Den oförstörda kontakten med min barndom

av Mattias Boström den 10 november 2011

Ett foto som min lärare tog i klassrummet i sjuan. På tröjan skymtar man Malmaskolans logga.

Det är 26 år sedan jag flyttade från Kolsva, på sommaren efter sjunde klass. Mina föräldrar skilde sig och jag hamnade i Skåne, i Sjöbo. Två månader innan orten – med Sven-Olle Olsson i spetsen – började yppa sin inställning i flyktingfrågan. Under många, många år därefter undvek jag faktiskt att säga till folk att jag bodde eller hade bott i Sjöbo, det blev ständigt så många frågor och kommentarer och påhopp. Jag hade ju inget med de där åsikterna att göra. Bara för att ”sjöboandan” blev ett medialt begrepp innebar det ju inte att den existerade i min vardag. Sjöbo som ort gillade jag i alla fall och jag trivdes riktigt hyggligt.

Jag tyckte att det var ganska skönt att börja om i Sjöbo. Att kunna lämpa av allt gammalt bagage från tiden i Kolsva. Jag hade lite grand hamnat i en återvändsgränd i det lilla västmanländska järnverkssamhället. Sådana återvändsgränder har jag även senare i livet stött på och funnit det skönt att då och då börja om. Men nu är det länge sedan jag kände så senast.

I arbetet med min standupshow ”Jakten på guldstjärnan” har jag försökt hitta tillbaka till Mattias från den där tiden i mitten på 80-talet och känna det jag kände då. Det har visat sig lite knepigt. Jag har i så många år målat upp en vuxen och onyanserad bild av hur min mellanstadietid och tidiga högstadietid var. Jag har haft mina hang ups på den tiden, i synnerhet det faktum att jag blev mobbad. Att den bilden inte är hela sanningen har jag börjat förstå först nu. Och det var vansinnigt skönt att få reda ut mycket av det i showen. Tro dock inte att showen är någon sorts mobbinghistoria. Alls inte. Snarare älskade jag mellanstadiet och jag har vid flera tidigare tillfällen här på bloggen berättat om hur den tiden formade mig till den jag är idag. Som så mycket annat i livet är det hela lite komplicerat.

Men oavsett om jag utsattes för mobbing eller ej, så födde det jag kände då en revanschlusta hos mig. En drivkraft som efter hand blev självgenererande, det blev en del av mig och förde mig framåt. Sedan kom det där revanschbegäret att alltmer flyta ihop med mitt bekräftelsebehov. Och numera har jag inget behov av revansch.

Fast det är inte helt sant. Ända sedan flytten från Kolsva har jag önskat att barnen från den tiden – de är ju nu runt 40 allihop – skulle få reda på de framgångar jag sedan dess haft i livet. Det är en otroligt fånig och skämmig känsla. Sådant borde jag inte berätta. Men om det är något jag lärt mig i showen så är det hur skönt det är att klä av sig det skämmiga. Bara ut med det, så slipper jag gå och bära på det i det tysta.

Antagligen hade jag inte haft de här känslorna om jag hade fortsatt bo i Kolsva och sett de andra barnen i skolan växa upp jämsides med mig. På något sätt låste jag fast mina minnen och känslor vid en viss tidpunkt och plats. Jag hade ju nästan ingen kontakt med Kolsva efter flytten, så det var lätt att behålla minnena oförändrade och opåverkade av senare händelser. Om jag hade fortsatt växa upp med mina skolkamrater så hade säkert minnet av mellanstadietiden bleknat och ersatts av andra, senare minnen rörande samma personer.

Det händer inte så ofta numera, men i åtminstone två decennier hälsade klasskamrater från mellanstadiet på mig då och då i mina drömmar. Inga otrevliga drömmar, utan bara helt vanliga drömmar som behövde befolkas. Och tydligen fanns barndomens klasskamrater fortfarande nära till hands i mitt undermedvetna. När jag började bli vuxen, så blev klasskamraterna i drömmarna det också. Någon sorts förvuxna versioner av deras barnansikten. Och det här var ju långt innan Facebook, så jag hade verkligen inte längre någon koll på hur de såg ut. Det var mitt undermedvetnas extrapolerade gissningar.

Men det är med Facebook som den här säcken börjar knytas ihop. Jag har under så lång tid varit nyfiken på vad som hände med de där gamla klasskamraterna. Och i avsaknad av revanschlusta, så känner jag idag bara en öppenhjärtig glädje gentemot dem, även mot det fåtal som ibland kunde göra livet surt för mig på den tiden. De var bara barn då – och jag var sannerligen inte helt lätt att förstå sig på. Har jag ju börjat inse…

Så nu när jag återupptäcker klasskamraterna från den tiden på Facebook så är det med en märklig känsla, en blandning av total igenkänning och en sorts glädje bara över att se bilder på dem. Jag har inte börjat adda de återupptäckta ännu – de kanske knappt minns mig – för dem är jag kanske bara en diffus person som flyttade bort och inte längre var en del av deras liv. Eller drömmar.

Men jag skulle nog ändå gärna vilja adda några av dem. Även om vi inte längre har minsta sak gemensamt, så utgör de för mig en förlorad kontakt med min egen barndom. Och tack vare att vi inte setts eller pratats vid på så många år så är den där kontakten oförstörd.

Mellanstadiet formade mig på gott och ont till den jag är idag. Och jag vill så gärna behålla och förstärka minnena från de åren, för att ännu mer kunna förstå vem jag är och varför jag blev som jag blev.

Eller så är det bara en 40-årskris.

{ 9 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

H Öhrn november 10, 2011 kl. 9:36

Hej Mattias,

Mycket bra skrivet. Jag har gjort lite samma sak, letat men ej lagt till. I det fallet känner jag även efter några återträffar att det från min sida inte finns så stort intresse.

Filmen med Björn Kjellman om klassåterträffen är mycket träffande i dessa sammanhang.

Sandra november 10, 2011 kl. 9:54

Fint.
(Och eftersom jag sett showen blir det extra tyngd i texten.)

Mattias Boström november 10, 2011 kl. 10:19

Henrik: Skillnaden är kanske att du och klasskamraterna växte ifrån varandra. Det är ju fullt naturligt, så har det varit för mig på både högstadiet och gymnasiet. Men skolkamraterna växte jag aldrig ifrån – jag stannade i växten. Min relation till dem är fortfarande kvar på samma nivå som när jag lämnade Malmaskolan vid sommaravslutningen 1985. Självklart är jag en klokare person nu och tryggare på många sätt, så det är förstås inte med ett barns tankar jag ser på dem nu. Men ändå är det 26 år som fattas. 26 år som inte ersatts med någon annan bild av samma personer. Jag har ju aldrig varit på någon klassåterträff med dem, eftersom jag aldrig gick ut nian tillsammans med er. Och jag har ärligt talat aldrig varit på någon klassåterträff över huvud taget. Under många år kände jag ingen lockelse tillbaka till min högstadieklass i Sjöbo, något som jag dock känt alltmer på sistone. Gymnasieklassen från Ystad har jag alltid velat träffa igen, men där har det inte varit någon återträff. Jag skulle kanske titta på Björn Kjellman-filmen vid tillfälle, om den nu är så träffande som sägs. Bara för att förstå. Och förstås för att min kompis Trampe är med i den.

Sandra: Tack! Ja, det här var tankar som jag ursprungligen hade tänkt ta upp i showen, men jag hittade inget bra sätt att göra det så kortfattat som det behövs på scenen.

Fredrik Månsson november 10, 2011 kl. 11:26

Spännande att läsa om dina tankar. Till viss del känner jag igen mig i hur du känner inför dina tidiga klasskamrater även om jag gick ut nian tillsammans med de flesta som jag också började skolan med nio år tidigare. Häromdagen tänkte jag faktiskt också på att det hade varit kul med en återträff för att se vad som egentligen hände med folk och ja, det kanske är en 40-årskris eller bara ren nyfikenhet.

Jag tillhörde väl inte direkt innegänget i grundskolan och det var därför en otrolig befrielse att få börja om på gymnasiet med en helt ny klass. Jag kände mig helt plötsligt inte längre missförstådd och jag kunde bli uppskattad för den jag var. Det intressanta var att några av mina gamla klasskamrater som var mer i innegänget i grundskolan också hamnade i samma gymnasieklass och även de tycktes helt plötsligt ändra uppfattning om mig. Det visar ju verkligen på vikten av att ibland få börja om i ett nytt sammanhang för att få komma till sin rätt. Inte heller jag har känt behovet att byta sammanhang de senaste åren och jag tror helt enkelt det beror på att jag känner mig uppskattad för den jag är, även om vissa ibland säkert tycker att man är en märklig figur, men det bjuder vi märkliga figurer gärna på eller hur?:-)

Anders november 10, 2011 kl. 14:44
Mattias Boström november 10, 2011 kl. 23:18

Anders: Tack för länken! Det finns något oerhört intressant med att se tillbaka på barndomen. Trots att du och jag haft så oerhört olika uppväxt så känner jag igen mig i den vuxna personens vilja att ta itu med sig själv som barn. Att försöka förstå sig själv. Och att acceptera att det faktiskt var som det var. Det gäller bara att slänga sina egna skygglappar.

Fredrik: Jag började om i Sjöbo. Det höll ganska kort tid, men på vissa sätt höll det högstadiet ut. Jag började om i Ystad på gymnasiet. Där höll det längre, innan mina egna svagheter hann ifatt mig. Jag började om i lumpen. Där höll det inte alls. Jag började om på Ekonomihögskolan i Lund. Där höll det på vissa fronter enormt bra. Jag har i hela livet börjat om och börjat om – på schackläger i mellanstadiet, på språkresa i England och med projekt efter projekt. Numera gör jag det inte för att mina svagheter gör sig påminda, utan för att jag inte kan utvinna mer bekräftelse på just det området. Men, ibland när jag känner mig extra svag eller fel, då ligger den där farliga lockelsen och gnager i mig: ”Börja om, börja om! Så kommer allt att lösa sig!” Det går alltid över. Men det är min säkerhetsventil den dag det behövs.

Walter Iego november 11, 2011 kl. 11:05

Mobbare är duktiga på att fokusera på individer med stark integritet, skönt att det gick bra för dig i livet och att du kan reflektera över det som hände dig. Jag blev också mobbad i skolan på olika sätt, men det stärkte mig och gav mig kämparglöd. Idag känns den perioden i livet, skolåren, som vakendrömmar, men allt gick bra även för mig, något jag passat på att berätta för tidigare klasskamrater som sitter kvar i hemkommunen med sina fördomar och tråkiga liv.

Susanne B november 11, 2011 kl. 11:29

Hej! Vad fint du skriver om något så viktigt. Som berör så många!

Mattias Boström november 11, 2011 kl. 18:48

Walter: Jag har genom åren inte pratat så mycket om mobbing. Den mobbing jag råkade ut för var ingenting jämfört med vad många andra mobbingoffer drabbats av. Den hade nog snarare att göra med att jag var lite speciell som barn och inte passade in i den vanliga formen, och jag gillade att pyssla för mig själv. Jag led delvis av det, samtidigt som det ständigt rann av mig och inte berörde mig så mycket. Jag blir inte riktigt klok på det.

Susanne: Tack! Man går och tror att sådana här saker bara gäller en själv, när det egentligen är många som känner igen sig.

Lämna en kommentar

Föregående post:

Nästa post: