna att göra. Bara för att ”sjöboandan” blev ett medialt begrepp innebar det ju inte att den existerade i min vardag. Sjöbo som ort gillade jag i alla fall och jag trivdes riktigt hyggligt.

Jag tyckte att det var ganska skönt att börja om i Sjöbo. Att kunna lämpa av allt gammalt bagage från tiden i Kolsva. Jag hade lite grand hamnat i en återvändsgränd i det lilla västmanländska järnverkssamhället. Sådana återvändsgränder har jag även senare i livet stött på och funnit det skönt att då och då börja om. Men nu är det länge sedan jag kände så senast.

I arbetet med min standupshow ”Jakten på guldstjärnan” har jag försökt hitta tillbaka till Mattias från den där tiden i mitten på 80-talet och känna det jag kände då. Det har visat sig lite knepigt. Jag har i så många år målat upp en vuxen och onyanserad bild av hur min mellanstadietid och tidiga högstadietid var. Jag har haft mina hang ups på den tiden, i synnerhet det faktum att jag blev mobbad. Att den bilden inte är hela sanningen har jag börjat förstå först nu. Och det var vansinnigt skönt att få reda ut mycket av det i showen. Tro dock inte att showen är någon sorts mobbinghistoria. Alls inte. Snarare älskade jag mellanstadiet och jag har vid flera tidigare tillfällen här på bloggen berättat om hur den tiden formade mig till den jag är idag. Som så mycket annat i livet är det hela lite komplicerat.

Men oavsett om jag utsattes för mobbing eller ej, så födde det jag kände då en revanschlusta hos mig. En drivkraft som efter hand blev självgenererande, det blev en del av mig och förde mig framåt. Sedan kom det där revanschbegäret att alltmer flyta ihop med mitt bekräftelsebehov. Och numera har jag inget behov av revansch.

Fast det är inte helt sant. Ända sedan flytten från Kolsva har jag önskat att barnen från den tiden – de är ju nu runt 40 allihop – skulle få reda på de framgångar jag sedan dess haft i livet. Det är en otroligt fånig och skämmig känsla. Sådant borde jag inte berätta. Men om det är något jag lärt mig i showen så är det hur skönt det är att klä av sig det skämmiga. Bara ut med det, så slipper jag gå och bära på det i det tysta.

Antagligen hade jag inte haft de här känslorna om jag hade fortsatt bo i Kolsva och sett de andra barnen i skolan växa upp jämsides med mig. På något sätt låste jag fast mina minnen och känslor vid en viss tidpunkt och plats. Jag hade ju nästan ingen kontakt med Kolsva efter flytten, så det var lätt att behålla minnena oförändrade och opåverkade av senare händelser. Om jag hade fortsatt växa upp med mina skolkamrater så hade säkert minnet av mellanstadietiden bleknat och ersatts av andra, senare minnen rörande samma personer.

Det händer inte så ofta numera, men i åtminstone två decennier hälsade klasskamrater från mellanstadiet på mig då och då i mina drömmar. Inga otrevliga drömmar, utan bara helt vanliga drömmar som behövde befolkas. Och tydligen fanns barndomens klasskamrater fortfarande nära till hands i mitt undermedvetna. När jag började bli vuxen, så blev klasskamraterna i drömmarna det också. Någon sorts förvuxna versioner av deras barnansikten. Och det här var ju långt innan Facebook, så jag hade verkligen inte längre någon koll på hur de såg ut. Det var mitt undermedvetnas extrapolerade gissningar.

Men det är med Facebook som den här säcken börjar knytas ihop. Jag har under så lång tid varit nyfiken på vad som hände med de där gamla klasskamraterna. Och i avsaknad av revanschlusta, så känner jag idag bara en öppenhjärtig glädje gentemot dem, även mot det fåtal som ibland kunde göra livet surt för mig på den tiden. De var bara barn då – och jag var sannerligen inte helt lätt att förstå sig på. Har jag ju börjat inse…

Så nu när jag återupptäcker klasskamraterna från den tiden på Facebook så är det med en märklig känsla, en blandning av total igenkänning och en sorts glädje bara över att se bilder på dem. Jag har inte börjat adda de återupptäckta ännu – de kanske knappt minns mig – för dem är jag kanske bara en diffus person som flyttade bort och inte längre var en del av deras liv. Eller drömmar.

Men jag skulle nog ändå gärna vilja adda några av dem. Även om vi inte längre har minsta sak gemensamt, så utgör de för mig en förlorad kontakt med min egen barndom. Och tack vare att vi inte setts eller pratats vid på så många år så är den där kontakten oförstörd.

Mellanstadiet formade mig på gott och ont till den jag är idag. Och jag vill så gärna behålla och förstärka minnena från de åren, för att ännu mer kunna förstå vem jag är och varför jag blev som jag blev.

Eller så är det bara en 40-årskris.

Taggat som: Jakten på guldstjärnan, Kolsva, Malmaskolan, mellanstadiet, Sjöbo