På Facebook har det i dagarna skett en förändring på det som tidigare kallats för fansidor. Där det förut stod ”Bli ett fan” är texten utbytt mot ”Gilla” och en tumme-upp. Piratförlaget har haft en fansida – alltså en Facebooksida helt enkelt – i två månader. Och även om jag gradvis har accepterat fan-ordet mer och mer så har det ändå känts som en halvtaskig ickeöversättning. Plus att terminologin känts lite främmande – själv är jag inte ett fan av särskilt många företag i verkligheten, jag är snarare ”intresserad” av dem. Eller så ”gillar” jag dem. Så den här förändringen funkar bra för mig. Mer detaljer om förändringen kan man få hos bl a Emanuel Karlsten på Expressen, Johan Lundberg och Maria Hägglöf på bloggen Något smart. Ännu mer om utvecklingen finns som vanligt hos Mashable.
Med tanke på Piratförlagets stora intresse för sociala medier så var vi ändå ganska sena med att skaffa en egen Facebooksida. Vi hade funderat på det i långt över ett år, men ville helt enkelt inte dra igång något stort utan att kunna hålla aktiviteten uppe – död internetyta är det tråkigaste som finns. Samtidigt ville vi förstås slå världen med häpnad över vår urhäftiga och smarta Facebooksida. Till slut bestämde vi oss för att göra helt tvärtom. Vi gjorde det enkelt.
Jag vet att det finns mängder av varianter för ett företag att närvara på Facebook. Man kan ha det som en ren informationssida om företaget, med kontaktuppgifter, tips om evenemang etc. Eller så kan man jobba väldigt marknadsförings- och försäljningsmässigt och bygga upp en hel minisajt och e-butik för företaget på Facebook. Möjligheterna ökar hela tiden och oftast är fantasin enda begränsningen.
Vi har som sagt börjat på ett enkelt sätt. Utan att satsa en enda krona och med relativt liten tidsåtgång så använder vi Facebook till det som det ursprungligen är skapat för: att kommunicera. Vi uppdaterar våra statusmeddelanden med korta grejer om våra böcker och författare eller om annat som är kopplat till bokbranschen. Allt vad vi skriver dyker upp i nyhetsspalten hos anhängarna, mitt bland uppdaterade statusmeddelanden från vänner och andra företag eller motsvarande. Närmare än så kan vi inte komma läsarna – de bjuder in oss till sin privata sfär och det förtroendet måste vi vårda. Annars lär de förstås snabbt trycka på sluta-gilla-texten.
Än så länge har vi inte börjat med att annonsera på Facebook, men det är ett steg som vi nu är redo att ta. Först och främst för att tipsa Facebookanvändare om vår existens. Det ska bli kul att testa och se hur vi kan använda det på bästa tänkbara sätt – både för oss och för privatpersonerna på Facebook. Det ska helst vara annonser som inte känns som annonser, utan snarare som trevliga inbjudningar.
Resultatet av vår Facebooknärvaro är över förväntan – det är en levande sida, mest tack vare anhängarna. Det skrivs kommentarer, det trycks på Gilla-knappen och det uppstår små diskussioner. Ibland är vi med och samtalar riktigt aktivt, ibland tar anhängarna själva hand om snackandet dem emellan. Det brukar falla sig ganska naturligt. Det blir en sorts informationskanal fast i en personligt utformad samtalsform. Och det är riktigt roligt att ha de där samtalen. Det känns som att det finns stora möjligheter att experimentera med olika typer av meddelanden, kanske lite mer allmänt hållna frågor om böcker, en och annan tävling, ja helt enkelt att hålla igång en lättsam och vänskaplig relation. Och så uppmanar vi anhängarna att själva skriva statusmeddelanden på sidan, t ex bokbloggare som länkar till nya recensioner av våra böcker.
Hela tiden är det viktigt att tänka på att utforma innehållet så att vi visar att vi faktiskt är människor som utgör företaget. Vi signerar meddelandena med våra namn, vi lägger ofta till någon personlig kommentar även när det handlar om en ren nyhetsförmedling. Det här tror jag kommer bli allt viktigare i kommunikationen mellan företag och konsumenter, att visa upp de anställda i företaget och låta dem bli talesmän för företaget, även om de inte tillhör ledningen eller vanligtvis jobbar med informationsfrågor. Det här kräver förstås vissa policybeslut om hur och vad man kommunicerar, men får man bara ordning på den biten kommer företaget framstå som en intressant levande organism.
Jag såg på Mindpark idag att 3,4 miljoner svenskar har Facebookkonton. Bortåt 4 000 tillkommer varje dag! Och starkast ökande gruppen är 55+, främst kvinnor. Det sistnämnda är förstås extremt intressant för ett bokförlag, eftersom det är rakt in i kärntruppen av bokköparna.
Att vi alltmer kommunicerar via Facebook, Twitter, bloggar och andra av nätets sociala nätverk innebär att vi blir alltmer vana att även samtala med människor vi inte alls känner. Det kan ske i kommentarstråden till ett meddelande hos en Facebookvän eller det kan ske på rakt-ut-i-luften-sättet som på Twitter. Och när vår vana att nätkommunicera ökar, så kommer vi också bli mer benägna att kommunicera med företag, organisationer, ja i princip vem som helst som har öppnat en kommunikationskanal på nätet. Företag som vi för några år sedan bara skulle ha kontaktat om vi varit förbannade kan vi plötsligt ha en liten snabb dialog med, det behöver inte ens vara om något viktigt. Ungefär som att prata med en utställare på en mässa. Människa till människa är det ju inget problem att ha en dialog – man blir jämställda.
Varför ska då ett företag prata med konsumenterna? Räcker det inte med att vi gör smart PR och marknadsföring som får konsumenterna att konsumera? Nja, då tror jag att man tänker på fel sätt vad gäller de personer företaget kommunicerar med. Dessa människor är nämligen inte vanliga konsumenter. De är potentiella ambassadörer. (Missa inte Jerry Silfwers inlägg med liknande tankar!) Och det är inget konstigt i det. Om jag har haft en trevlig dialog med en person på ett företag så ger det mig en positivare syn på det företaget. Det kanske inte innebär någon jätteskillnad, men med en medveten satsning på att ställa sig på samma nivå som kunden skapar man förtroende och lojalitet.
Det är lite som i gamla tider, när alla kände handlarn i byn. Även om man inte var personlig vän med handlarn så hade man säkert växlat några ord då och då. Handlarn i byn var personlig, inte ett anonymt och opersonligt företag. Självklart var det inte bara lojalitet som gjorde att handlarn behöll sin kundkrets, det var förstås även bristen på konkurrens. I dagens samhälle är vi så långt man bara kan komma från handlarn i byn. Våra valmöjligheter är enorma och konkurrensen stenhård. Samtidigt har dagens by och lokala handel blivit gigantisk, eftersom nätet gör att vi har alla företag i vårt vardagsrum. Att konkurrera med de traditionella fyra P:na (produkt, plats, pris och påverkan) gäller förstås fortfarande. Men i den mixen kan man även blanda in ett femte P: personlighet. Att visa att företaget består av människor, att ge kunderna en chans att lära känna handlarn i byn och dennes anställda. Det är inte bara ett sätt att skapa nöjda kunder, det är också ett sätt att skapa goda ambassadörer för företaget och dess produkter. Inte minst för att de som är aktiva i sociala nätverk är just sociala och gärna sprider vidare sådant som de gillar.
De senaste förändringarna på Facebook är bara ett litet led i en anpassning för företag att agera mer i detta växande sociala nätverk. Det ger företagen helt nya möjligheter, men ställer samtidigt stora krav på dem. Företagens utåtriktade kommunikation sätts i fokus och måste integreras på långt fler ställen än bara i ledning och informationsavdelning.
Nu blir det ännu tydligare att det är kunden som har makten. För det enda som skiljer mellan att gilla och inte gilla ett företag är ett ynka litet klick.
Diskutera gärna ämnet med mig här i kommentarerna eller på Twitter – min adress där är @piratforlaget. Piratförlagets Facebooksida hittar du här (det går även att ”gilla” förlaget genom att klicka på Gilla-knappen nedtill i högerspalten här på bloggen).
Från Holmes till Sherlock är en populärhistorisk berättelse om de män och kvinnor som skapade succén Sherlock Holmes - och höll framgången vid liv i över 125 år.
Boken utkommer på
{ 2 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Mycket bra skrivet! Du formulerar mina tankar bättre än jag själv…
Henrik: Tack! Även jag formulerar mina tankar bättre än jag själv. Dvs när jag väl sätter mig och skriver ned mina tankar och tvingar mig själv att formulera dem så förstår jag dem på ett bättre sätt. Jag tror att jag behöver ett tangentbord för att få min hjärna att fungera på rätt sätt.
{ 6 trackbacks }