Sitter på tåget från Stockholm ner mot Lund. Jag har alltid gillat att åka tåg, uppskattar det mycket mer än att flyga. Vissa långsträckor är förstås smidigare med flyg, men just Stockholm-Lund gillar jag att färdas via tåg. Bara en sådan sak som att det är obruten tid, inte upphackad av incheckningar och gudvetvad. 

Och numera har tågresorna blivit ännu roligare – till och med så mycket att jag längtar efter dem. Fyra timmar för mig själv. Alltså oanade möjligheter att vara social.

Jag sitter förstås här och sköter jobbmejlen mellan varven. Och mina andra mejlkonton. Jag uppdaterar min Facebookstatus för att eventuellt få lite impulser inför min programpunkt på konferensen imorgon. Och jag twittrar på som en galning, både inför konferensen och en massa allmänt babbel med vänner jag både känner och ännu inte känner. Babblet består av allt: 80-talsmusiksturnén Forever Young 2010, hur jag stavar fel till mitt eget namn, ordvitsar, Sweden Social Media Camp, skånska gästarbetarmimare, en ballongartist på Centralen, bokrean, ljudbokspocket. Allt i en salig blandning och där det ena leder till det andra. Man vet aldrig vart konversationen tar vägen. Det enda man vet är att Twitter leder till nya vänskaper och förstärkta band.

Och just nu sitter jag här i mitt tågsäte och bloggar, mest för att tala om att man kan följa onsdagens konferens lajv på nätet. Konferensen – som arrangeras i Malmö - heter Moving Images och temat i år är realtid. Jag är inbjuden att prata en stund om hur det står till med realtid i bokbranschen. Utnyttjar vi på förlagen över huvud taget möjligheten att på webben göra något realtidskopplat med våra böcker och författare?

Moving Images sänder hela dagen via Bambuser – gå in via länken. Mitt snack börjar nog ganska exakt kl 09.45. Det går även att se i efterhand.

Strax efteråt, vid tiotiden, lägger jag ut ett blogginlägg med några av mina tankar om realtid i bokbranschen.

Uppdatering 2010-06-17: Jag har gjort en uppdaterad deltagarlista.

Ikväll släpptes 250 biljetter till Sweden Social Web Camp eller SSWC som det förkortas. Detta läger för sociala medier- och webbfolk arrangeras på Tjärö i Blekinge skärgård 13-15 augusti. Rusningen efter biljetter var enorm och detta första släpp var slutsålt inom en timme. Fler biljetter lär släppas snart.

Eftersom jag är så oerhört nyfiken på vilka som kommer dit så kunde jag inte vänta på att arrangörerna släpper den officiella deltagarlistan. Så jag letade upp alla glädjetjutande tweets från de som fått tag på biljett. Jag fick ihop drygt 60% av de 250 personerna.

Här är listan – alltså inte fullständig – kommentera gärna om du vill komplettera med fler namn eller rätta något som jag missuppfattat (se även uppdateringen längst ned):

@_TechGirl
@agaton
@AlexLundborg
@andreasbrandell
@andreaskarman
@andreaskrohn
@animalinse
@anjagatu
@anna_t
@annika
@AnnikaLindstedt
@aselundblad
@axelnilsson
@Beastankar
@bitcomplex
@bjornfalkevik
@bjornjeffery
@brynte
@bstark
@Caldeia
@Carnebro
@cecilia_odman
@chronix
@cissidahl
@danielorn
@dannyboysthlm
@davidbismark
@davidnilsson
@deeped
@DetNya
@elineriksson
@emanuel
@emilbjorklund
@EmilJansson
@EmilStenstrom
@ennazus
@erkstam
@estarck
@filip_larsson
@fizk
@fohlin
@forsgren
@freddegradde
@Fritjof
@gamsun
@gitta
@golrup
@gunnarbark
@gustavsvensson
@hampusbrynolf
@hans_g
@hbruce
@heidiupdate
@hejg
@HermanOlsson
@horte
@idyllen
@ingemarsdotter
@inselhai
@iPillan
@jacksoncage
@jakob
@jnystromdesign
@JoakimGreen
@jocap
@joelfalck
@johlun
@jonasl
@jonkpirateboy
@jooohan
@JosephineLing
@jossibaloo
@kallenilver
@karinadelskold
@karinhoegh
@karinmedk
@kazarnowicz
@kingasanden
@kinnajonsson
@Kixet
@klura
@lenaside
@liffeman
@lillbra
@LindaConstenius
@lokkomotion
@lolitaloco
@Lollalo
@lonroth
@macsolve
@mamilldo
@maria_s
@mariageorgieva
@mariahagglof
@mariasoderberg
@martinkallstrom
@martinsvalin
@mathiasj
@mattiasostmar
@MattiasTyrberg
@michellerea
@MikaelaWaxin
@mikumaria
@miriamolsson
@morpac
@mptre
@msson
@mymlan
@naversten
@ni1s
@Niklas_Jonson
@nofont
@nollpunkt
@Noterar
@notonmyshift
@Okkido
@PaulaMarttila
@pellet
@peppelorum
@perkovich
@pernillan
@persand
@perwinroth
@petergulich
@piratforlaget – Yippi! Jag fick tag på biljett! :-)
@pmnordkvist
@popfabriken
@ptz0n
@reginanorrstig
@RonnieRitter
@sahlena
@salmiak
@sandrina
@sarajohannesson
@scarymarys
@scherling
@selanna
@selig
@sofiasunnerlof
@spenatmamman
@stellan
@TBjorkgren
@tdhse
@tesas
@TheJennie
@thomaslindqvist
@tjompa
@tobiassjosten
@tomaswennstrom
@Tyskungen
@ullemon
@vampyrse
@vesa
@videren
@xpatrikh
@zackrisson
@ziggamon

Uppdatering – ännu fler som kommer:

@bakke
@bisonblog
@bjomi
@britstakston
@doktorspinn
@erik_kall
@evakronfalt
@frick
@gabylita
@golrup
@grafstrom
@janneelvelid
@jocke
@jonneyhigh
@journalistlisah
@katarina61
@kesomackan
@markuso
@matdahl
@mickegunnarsson
@nicke
@nygren
@pelles
@peteresse
@rickmacone
@securitydj
@steffaniemuller
@tageogren
@tobiaskarlsson
@windyjonas

(Själv finns jag med på listan som @piratforlaget – följ mig gärna på det kontot och på mitt andra konto @mattiasb)

Jag håller numera en del föredrag inom ämnet sociala medier och försöker ständigt hitta bra sätt för att förklara och förenkla. Jag kom på att man kanske skulle kunna – väldigt generaliserande - beskriva olika sociala medier beroende på hur ”sociala” de är, respektive hur mycket ”medier” de är. Dvs om de kräver tvåvägskommunikation eller funkar bra ändå.

Nu behöver jag hjälp. Tycker du att modellen funkar? Om du tycker att den funkar, är det något i den som borde justeras? Något som borde läggas till eller tas bort? Det här är inte världens viktigaste modell för mig, det är bara en slide i en powerpointpresentation. Men jag vill ju inte att den ska vara helt åt fanders.

Är det redan någon annan som har hittat på motsvarande modell? Jag vill absolut inte ta åt mig äran för något som redan cirkulerar på nätet.

De som känner mig vet att jag då och då slänger ur mig en ordvits. Inget konstigt med det, det är en del av mitt sätt att konversera. Visserligen försöker jag undvika de allra enklaste ordskämten – lite finess har ingen dött av – och ibland inser till och med jag att jag bör svälja en given vits i vissa sammanhang.

Eyjafjallajökulls utbrott, askmolnet och den inställda flygtrafiken var förstås en föredömlig källa till humor. Jag som är en flitig twittrare såg varje dag mängder av roliga kommentarer som anspelade på den rådande situationen. Det är en perfekt sak att skämta om. Mängder av människor är drabbade, så humorn fungerar som en lättande ventil. Samtidigt är situationen inte så allvarlig att någon tar illa upp om man skämtar om den.

Även vid katastrofer med dödsoffer förekommer förstås humor; det verkar vara något ytterst mänskligt att behöva skämta i våra svåraste stunder. Men det är alltid tusen gånger vanskligare att träffa rätt med sådan humor. Jag är själv en fegis på den fronten – även om jag har något fyndigt redo så struntar jag i att vidareförmedla det. Det gäller även humor som kan ses som personangrepp, om det så gäller offentliga personer. Ibland kan förstås även jag undslippa mig någon sådan liten vits, men huvudsakligen är min humor av det snälla slaget.

Min humor formades redan när jag gick i grundskolan. Även om mina skämt är betydligt snitsigare nu, så bygger de på samma grund som då. Mycket är rent ordvrängande, att ge dubbeltydiga ord en oväntad betydelse eller, som i vulkanfallet, att få in aktuella nyckelord i ett annat sammanhang, ibland i lite förvrängd form. Andra skämt bygger på kontraster eller andra oväntade effekter och har egentligen ganska lite med ordvitsande att göra. Längdmässigt handlar det dock oftast om skämt som är max två meningar långa, men i standardfallet bara en enda mening.

På den tiden, då jag gick på mellanstadiet och däromkring, gillade jag sådana nöjesprofiler som Povel Ramel, Casinogänget och Bosse Parnevik. När jag tittar tillbaka i gamla skrivhäften från den skoltiden så finns det många korta humorberättelser i dem. Jag var aldrig någon klassens clown, men jag försökte nog använda humor som ett vapen. Jag var alldeles för duktig i skolan för mitt eget bästa och behövde något för att mildra den bilden av mig själv.

Tyvärr var nog inte vapnet så effektivt. Jag var förmodligen inte så bra på tajming och på tok för mesig och orutinerad för att ta tillräcklig plats. Åtminstone minns jag inte att jag var den som återkommande drog ned några skrattsalvor.

Men jag byggde vidare på min starkaste humorsida, ordvitsen. Jag har funderat på varför jag fastnade så mycket för just den genren. Som barn var jag allmänt fascinerad av ord och språk. Och jag älskade att tillsammans med farmor och farfar lösa Bertil Geijers svåra korsord i Svenska Dagbladet på fredagar och lördagar. Det var ordvrängeri på högsta nivå.

På 80-talet härskade fortfarande samma typ av sketchhumor som hade förekommit inom svensk underhållning sedan Emil Norlanders dagar i början av seklet. Men i och med standupen och den ironiska generationen i slutet av 80-talet och början av 90-talet så förändrades humorscenen. Skämten blev mer explicita när det gällde det tabubelagda, det blev humor att utsätta oskyldiga personer för förnedring, populärkulturella referenser blev allt vanligare förekommande och sketchen formen bröts itu. Det var ingen direkt utveckling av den tidigare humorn, snarare en avveckling. Jag gillade vissa delar av det, t ex Nilecity, men hade extremt svårt för humor där man gör sig lustig på någon annans bekostnad. Jag hade redan formats att gilla den äldre typen av humor och influerades alltmer av bl a Hasse&Tage och Galenskaparnas tidiga material. Min förkärlek för gångna tiders humor gör också att Grönköpings Veckoblad passar mig perfekt – så ni kan ju gissa hur glad jag blev när jag blev skribent för den tidningen för drygt ett år sedan.

På 90-talet började jag att skriva studentspex i Lund. Vi var alltid en grupp skribenter som satt tillsammans och skrev. Vi diskuterade ständigt humorteori och hur man bör placera orden i en mening för att få ut största möjliga skratt. Det var enormt roligt och utvecklande att få sätta humorn i centrum, att låta skämten vara det som allt cirklar kring. Samtidigt blev det en kamp mellan manusförfattarna att inför varje ny scen vara den som snabbast kom på något riktigt roligt. För mig tog detta tänkande över även i andra sammanhang – fortfarande snurrar kugghjulen ständigt i min hjärna och bearbetar allt som sägs i min omgivning för att vara redo att leverera ett skämt. Latent humor, att använda när det passar in i situationen.

Vad är då vitsen? Varför ordvitsa och skämta över huvud taget? För egen del tror jag det handlar om ett stort bekräftelsebehov, en önskan om att märkas och bli uppskattad. Jag är förstås bra på andra saker och får berömd för dem, men när det gäller humor är det lite speciellt. Kanske för att jag försökte använda den redan som barn, men inte hade så stor framgång. Kanske för att jag under spexåren sällan var den kvickaste – konkurrensen var stenhård, det fanns så många humorduktiga. Kanske för att jag helt enkelt är så road av en viss typ av humor själv och strävar efter att vara lika bra som de riktigt skickliga.

Med Twitter och Facebook har allt förändrats. Ordvitsandet och skämtandet är som gjort för den arenan. Så fort jag kläckt något vitsigt kan jag sprida det till en stor grupp människor och få ögonblicklig respons. Jämfört med att förut ha dragit vitsen för någon enstaka person i min närhet, som kanske inte alls var upplagd för skämt just då. Dvs om jag över huvud taget kom ihåg skämtet då. Ordvitsar är så flyktiga – det går helt enkelt inte att lägga alla på minnet för framtida bruk. Ordvitsar handlar så väldigt mycket om att ständigt leta efter dubbeltydigheter i språket och halva poängen är att leverera ordvitsen som ett ögonblickligt svar. Inte konstigt att kvick kan betyda både snabb och rolig.

Genom sociala medier har jag åter fått en arena för mina ordvitsar, på samma sätt som under mina spexskrivarår. Fast nu går det ännu mer att fästa skämten vid aktuella händelser, istället för att skriva mer allmängiltig humor som ska ingå i en föreställning som ska visas flera månader senare.

En twitterbekant skrev häromdagen att jag hade gett ordvitsen ett ansikte. Jag undrade då om det innebar att mitt utseende var ett skämt.

På den nivån är det.

När jag var barn var sekelskiftet något avlägset, till och med äldre än farmor och farfar. Sekelskiftet var inget som upptog mina tankar. Det var bara ett uttryck för något gammalt och lite dammigt. I jämförelse med samtiden och framtiden så var det dammtiden.

Det tog många år innan vi kom ända fram till sekelskiftet i skolans historieundervisning. Men jag minns knappt att vi hade de lektionerna – så fort vi hade hunnit förbi Jean Baptiste Bernadotte och industrialismen hoppade vi fram till första världskriget.

Ändå har sekelskiftet varit centralt i några av mina största intressen sedan högstadieåldern och framåt. I sena tonåren var jag fanatiskt intresserad av Sherlock Holmes och det viktorianska England, en fascination jag fortfarande har men i en något mer sansad version.

Och för bortåt tio år sedan började jag läsa alltmer om Stockholm och Sverige vid sekelskiftet (ungefär åren 1880-1910). Tidigare hade jag inte alls brytt mig om de svenska förhållandena och strömningarna vid den tiden, utan bara de brittiska. Men ju mer jag läste desto mer fängslad blev jag. Det är numera helt okej att kalla mig sekelskiftesnörd.

Men på sistone har situationen blivit alltmer förvirrad. Man får vara försiktig när man säger att man gillar sekelskiftet. Och företeelser som sekelskiftesmode, sekelskifteslitteratur och sekelskiftesvadsomhelst är för andra människor något helt annat än vad det är för mig.

Jag gjorde en liten snabbundersökning bland dem som följer mig på Twitter. Jag undrade vad de tänker på när man säger ”sekelskiftet” – är det år 1900 eller 2000?

Resultatet var tydligt. Den yngre generationen, som kanske är max drygt tjugo år, har generellt sett inget förhållande till sekelskiftet 1900. För dem är det 2000 som är sekelskiftet.

Många ansåg att 2000 snarare betecknas som millennieskiftet. Att det dessutom var ett sekelskifte verkar inte lika viktigt. Flera av de som på 80- och 90-talet växt upp med 1900 som Sekelskiftet med stort S har nu börjat använda uttrycket om 2000 istället. Kanske för att vi nu kommit tio år in på det nya seklet och det decenniegamla har hunnit bli historia och därför behöver vi ett begrepp som beskriver tiden kring just år 2000.

För mig symboliserar dock sekelskiftet något helt annat. Hästdroskor, stärkkragar och fascinationen för moderniteter som elektricitet och rörliga bilder på kinematografer. Och jag kommer förmodligen att fortsätta tänka på det sättet i många decennier framåt.

Men hur uråldrig kommer jag inte att verka när jag i åttioårsåldern år 2050 talar om sekelskiftet och menar en era som inte är bara ett halvsekel gammal utan snarare ett och ett halvt sekel bort?

Nyligen blev jag videointervjuad av Tomas Nihlén på sajten AlltOmSocialaMedier.se om Piratförlagets engagemang i sociala medier. Med tanke på att min förra bloggpost handlade mycket om detta så passar det ju utmärkt att Tomas lade upp videon just igår.

Jag har gjort en uträkning för att visa hur många aktiva svenska twittrare det finns och kommit fram till att antalet är ungefär 20 000 – 25 000. Här berättar jag hur jag gick tillväga.

I januari i år presenterade Carat Insight en undersökning om twitteranvändandet i Sverige. Resultatet visade att 0,4% av Sveriges befolkning använder Twitter dagligen. 1% använder det någon gång i veckan. Dessutom kom de fram till att det är åldersgruppen 15-25 år som är de flitigaste användarna.

Jag vet inte exakt hur undersökningen har utförts, men jag antar att det har skett efter konstens alla regler. Ändå klingar den märklig i mina öron. Att det är den yngsta åldersgruppen som är vanligast på Twitter är inte alls min egen erfarenhet under det dryga år jag själv varit aktiv twittrare (vill du följa mig så finns jag på adressen piratforlaget). Visst finns det många svenska twittrare i den åldersgruppen, men det känns som om det finns minst lika många i åldersgruppen 26-35 år. Men kanske har jag lyckats missa en hel bubbla med unga twittrare.

0,4% av Sveriges befolkning innebär ungefär 37 000 personer. Så många skulle alltså twittra dagligen. Och drygt 90 000 skulle twittra några gånger varje vecka. I mina öron låter detta som ganska höga siffror. Så jag ville testa dem på ett annat sätt.

Min utgångspunkt var att svenska twittrare följer åtminstone någon av de twittrare i Sverige som har flest followers – det kändes som ett rimligt antagande. Antingen kändistwittrare eller andra twittrare som rönt stor uppmärksamhet och fått många followers. Kändistwittrarna är ofta sådana man börjar följa som helt ny twittrare, medan andra populära twittrare läggs till när man börjar lära känna twittervärlden lite mer.

För att hitta de mest följda svenska twittrarna gick jag igenom de hundra översta namnen på Twitter-index hos SIS-index och plockade ut de som huvudsakligen twittrar på svenska och som därmed har mestadels svenska followers. Detta kompletterade jag sedan med ett antal twittrare – huvudsakligen i kategorin kändistwittrare – från svenska listan på Twopcharts. Det resulterade i en lista med totalt 79 svenska twittrare, alla med stora followerskaror och representerande ett brett urval av olika ämnesbubblor inom twittersfären.

Jag behövde sedan få ut excellistor med uppgifter om dessa twittrares followers. Eftersom jag själv inte har några tekniska kunskaper om hur man gör det på API-vägen så fick jag gå mer handgripligt tillväga. Jag fick tips från twittrarna Receptomaten och johlun om sajten FriendOrFollow.com. Där laddade jag i måndags, den 12 april, ned followerlistorna jag behövde. Listorna var då sorterade i datumordning efter varje followers senaste tweet.

Vad är en aktiv twittrare? Jag bestämde mig för att ha en väldigt vid definition: man ska ha skrivit minst en tweet sedan 1 mars. Alltså gick jag in i respektive excellista och kopierade alla followers som senast twittrat från 1 mars och framåt. Listorna klistrade jag sedan in i ett gemensamt excelark (egentligen två ark, eftersom det verkade finnas en gräns för hur många rader man kunde infoga i ett enskilt ark). Sammanlagt kom jag upp i drygt 110 000 followers för dessa 79 svenska twittrare. Men listan innehöll förstås mängder med överlappningar, så jag lät Excel ta bort alla dubbletter. Då återstod drygt 27 000 namn.

Jag gick sedan igenom hela denna lista manuellt och sorterade bort alla twittrare bosatta utanför Sverige. En del utlandssvenskar lät jag dock vara kvar på listan. Totalt tog jag bort över 8 000 utländska followers (inklusive en hel del followers från Norge, Danmark och Finland). Det är intressant att det är så många icke svensktalande som följer dessa twittrare som huvudsakligen twittrar på svenska. Men alla som twittrar vet att det inte är helt ovanligt att utländska twittrare börjar följa en, troligen mest för att de vill att man ska följa dem tillbaka. Det är också vanligt att en utländsk twittrare börjar följa mig tillbaka om jag först börjar följa honom eller henne.

Till slut återstod 18 536 twittrare. Jag vet dock att det finns några felkällor:
1) På listan finns det fortfarande en del utländska twittrare, speciellt sådana som inte angett geografisk hemvist. Så det totala antalet twittrare blir lite för högt. Å andra sidan vet jag att jag har tagit bort en del utlandssvenskar när jag har sorterat bort utländska twitterkonton. Jag bedömer att dessa två saker tar ut varandra.
2) När jag har gjort stickprov på FriendOrFollow.com har jag sett att vissa uppgifter inte är helt uppdaterade. T ex har jag hittat twittrare som bevisligen har twittrat nyligen, men som hos FriendOrFollow.com står listade med senaste tweets i februari. Jag bedömer felkällan vara max ca 10%, vilket ger den nya totalsiffran 20 389 twittrare.
3) Och slutligen finns det förstås svenska twittrare som inte följer någon av de 79 twittrarna i undersökningen, men av de stickprov jag gjort tillhör det inte vanligheterna. Även här bedömer jag felkällan vara max ca 10%, vilket höjer totalsiffran till 22 428.

Detta skulle alltså innebära att det finns någonstans mellan 20 000 och 25 000 svenska twittrare som skrivit minst en tweet sedan 1 mars. Det verkar fullt rimligt. Och även om felkällorna skulle vara långt mycket större än vad jag bedömt dem vara, så visar det i alla fall ungefär hur stort det aktiva twitteranvändandet är i Sverige just nu.

Carat Insights undersökning visar på långt högre siffror, ca 90 000 personer som twittrar några gånger i veckan, trots att det är en mycket snävare definition än jag har valt. Om jag hade begränsat mig till de som skrev en tweet just under veckan före den 12 april så hade totalsiffran snarare stannat på max 10 000 – 15 000. Om jag å andra sidan hade räknat in alla svenskar som någonsin registrerat sig på Twitter så hade totalsiffran förstås skjutit i höjden.

Vad innebär då dessa siffror? Framför allt kan vi konstatera att Twitter inte är en särskilt vanlig kommunikationsform i Sverige, åtminstone inte om man jämför med Facebook. Tröskeln är ganska hög för att man ska uppskatta Twitter, det tar ofta några månader innan man ser den riktiga nyttan – men då framstår den å andra sidan ofta som rejäl. 

Inom vissa yrkesgrupper är Twitter mycket vanligt. Och om man ser till nätets stora opinionsbildare – t ex bloggare med många läsare – så är väldigt många av dem även aktiva på Twitter. För många av dessa personer utgör Twitter ryggraden i kommunikationen dem emellan. Twitter är det som knyter ihop dem, trots att deras intressen må vara olika, men deras minsta gemensamma nämnare är att de ser stora möjligheter i nätanvändande.

För egen del är Twitter min huvudsakliga kunskapskälla, det är där jag utvecklas och ställs inför oväntade och inspirerande möten. Och för Piratförlagets del är det en plats där vi kan ha ett samtal om både vår utgivning och bokbranschens utveckling i stort. Ifall vi kommunicerar på ett bra och personligt sätt (det sistnämnda är mycket viktigt!) – att vi helt enkelt bygger mänskliga relationer – så kan vi i slutändan skapa en mängd goda ambassadörer för vårt företag. Och det sker mitt bland nätets många opinionsbildare. Därför är Twitter en så oerhört viktigt kommunikationsform för oss som företag, även om det totala antalet twittrare är lågt.

Kommentera gärna – jag är speciellt nyfiken på att höra om jag har gjort några felaktiga antaganden. Och diskutera gärna saken med mig på Twitter, där jag nås på adressen piratforlaget.

Jag är en ganska splittrad person. Splittrad på så sätt att jag håller på med en mängd projekt av ganska skiftande karaktär. För att skapa lite överblick tänkte jag därför bara i korthet berätta vad jag sysselsatt mig med sedan årsskiftet och vad som närmast är på gång.

Året började starkt med Sherlock Holmes. Premiären på filmen ”Sherlock Holmes” gjorde att aktiviteten på min sajt SherlockHolmes.se blev extra hög. Symptomatiskt nog tog det lite grand musten ur mig på den fronten och där har jag nu inte uppdaterat på över en månad.

Jag samarbetade även lite med Agent X9 i samband med att de publicerade en Sherlock Holmes-serie i fem avsnitt. Jag skrev en allmän Holmes-artikel till dem och i ett kommande nummer publicerar de en förkortad version av min bloggpost om Holmes-filmen.

Och när ändå Holmes var så pass i ropet så intervjuade Anna Sahlén på Umeåregionens bibliotek mig om mitt intresse för detektiven.

Mycket mer än så har jag inte hunnit med på Sherlock Holmes-fronten. Jag håller på med två längre artiklar till amerikanska tidskriften The Baker Street Journal, men båda kräver mycket research och ingen av dem lär bli klar före sommaren.

Samma dag som Melodifestivalen drog igång sin första deltävling så hade jag lite twitterkontakt med twittraren @7direkt och vi kom överens om att på Twitter slå ett slag för gamla svenska, stofila schlagers istället. Han föreslog att vi skulle göra det under parollen The Real Melodifestival. Det fick mig att tänka ett steg längre. Sagt och gjort, under lördagseftermiddagen letade jag upp åtta gamla klatschiga svenska låtar på YouTube, registrerade Wordpress-bloggen The Real Melodifestival och körde igång en omröstning som varade fram till kl 21.30 samma kväll. De två bäst placerade bidragen gick direkt till final och ytterligare två till Andra Chansen. Ja, ni känner nog igen konceptet.

För att sprida budskapet om tävlingen så twittrade och facebookade jag flitigt om den under kvällen. Dagen därpå skapade jag en fansida för tävlingen på Facebook. Det blev en synnerligen livaktig fansida, med mängder av synpunkter på urvalet av låtar och uppmuntrande hejarop på artister som Ulla Billquist, Carli Tornehave och Sigge Fürst. I dagsläget har fansidan för The Real Melodifestival drygt 400 fans och det har varit jättekul att se detta oväntade intresse för den stofila svenska sångskatten. Och samtidigt blev det intressant att se hur man kunde få så snabb spridning på något delvis ganska smalt genom att koppla ihop Twitter (meddelanden märkta med hashtag #therealmel2010), Facebook och en blogg och hela tiden länka fram och tillbaka och därigenom generera trafik till de olika delarna. 

Efter fyra deltävlingar, en hel vecka med Andra Chansen och en stenhård final så stod Povel Ramel & co som vinnare med ”Var är tvålen?”. Just nu har jag inga planer för vad som ska hända med The Real Melodifestival i framtiden.

Lärdomarna från Facebooksidan för The Real Melodifestival gjorde att jag drog igång även Piratförlagets fansida på Facebook. Det blev en mycket positiv erfarenhet. Jag har länge varit skeptisk till hur ett företag kan agera på Facebook utan att det känns alltför påträngande för privatpersoner. Men det visade sig att det faktiskt går att ha en riktigt bra dialog om både våra böcker och författare via sidan. Än så länge är den ännu bara i sin linda, så det ska bli spännande att se hur vi kan hitta vägar att utveckla den. Fast jag tror benhårt på att det viktigaste är att kommunicera, inte att göra den till någon ren reklam- eller informationsplats. Facebooksidan har i dagsläget ca 300 fans. Jag har ännu inte velat köra några större kampanjer för att locka in folk att bli fans, utan ser hellre att det växer organiskt. Men kanske kan vi hitta sätt att få den att växa utan att det känns för reklamigt eller integritetsstörande.

Mitt twittrande för Piratförlaget fyllde den 5 mars ett år. Under dessa tolv månader har jag skrivit ca 9 000 tweets. Jag passerade häromdagen 1 500 followers. Det är spännande att twittra för ett företag (se min tidigare bloggpost i ämnet) och att ha kommunikation med så många. Samtidigt innebär det ökade antalet followers ett allt större ansvar. Fast jag försöker hela tiden tänka att det ska vara personligt utformat och innehålla en lagom blandning av förlagsrelaterat, bokbranschrelaterat och inte minst en massa babbel. Jag kan konstatera att Twitter har blivit ryggraden i min kommunikation och personliga utveckling, samtidigt som det har ökat Piratförlagets nätnärvaro.

På Piratförlaget jobbar jag numera ganska mycket med eboksfrågor. Jag fantiserade lite om utvecklingen på det området när jag gjorde gästbloggarpremiär på Same Same But Different med bloggposten Eböcker – en evig följetong. Det ledde till en mängd intressanta kommentarer och flera bra inlägg av andra bloggare. Det är kul att få sätta igång fantasin hos andra.

Följetongstexten ledde till att Ny Teknik gjorde en intervju med mig. Dessutom omnämndes jag i en artikel i Veckans Affärer om sociala medier som karriärverktyg. Även Postens småföretagartidning Du & Co har gjort en intervju med mig, men den är ännu inte publicerad. Paul Ronge har intervjuat mig inför en kommande bok - ser fram emot att läsa boken i sin helhet. Jag har blivit intervjuad för ytterligare en bok inom sociala medier, men jag är osäker på om den är officiell ännu, så det får jag återkomma till. Och så var jag en av de intervjuade i Svensk Bokhandel för ett tag sedan när det handlade om bokförlagens närvaro på nätet. När Apple släppte nyheten om iPad uttalade jag mig i några tidningar och deltog även i Sweet Sunday Web Crunch.

På tal om sociala medier så är just det ämnet för en kort guidebok som förläggaren Kristoffer Lind på bokförlaget Lind & Co bett mig skriva. Jag sätter igång med det nu och den kommer ut inom ett halvår. Mycket av materialet har jag redan skrivit i andra sammanhang, men det ska förstås fixas till för att passa sammanhanget. Tanken är att boken ska funka som inspiration för exempelvis småföretagare som undrar hur de ska förhålla sig till sociala medier och vilken nytta det kan utgöra i verksamheten. Självklart blir mycket baserat på egna erfarenheter från Piratförlaget.

Innan den boken hinner komma ut så utger Kristoffer ytterligare två böcker av mig, men då på sitt förlag Känguru. Den ena är en sudokubok - min första nya sudokubok sedan jag gjorde tio stycken i rask takt under hösten 2005 och våren 2006.

På Känguru kommer också den nya boken av Martin Kristenson, Fredrik af Trampe och mig. För tre år sedan utkom vi med ”Sveriges sämsta skivomslag”. Även om den blev en framgång, speciellt PR-mässigt, så har vi inte varit särskilt intresserade att skriva en uppföljare inom samma ämne. Men för ett år sedan kom Martin med idén att vi skulle titta närmare på radionämndens anmälningar genom åren – han och Trampe hade insett hur många godbitar där fanns. Så den 6 maj utkommer vår bok ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden”, med illustrationer av Johan Wanloo. Förmodligen en smalare bok än skivomslagsboken – dock inte till tjockleken (ca 230 sidor). I samband med detta har vi skapat en fansida på Facebook och en blogg med extramaterial som inte fick plats i boken.

Att jag inte kommer ut med böckerna på Piratförlaget beror delvis på att vi inte har den typen av utgivning, men främst på att det inte hade känts bra att jobba med egna böcker på förlaget – det är alltid svårt att sitta på två stolar. Dessutom samarbetar jag gärna med Piratförlagets förlagsvänner. Jag har till exempel skrivit en gästkrönika till Langenskiölds nya katalog och skriver just nu på ett efterord till en bok på ett annat förlag.

Och så har jag fått ett nytt pressfoto på Piratförlaget. Urnöjd! Fotografen Peter Knutson är verkligen duktig.

Jag hoppas att jag inte har missat något i denna sammanfattning av årets första kvartal. Självklart består mitt liv av mer än projekt – men det sparar vi till ett annat tillfälle.

Twitter kommer måhända aldrig att bli riktigt folkligt, inte på det där sättet som Facebook är. Men med Twitters direktkommunikation får jag ofta långt mycket närmare kontakt med människor. Och för mig är Twitter det snabbaste sättet att få igång ett projekt, speciellt när jag inte vet vilka som vill vara med i samarbetet.

De senaste dagarna har det varit en del twittrande om Bokmässan i Göteborg 24-27 september – med hashtagen #bokmassan kan man hitta mycket av det som sagts. Vi har pratat om tweetups (när twittrare träffas på riktigt) och att det kommer twittras mycket därifrån. Och under de senaste timmarna ordnades en ny sajt - http://www.alltombokmassan.se – en sajt där vi ska samla allt om bokmässan som bloggas, twittras och skrivs i tidningarna. Både inför och efter mässan, men speciellt under själva mässdagarna. Vi flyttar helt enkelt ut mässans skoj och stoj på nätet. Vi vill att bokmässan ska bli en angelägenhet för många fler än de som kan komma till Göteborg, att fler får möjlighet att delta i de tusentals boksamtal som förs på mässgolvet och i seminarielokaler.

Och med hjälp av Twitter samlades snabbt ett gäng som vill vara med och fixa den här sajten. Författarcoachen Johanna Wistrand på Multimanus hittade på domännamnet. Kalle Magnusson på Bokens framtid styrde upp det hela och bokade och betalade domänen. Han och Dan Abelin ska ses i Malmö och planera praktiskt. Johan Thorén på Bokförlaget Thorén och Lindskog hänger kanske också med på det mötet.

Och redan har några anmält intresse att hjälpa till på ett eller annat sätt: Niclas Holmqvist, Andreas Johansson, Sjumilakliv på Pocketblogg och Petra Jankov Picha (som har bloggen En annan sida). Flera andra har dessutom deltagit i diskussionen om vad bloggen skulle heta och innehålla. Och alla andra som vill delta i projektet är hjärtligt välkomna!

Vad vi behöver göra närmast är följande:
* komma med förslag på vad sajten ska innehålla
* lösa det rent tekniskt och formmässigt
* planera så att innehållet hålls extremt uppdaterat speciellt under bokmässedagarna – och eftersom många av oss är upptagna med andra saker på mässan dessa dagar krävs det personer som inte befinner sig på mässan men som kan bevaka knuff.se, Eniro nyhetssök, twitter-flöden etc och se till så att länkar hamnar på sajten – såvida inte vi har smarta widgets och rss-flöden som fixar allt sånt
* redan nu börja sprida ut länk och information om sajten, så att den verkligen blir en sådan samlingspunkt som vi vill

Men ovanstående är bara mina egna första tankar. Nu vill jag höra vad ni andra tycker att vi ska använda sajten till. Kom gärna med vilda idéer. Jag tänker själv fortsätta slänga fram förslag i kommentarerna till det här inlägget.

Vi kan säkert fortsätta den här diskussionen på själva sajten när den är uppe, men låt oss börja här. Och alla andra som har önskemål om vad en sådan sajt borde innehålla, välkomna att kommentera! Det här ska bli skoj!

Nu finns jag även på minibloggen Twitter: https://twitter.com/mattiasb

Jag har ärligt talat ganska luddig uppfattning om vad jag ska använda det till. Men jag tror att det kommer. Och jag tror att jag kan hitta andra personer med liknande intressen. Om det är någon läsare här som har lite tips för en Twitter-amatör, kommentera gärna här. Eller kanske ännu hellre, kontakta mig via Twitter.