När jag skriver texter som ska publiceras behöver jag något att luta mig mot. Om det så är texter för tidskrifter, böcker eller nätet. Detta stöd har under många år varit research.
Jag formligen älskar research. Det är ofta för researchens skull som jag sätter igång med ett skrivprojekt. Att få sitta i KB:s källare och rulla mikrofilmade tidningar från 1902, att därigenom finna bortglömda upplysningar som ingen brytt sig om på hundra år, men som ger mig värdefulla pusselbitar, det är en häftig kick. Researchen kan förstås handla om mer närliggande ting, ja till och med dagsaktuella, men känslan är densamma.
Dessa efterforskningar är alltifrån tio till hundra gånger så tidskrävande som att sedan skriva själva texten. Å andra sidan har jag i princip redan formulerat hela innehållet i huvudet under researchens gång. Det är min genväg till skrivande. Mitt lilla kreativitetsfusk. Jag känner mig säker i mina formuleringar och i texternas uppbyggnad när jag hela tiden har ett skelett av research.
Research innebär också naturliga begränsningar. Upplysningarna bildar en karta av fakta och jag drar upp gränser för att ringa in just det område som intresserar mig. För mig är begränsningarna kreativitetens moder. Allt går så mycket enklare om jag slipper fabulera fritt.
På sistone har jag börjat doppa tårna i nya okända vatten, bara för att kolla om det är något jag vill dyka ned i. Jag har nästan aldrig skrivit texter som bygger på erfarenhet. Till och med när jag bloggar, exempelvis i mina sällsynta texter på Svenska Panoptikon, så rör jag mig mycket sällan utanför researchens trygga värld. Att skriva texter som bara utgår ifrån det jag redan vet – antingen i min yrkesroll eller bara tack vare diverse kunskap som fastnat genom åren – känns därför lätt skrämmande. Men jag har börjat ana en förändring hos mig själv.
Jag startade inte min första blogg förrän för ett drygt år sedan. Kanske lite konstigt, eftersom jag omfamnar nätet på så många andra sätt. Men jag såg mig helt enkelt inte som en åsiktsmaskin och jag såg ingen anledning att vara självutlämnande. Det var först när jag kom på att jag kunde använda en blogg till så mycket annat som jag såg min egen nytta med det.
Jag hade så många artikeluppslag som egentligen var för korta eller för smala för att passa någon tidskrift. Samtidigt var de för långa för att jag skulle kunna lägga dem på minnet som goda middagsanekdoter. Att göra blogginlägg av dem visade sig därför ypperligt. Jag har även börjat använda bloggar för att strukturera upp mina små hobbyforskningsprojekt och bygga upp en Sherlock Holmes-bibliografi på nätet. Allt sånt där som jag inte hade en tanke på att bloggar kunde användas till. Åsikter och självutfläkning var min förvirrade uppfattning om bloggar för något år sedan.
Nu har jag alltså börjat luta mig mot något nytt i mina texter. När jag tittar efter så upptäcker jag flera exempel på det. För ett tag sedan skrev jag här på bloggen om min barndoms dagar på biblioteket. Inte minsta research låg bakom den texten. Och nu i juli har jag stöpt om den här bloggen totalt för att kunna uttrycka mina åsikter om svensk bokbransch. Visst ingår det en dos research i de inläggen, men i grunden handlar det mest om åsikter. Åsikter! Jag har blivit en åsiktsmaskin. Nåväl, jag bygger åsikterna på min erfarenhet från bokbranschen, så jag kan förlåta mig själv.
Slutligen, spiken i kistan på att jag inte längre alltid behöver research som stödhjul i skrivandet, häromdagen dök nya numret av svenska Sherlock Holmes-tidskriften The Moor upp i brevlådan. Det var utgåva nummer 100 och jag deltog med en text. Men den satt långt inne. När det dessutom handlade om ett jubileumsnummer ville jag ju anstränga mig och skriva något riktigt väl underbyggt. Mycket annat i mitt liv skulle dock hinnas med samtidigt i den vevan och deadline passerades tyvärr med några veckor. Men redaktören var snäll och jag fick respit.
Slutligen satt jag där klockan elva kvällen innan magasinet skulle gå till tryck och insåg att jag inte skulle hinna ägna mig åt någon research. Jag som hade tänkt skriva riktigt initierat om Sherlock Holmes på svenska teaterscener vid seklets början – om jag bara fick lite struktur på materialet och forskade fram några kompletterande fakta …
Okej, vad gör jag i ett sådant läge? Jo, jag skriver en artikel om att skriva, med speciell inriktning på vad jag själv skriver. Texten handlar om hur man kan skriva unika Sherlock Holmes-essäer i en tid då redan alla aspekter har behandlats, inte minst av flitiga engelsmän och amerikaner under de senaste åttio åren. Det blev en text om svenska sherlockianer genom tiderna som betraktat Sherlock Holmes ur ett svenskt perspektiv och därigenom lyckats hitta just dessa unika vinklar. Ingen omvälvande artikel visserligen, men en typiskt igenkännbar Mattias-artikel – enda skillnaden var att jag för en gångs skull använde annat än research som grund för artikeln.
Och för att göra detta till en härlig metagrej så har jag ytterligare en observation som bevisar min tes: det här blogginlägget.
Jag har alltid gillat att göra research. Men jag gillar också att ha något annat att luta mig mot, i synnerhet något som gör att texter kan skrivas lite snabbare, lite enklare, kanske lite reflekterande och lite påverkande.
Så länge jag bara slipper fabulera fritt.
Från Holmes till Sherlock är en populärhistorisk berättelse om de män och kvinnor som skapade succén Sherlock Holmes - och höll framgången vid liv i över 125 år.
Boken utkommer på
{ 6 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Mattias, sakta, sakta, sakta men kanske ändå, närmar du dig den goda skönlitteraturen. Reflekterande och påverkande utan att vara åsiktsmaskin eller fläka ut sig själv. Och bygger på research, visst, men än viktigare känslor och en vilja att kommunicera och påverka andra människor. Du har det i dig, mannen.
Micke: Tack för de vänliga orden! Jag ser inget självändamål för mig att närma mig skönlitteraturen. Den skrämmer mig rätt rejält, eftersom den inte har någon ledstång. Men jag utvecklar mig gärna och breddar mitt skrivande, ska försöka göra det mer varierat.
Mattias,
härligt att du sätter fötterna på (delvis) ny mark! Jag spenderade familjemiddagen med att fundera på det här, och det här riskerar att bli så pass långt att jag kanske egentligen borde skriva ett eget inlägg om det. Det kanske kommer senare. Men för mig är det nog så här.
Jag är väl något som kan liknas vid akademiker. Det innebär ju att jag måste, så långt det är möjligt, säga sanningen eller försöka spekulera om den (om man bortser från det här med ”sanningsbegreppet”, som bara det är tusen sidor resonemang).
Jag får ”på goda grunder anta”, ibland får jag ”spekulera utifrån teori och tidigare forskning” och ibland får jag till och med ”tro”, men längre än så får jag aldrig gå. Jag är alltid ute efter sanningen eller den hållbara analysen eller tolkningen.
Därför är jag väldigt tveksam till att skriva politiska åsikter eller samhällsmässiga analyser i, till exempel, bloggen. Jag är van vid att bygga upp den sortens texter med källor och fästa meningarna i referenser. Och det är tidskrävande (trots att det är kul). Så av den anledningen håller jag mig ganska låg i såna sammanhang.
Men skönlitterärt. Då skiter jag från början i sanningen. Vad jag är ute efter då, är berättelsen. Den mest rumpsparkande, panikpulsframkallande, sorgliga, roliga, adrenalinrusiga, intrikata och vackra berättelse jag kan skapa.
Eftersom mina skönlitterära texter ofta berör mitt ”akademiska tema” – brott – så kommer en del av sanningen ofta automatiskt. Jag vet, typ, vilka ”premisser” jag måste utgå ifrån. Det är både bra och dåligt, men det är inget att göra åt – det sitter i ryggraden, på något sätt.
Jag har inte koll på allt, men när jag ”skapar” berättelsen så skiter jag i det jag inte vet. Det får lösa sig sedan (detta ”sedan” är centralt, jag återkommer till det).
På det sättet är jag så ledig och fri jag känner att jag kan vara. Men mina grundkunskaper i det jag skriver om är givetvis alltid närvarande någonstans i bakgrunden, och givetvis påverkar det berättelsen. Om jag skapar en berättelse om en langare eller förfalskare, kanske jag omgående inser att berättelsen måste ta hänsyn till ”den här” aspekten för att bli trovärdig, eftersom jag har hyfsad koll på det.
Är det däremot något jag inte har koll på, skiter jag i det tills vidare och löser det – sedan.
Och där kommer researcharbetet in. För jag älskar att göra research. Jag printar ut vetenskapliga artiklar som berör det jag skriver om, jag läser böcker, jag försöker prata med folk som har koll på det jag behöver veta.
För precis som du skriver i ditt inlägg, är researcharbetet viktigt. Även om jag inte stoltserar med det i texten, är min övertygelse att det märks huruvida ”Killen Har Koll” eller inte.
Så jag gör research. Som fan. Men aldrig i första hand.
Och precis som du skriver, kan researchen tillföra kreativiteten något. Den kan tillföra berättelsen någonting.
Om man, till exempel, skriver en berättelse om en kille som genomför en skolmassaker, och läser en drös vetenskapliga artiklar i ämnet, och många artiklar lyfter fram att en vanlig ”Trigger” till att genomföra den typen av brott, är förlusten av en nära vän.
Well, då kanske det blir rätt snyggt om man, i berättelsen, lägger till att killen nyligen förlorat en nära vän. Om man dessutom läser att sexualitet, och framförallt homo- eller bisexualitet, och sexualiserad mobbing är en vanlig bidragande faktor. Well, då kanske det kan bli jävligt snyggt om man gör om berättelsen lite, så att killen och hans polare var mer än polare, och fick en hel del skit för det i skolan. Då får hela berättelsen ett större djup, och blir dessutom mer trovärdig, om man skulle vända sig till en forskare i ämnet. Däremot får man akta sig för att inte stereotypisera hela skiten, eller göra det till kliché.
Så, jo. Givetvis är researcharbetet centralt, på många plan. Och, som en vis man en gång sa, så möjliggör många små sanningar att författaren kan komma undan med den stora lögnen. För visst måste man ljuga.
Ibland.
Det viktiga är att presentera så många sanningar att läsaren köper även lögnen. Har man byggt upp sin auktoritet som kunnig författare under de första 150 sidorna genom att presentera flera, små sanningar, är det inte otroligt att man kommer undan med The Big Lie på sidan 220. Typ.
Och där är researcharbetet, återigen, ovärderligt. Men det kommer aldrig i första hand. Jag är inte intresserad av att meddela ”sanningen” om någonting till mina läsare, jag vill berätta en sjukt bra, berörande historia. Och sanningen har ett värde och en funktion att fylla där, men bara till en viss gräns.
Däremot måste man vara öppen för möjligheten att berättelsen behöver omformas för att bli trovärdig.
Så tänker jag, tror jag.
Fast nu blev jag osäker på om jag överhuvudtaget svarade på någonting av värde här, haha.
Christoffer: Oerhört intressant att få ta del av din skapandeprocess. Spännande att se hur ditt skrivande i den akademiska världen är som en spegelbild av ditt skönlitterära dito. Där researchen måste bli första steget i akademiska sammanhang, där kommer den sist i hanterandet av fiktionen.
För mig utgör researchen en trygghet när jag väl kommer fram till skrivandet. Jag vet att jag har rott projektet iland innan jag ens sätter mig ned och skriver. Förra sommaren satte jag mig t ex ned och skrev en lång Sherlock Holmes-artikel om karaktären dr Mortimer i ”Baskervilles hund” och hans medlemskap i The Swedish Pathological Society. Researchen hade jag redan utfört ett år tidigare, nu återstod bara att strukturera upp materialet och sätta ihop det till en bra text. Jag visste på förhand att det skulle bli en bra artikel – jag såg ju själv hur mitt researchade material såg ut. Artikeln blev fint uppmärksammad och jag är oerhört stolt över att den vann pris som förra årets bästa artikel i The Baker Street Journal, som anses vara världens främsta Sherlock Holmes-tidskrift – åh, jag skryter gärna om detta! (Det har jag även gjort i ett av de allra första inläggen här på bloggen.)
Hade jag däremot försökt skriva en Sherlock Holmes-artikel bara utifrån mina egna tankar så hade jag känt mig helt lost. Jag hade aldrig någonsin kunnat få till den kvaliteten. Det finns andra skribenter som har den gåvan, men för mig är researchen allt. Språk och struktur kommer sedan naturligt.
I det jag skriver vill jag att researchen ska märkas. Men så skriver jag ju främst facklitterära texter. Jag kan känna mig avundsjuk på din inställning till det skönlitterära skrivandet, hur du griper dig an det. Men jag är inte säker på att jag skulle vilja byta ut min trygga researchtillvaro mot att som du stå vid klippans kant och kasta mig handlöst ut.
Att läsa välresearchad skönlitteratur är underbart. Att känna att de där minsta detaljerna faktiskt stämmer eller åtminstone inte är fel. När man t ex läser Roslund & Hellström så behöver varken författarna eller någon annan påpeka att det är välresearchat – det märks.
Och du har rätt i att jag skulle köpa den stora lögnen på sidan 220.
Mattias,
det är väl självklart att du ska skryta om det – det är ju kanonhäftigt (på riktigt)! Jag har för mig att jag läste en intervju med dig på Piratförlagets hemsida, där du sa något i stil med att ”det är jättekul att få vara stor i en liten värld.” Och visst fasen är det det! Självklart ska du skryta, med andra ord.
Och givetvis – skriver men facktexter (eller något som liknar det) är ju researcharbetet alldeles, alldeles centralt.
Det är, ska jag tillägga, även jättekul att höra dina tankar om fack- och fiktionsskrivande!
Och ja … det är den där lögnen på sidan 220 som är så central … oh man, om man lyckas … fantastisk känsla. Det är ju så mycket – eller borde åtminstone vara så mycket – som bygger upp till det ögonblicket. När jag presenterar lögnen och läsaren, för hoppningsvis, tar emot den som en självklar sanning, då känner jag mig som en illusionist som just gjort ett mycket simpelt men effektivt trick.
Christoffer: Grejen är att om jag skulle ge mig in på skönlitterärt skrivande i det längre formatet någon gång så skulle berättelsen få ett superavancerat bygge av research under ytan. Och en fiktiv finish på ytan. Jag vet inte om det skulle funka rent litterärt, men jag tror inte att jag skulle fixa det annars. Snarare är det som så att mängden av befintliga fakta och därmed begränsningar gör att jag lättare kan uppfinna de detaljer som binder ihop historien.
Jag tror att Per Anders Fogelströms ganska enkla, konstaterande stil skulle få vara min ledstjärna. Jag har svårt att blomma ut i beskrivningar och bisaker.