Humorister som hade stor povelkan på mina ljungdomsår

av Mattias Boström den 02 oktober 2010

Jag bär ständigt med mig mellanstadiet. Det var den tid i mitt liv som allra mest formade mig. Visst mognade jag under högstadiet och blev klokare under gymnasiet, men det var under mellanstadiet jag började odla min särart. Mer eller mindre medvetet.

De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket på humor. För mig är inte humor något extra tillägg till livet, utan en av de viktigaste beståndsdelarna. Och hur mycket jag än uppskattas av min omgivning för andra saker, så söker jag allra mest bekräftelse för min humor.

Humor är min stridsklubba. Min utstakade riktning. Min andedräkt. Jag är ingen god och välformulerad talare, jag har ingen särskild magnetism eller strålglans. Jag kan till och med stundom verka lite butter och frånvänd. Men med åren har jag förstått hur en lätt humoristisk ordvändning kan hjälpa till att bära fram ett seriösare budskap. Hur en snabb, rolig replik kan kompensera för andra brister. Jag strävar inte efter att vara den ständiga medelpunkten, men jag har mina små ögonblick.

Jag minns inte att jag var någon humoristisk stjärna på mellanstadiet. Inte på högstadiet eller gymnasiet heller. Möjligen försökte jag locka till skratt genom att verka dummare än vad jag var, men det hade med helt andra saker att göra. En begåvad elevs naturliga överlevnadsmekanism.

Hasse Alfredson och Martin Ljung ur "Doktor Kotte slår till"

Istället för att leverera humor själv så insöp jag all annan humor. Mellanstadiet, det var för min del 1981-1984. Povel Ramel, Martin Ljung och det gänget hade visserligen redan hunnit dra ned på takten, men de var fortfarande mycket aktuella. Deras humor kändes heller inte särskilt gammaldags – Sverige på den tiden var fortfarande ett sketchland. Humorister, artister, tv-stjärnor var ofta inte särskilt unga. Med få undantag var det samma typ av humor som hade härskat i flera decennier. Även Hasse & Tage anslöt till den traditionen, om än med en mer samhällskritisk udd. Nyare humorister som Magnus & Brasse hade jag ännu inte riktigt omfamnat på samma sätt, deras humor var skränigare. Bosse Parnevik gillade jag. I ett av mina skrivhäften från den tiden har jag skrivit ned vilka personer jag själv kunde imitera. Eller rättare sagt, vilka av Bosse Parneviks imitationer som jag tyckte att jag kunde härma.

Den gamla typen av humor var på något sätt barnanpassad. För mig som mellanstadieelev var det inget konstigt i att förstå Povels ordlekar eller Casinogängets vitsande. När man såg komiker på tv jobbade de ofta med mycket mimik, en vana från teaterscenen. Det gjorde att humorn var enkel att ta till sig. För inte så länge sedan såg jag en inspelning av farsen Spanska flugan, med bl a Carl-Gustaf Lindstedt i en av huvudrollerna. Hans mimik och kroppsspråk är helt makalöst.

Lite grand kan jag känna mig som pappan i Tillbaka till framtiden. Han som sitter och flabbar åt urgamla skämt på tv, en skämskudde för övriga familjen. Sådan är ju jag också. För mig är detta en typ av humor som inte släpper taget. Det är också den sorts skämtande som jag nu 2010 använder för att roa min egen omgivning. Jag rör mig sällan nedanför midjan (men jag kan om det behövs). Jag är sällan fördomsfull. Jag gör mig sällan lustig på oskyldigas bekostnad. Jag leker med ord, jag associerar, jag kan vara kärleksfullt elak. Ibland faller det platt till marken, ibland slår det slint. Men det är risken man tar.

De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket på humor. Främsta anledningen är Henrik Dorsin. Jag har visserligen gillat honom i flera år när jag sett honom dyka upp lite här och där, men det är först nu som jag har förstått hans enorma storhet. Häromdagen såg jag på dvd hans några år gamla enmansshow Godkänd kvalitetsunderhållning. Och plötsligt strålade alla mina gamla humoridoler samman i en enda person. Povel Ramels makalöst ordlekande sångtexter, Hasse&Tage:s samtidsudd, Parneviks röster, Carl-Gustafs mimik. Samtidigt gör han det på ett modernt sätt. Att han skriver allt sitt material själv är fullständigt imponerande. Jag kanske får äta upp det här, men med tanke på att han skrivit manus till den kommande Åsa-Nisse-filmen så tror jag att den kan bli riktigt rolig.

Martin Ljung har nu gått ur tiden. Och under de senaste åren har de sista i den gamla komikergeneration försvunnit en efter en. Då är det en tröst att se en komiker som Henrik Dorsin ta upp stafettpinnen. En stafettpinne som varit ganska oanvänd i drygt två decennier, då en annan sorts humor härskat – med ironi, förlöjligande och råhet. För mig är den bästa humorn mjuk och kärleksfull på insidan, men taggig på utsidan.

De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket på humor. Inget ovanligt i och för sig. Men efter valet kände jag att jag ville dra mitt strå till stacken och försöka bidra till en förändring i vårt samhälle. Min stridsklubba är humor och om jag på något sätt ska lyckas med mitt tillstackenstrådragande så får nog detta bli mitt val av vapen.

Humor. Min utstakade riktning. Min andedräkt. Det som ständigt rör sig i min hjärna.

{ 6 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

Anna oktober 12, 2010 kl. 22:00

Vad tycker du om Viktor Borge? Han är en av få som har fått mig sitta ensam hemma framför teven och skratta högt. Annars älskar jag folk som är fyndiga med språket jag med, en av mina vänners pappa, (och tillika en duktig musiker – jag tror att lek med toner och ord är besläktat), är en av de värsta ordvrängarna jag känner och det är alltid lika skoj att höra på såna människor. En av de böcker jag ofta återväder till är Lingonben, så mycket härligt rolig visdom samlad :)

Mattias Boström december 25, 2010 kl. 20:45

Anna: Tusen år försenat kommer mitt svar på din trevliga kommentar. Jag har alltid gillat Victor Borge. Jag minns att jag när jag var liten alltid satt som klistrad när han var på tv. Och fortfarande imponeras jag när jag ser klipp med honom. Det är en otroligt skicklig tajming. Och det gör att jag skrattar trots att jag vet exakt vad som ska komma.
Lingonben är en underbar textsamling!

Lasse Hilland mars 2, 2012 kl. 11:00

Hej hej. Nu är det visserligen flera år sedan du skrev det här inlägget, men jag gör ett försök ändå:
Du skriver att du rätt nyligen sett en inspelning av Spanska Flugan med Carl-Gustav Lindstedt i huvudrollen. Jag var tonåring när SVT sände denna inspelning från Vasateatern, och idag söker jag med ljus och lykta efter just den inspelningen. Tyvärr finns den inte att köpa någonstans, och SVT har inga planer på att sända den i repris. De har inte heller rättigheter att sälja kopior av den.

Om du har tillgång till en kopia av denna inspelning så skulle jag vara jätteglad att få möjlighet att låna eller till och med köpa den. Mina kompisar och jag satt hemma under åttitalet och såg denna på en gammals VHS, tillsammans med Fröken Fleggmans Mustash av Hasse & Tage. Nu har vi tänkt att ha en reunion och återse dessa gamla godingar. Men tyvärr får jag helt enkelt inte tag i Spanska Flugan… Jag lämnar min mail i kommentaren. Hör jättegärna av dig om du har möjlighet.
Mvh
Lasse Hilland

Mattias Boström mars 3, 2012 kl. 19:08

Lasse: Jag såg den på video hemma hos en kompis och jag tror att han hade tillfälligt lånat VHS-kassetten från någon släkting. Så jag är lite osäker på om jag kan få tag på den igen. Fröken Fleggmans Mustasch finns dock på dvd, men det vet du säkert redan. Sorry att jag inte kan vara till större hjälp.

Lasse Hilland mars 5, 2012 kl. 16:11

Ah. Ja det var ju värt ett försök i alla fall.
Jo Fleggman är i min ägo redan ;)

Hä va stor synd å skam hä…
Men lycka till med Ståuppandet Mattias!

gunilla Sjödin januari 4, 2013 kl. 13:00

Hej Mattias

Hur får jag tag i din bok ”Klurigt i kvadrat”? Hör mig för i de stpra pressbyråerna i Stockholm.
Kan jag beställa de
Mvh
Gunilla Sjödin

Lämna en kommentar

{ 1 trackback }

Föregående post:

Nästa post: