Det finns en faktor som är extra viktig för vad som kommer hända inom sociala medier under de närmaste åren. Och det är utvecklingen på mobilmarknaden(1). Inte bara vad gäller hårdvaran, utan minst lika mycket applikationerna och hur vi använder oss av dem på mer eller mindre påhittiga sätt.

En tredjedel av alla Facebookanvändare loggar in via någon sorts mobil enhet. Dessa personer är dessutom dubbelt så aktiva på sajten som andra Facebookanvändare.

Det är inte så konstigt. Det är inte alltid man är i närheten av en dator och för de flesta av oss innebär dygnets aktiviteter en del dödtid. Minuter som lätt kan ägnas åt att kolla av vännernas senaste meddelanden, kommentera något eller skriva en egen statusuppdatering. Det innebär en chans att umgås med andra människor trots att man egentligen bara står ensam en stund i en busskur.

Mobilerna används till mer än bara skriftlig kontakt i sociala medier. Mobilfoton laddas upp direkt på nätet, till sociala nätverk som Facebook och Twitter och till fotolagringstjänster som Flickr. Vi gör det som ett sätt att kommunicera, vi hoppas att andra ska kommentera fotona eller kanske sprida dem vidare, vilket i sin tur kan leda till nya spännande nätkontakter.

Livesänd rörlig bild från mobiler blir allt vanligare, t ex via webbtjänsten Bambuser som även har en inbyggd chatfunktion där den som tittar kan direktkommunicera med den som filmar och med andra som tittar. I takt med att mobilerna får allt bättre möjlighet att direktsända rörlig bild så kommer även företag att börja använda sig av det för att tillgängliggöra olika händelser i realtid. Kvaliteten är till en början inte det viktigaste, utan istället är det engagemanget och delaktigheten i sociala medier som uppskattas av mottagarna.

En intressant utveckling sker också vad gäller det som kallas geolocation. I och med GPS-mottagaren i många mobiler kan man bifoga information om exakt geografisk plats för ett meddelande, ett foto etc. Många använder det även för att tala om – t ex via Google Latitude – för sina vänner eller för resten av omvärlden exakt var de befinner sig för stunden. Andra upplever det dock som en viktig integritetsfråga, en gräns som man inte vill träda över. Än så länge är geolocation-användandet inte så utbrett, men när nyttan ökar så kommer även användarantalet att växa.

Eftersom mobilen är något som vi alltid bär med oss kommer den att bli en allt viktigare del i vår masskommunikation med andra människor. För den som vill nå ut, kommunicera och påverka via nätet måste därför alltid mobilanvändandet tas med i beräkningen.

Fotnot:
1. När jag talar om mobiler menar jag egentligen smarttelefoner (smartphones) - mellanting mellan en handdator och en mobiltelefon. Ett exempel på en smarttelefon är iPhone.

———–

Jag håller på att sammanställa boken ”Sociala medier – en introduktion” (utkommer senare i höst, vänder sig till personer som inte är så vana vid sociala medier). Under skrivandet lägger jag ut korta kapitel här på bloggen – i hopp om att få feedback så att boken blir ännu bättre. Just mobilområdet är jag inte så bra på så jag behöver extra mycket hjälp här. Beroende på vad ni tycker om texten kommer jag ändra innehållet mer eller mindre till den färdiga boken – ovanstående är alltså bara ett första utkast. Även efter utgivningen är kommentarer intressanta, inför kommande uppdateringar av boken.

Kommentera gärna de övriga utkast till boken som jag hittills hunnit lägga upp

Det ökande användandet av sociala medier har fått oss att börja kommunicera med varandra i skrift på ett nytt sätt, där de oväntade kontakterna får oss att utvecklas.

När jag var tonåring på 80-talet skrev jag massor med brev, både till folk jag kände och till nya bekantskaper som delade mina intressen. Varje brev jag skrev upplevde jag som viktigt, och vice versa kändes varje brev jag fick som något stort. Eftersom brev tog lång tid att skriva var mottagarna speciellt utvalda och brevledes vänskapsrelationer tog ofta år att bygga.

När mejlen slog igenom under andra halvan av 90-talet så ersatte den mitt brevskrivande. Kontakten med andra kunde bli tätare och det blev enklare att kommunicera. Samtidigt kom varje enskilt meddelande att bli allt mindre viktigt – det var snarare möjligheten till snabb kommunikation som betydde något.

Idag masskommunicerar jag. Istället för att rikta mig till en enstaka person vänder jag mig tack vare sociala medier till en mängd människor och jag vet aldrig på förhand vem som kommer kommunicera tillbaka. På Facebook är antalet mottagare begränsat till vilka som är mina vänner, men i de flesta andra sociala medier kan det vara vem som helst som läser det jag skriver. Ett enskilt meddelande betyder väldigt lite - det är det stora flödet av meddelanden som spelar roll. Snabb kommunikation är en självklarhet, men det är inte den avgörande faktorn i sociala medier. Det som istället har störst betydelse är att jag kan skriva om vad som helst och få svar från just personer som råkar gilla eller intressera sig för det jag skrivit om.

Jag ligger förmodligen själv en bit över genomsnittet när det gäller att använda sociala medier, så min kommunikation duger kanske inte som ett allmängiltigt exempel. Men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk när det gäller förändringen i vårt sätt att kommunicera. Det finns numera 4 miljoner svenska Facebook-konton och även om inte alla som registrerat sig är särskilt aktiva så loggar ändå hälften av dem in på Facebook varje dag. Och i genomsnitt tillbringar dessa 4 miljoner människor uppåt en timme om dagen på Facebook!

När vi har något att berätta vill vi allt oftare göra det för en stor publik istället för att säga samma sak vid upprepade tillfällen till enstaka personer. Ju större publiken är, desto större är också chansen att någon av de personer som nås av vårt meddelande vill skriva en kommentar tillbaka. För det är ju ofta det som vi vill uppnå: vi vill skapa en dialog. Och tack vare sociala medier har vi blivit lite bortskämda att den dialogen alltsomoftast uppstår – och därtill på ett engagerat sätt. På det sättet lär vi känna nya personer och okända sidor hos människor som vi redan är bekanta med.

Ju mer man kommunicerar via sociala medier, desto mer kommer man i kontakt med personer som man inte känner sedan tidigare. På Facebook är man förmodligen bekant med de flesta av de som är ens vänner där. Men många som blivit varma i kläderna på Facebook börjar lägga till personer som de egentligen inte känner så väl. På bloggar, på Twitter och i andra sociala medier bygger man sitt nätverk med människor som delar ens intressen. Ofta handlar det om personer som man initialt lär känna via just nätet.

De som har stora sociala nätverk på internet upplever det inte som konstigt att kommunicera med främmande personer. Ofta sker det dessutom på samma vänskapliga nivå som man har med sina vänner.

För de som använder sociala medier i arbetslivet kan det skapa många kreativa möten, speciellt vid kontakter över branschgränserna eller med kunder. Eftersom det mesta inom sociala medier bygger på stor transparens finns det stora möjligheter för öppen dialog, där olika personer kan bidra med nödvändiga kunskapsbitar och tillsammans skapa en utveckling på ett snabbare och mer obegränsat sätt än om det endast hålls inom en begränsad grupp.

Den nya masskommunikationen skapar nya förutsättningar för den som vill nå ut med ett budskap och påverka. Självklart kan man hävda att det är de traditionella sätten inom områden som marknadsföring och pr som är de viktigaste. Och lika självklart är det inget som slår det personliga mötet. Men det går inte att blunda för att det finns hundratusentals svenska bloggar, att det dygnet runt råder en intensiv Twitteraktivitet bland många av nätets opinionsbildare - och att snart halva Sveriges befolkning har ett Facebook-konto.

Det är viktigt att veta hur allt detta förändrar samhället och oss människor. Och hur man både som privatperson och som företag eller organisation kan ha nytta av denna utveckling.

———–

Jag håller på att sammanställa boken ”Sociala medier – en introduktion” (utkommer senare i höst). Under skrivandet lägger jag ut korta kapitel här på bloggen – i hopp om att få feedback så att boken blir ännu bättre. Beroende på vad ni tycker om texten kommer jag ändra innehållet mer eller mindre till den färdiga boken – ovanstående är alltså bara ett första utkast. Även efter utgivningen är kommentarer intressanta, inför kommande uppdateringar av boken.

Tidigare utkast till boken

Jag håller på att sammanställa boken ”Sociala medier – en introduktion” (utkommer okt 2010). Under skrivandet lägger jag ut korta kapitel här på bloggen – i hopp om att få feedback så att boken blir ännu bättre. Beroende på vad ni tycker om texten kommer jag ändra innehållet mer eller mindre till den färdiga boken – nedanstående är alltså bara ett första utkast. Även efter utgivningen är kommentarer intressanta, inför kommande uppdateringar av boken.

Vad är sociala medier?

Sociala medier omfattar numera så mycket av aktiviteten på Internet att själva definitionen av begreppet blir allt mindre viktig. Redan nu upptas bortåt en fjärdedel av vår totala uppkopplade tid av sociala medier. Dessa håller på att bli Internet.

Brit Stakston definierar sociala medier som ”digitala kommunikationsformer genom vilka vi delar upplevelser, erfarenheter, åsikter och innehåll med varandra”(1). Facebook, bloggar, Twitter, YouTube, LinkedIn, Wikipedia - alla är de exempel på hur nätets användare styr innehåll och spridning. Att inte bara införskaffa information, utan också själv vara delaktig i att utforma och förmedla den. Att dela med sig av länkar till sådant man gillar, till exempel genom att klicka på Facebooks tummen-upp-symbol, som börjar synas på alltfler sajter utanför Facebook. Och kanske mest av allt att helt enkelt umgås och skapa relationer till andra människor.

I de allra flesta fall rör det sig om gratistjänster, där de grundläggande funktionerna är enkla att bemästra och där den enda investering som behövs är den tid man lägger ned.

Sociala medier inverkar även på en stor del av det övriga nätet. På mängder av sajter ges besökarna enkel möjlighet att dela med sig av sajtens innehåll via t ex Facebook eller Twitter. Eller att kommentera innehållet direkt på sajten.

Gränserna mellan sociala medier och resten av nätet suddas ut. Därför spelar inte definitionen av begreppet så stor roll längre. Viktigare är istället att veta hur man vill använda sig av de möjligheter som nätet i sin helhet erbjuder. Och ännu mer grundläggande, varför man gör det.

Fotnot:
(1) Brit Stakston: Politik 2.0. Konsten att använda sociala medier. (Beijbom Books 2010)

Se även utkastet till bokens förord

Jag håller numera en del föredrag inom ämnet sociala medier och försöker ständigt hitta bra sätt för att förklara och förenkla. Jag kom på att man kanske skulle kunna – väldigt generaliserande - beskriva olika sociala medier beroende på hur ”sociala” de är, respektive hur mycket ”medier” de är. Dvs om de kräver tvåvägskommunikation eller funkar bra ändå.

Nu behöver jag hjälp. Tycker du att modellen funkar? Om du tycker att den funkar, är det något i den som borde justeras? Något som borde läggas till eller tas bort? Det här är inte världens viktigaste modell för mig, det är bara en slide i en powerpointpresentation. Men jag vill ju inte att den ska vara helt åt fanders.

Är det redan någon annan som har hittat på motsvarande modell? Jag vill absolut inte ta åt mig äran för något som redan cirkulerar på nätet.

De som känner mig vet att jag då och då slänger ur mig en ordvits. Inget konstigt med det, det är en del av mitt sätt att konversera. Visserligen försöker jag undvika de allra enklaste ordskämten – lite finess har ingen dött av – och ibland inser till och med jag att jag bör svälja en given vits i vissa sammanhang.

Eyjafjallajökulls utbrott, askmolnet och den inställda flygtrafiken var förstås en föredömlig källa till humor. Jag som är en flitig twittrare såg varje dag mängder av roliga kommentarer som anspelade på den rådande situationen. Det är en perfekt sak att skämta om. Mängder av människor är drabbade, så humorn fungerar som en lättande ventil. Samtidigt är situationen inte så allvarlig att någon tar illa upp om man skämtar om den.

Även vid katastrofer med dödsoffer förekommer förstås humor; det verkar vara något ytterst mänskligt att behöva skämta i våra svåraste stunder. Men det är alltid tusen gånger vanskligare att träffa rätt med sådan humor. Jag är själv en fegis på den fronten – även om jag har något fyndigt redo så struntar jag i att vidareförmedla det. Det gäller även humor som kan ses som personangrepp, om det så gäller offentliga personer. Ibland kan förstås även jag undslippa mig någon sådan liten vits, men huvudsakligen är min humor av det snälla slaget.

Min humor formades redan när jag gick i grundskolan. Även om mina skämt är betydligt snitsigare nu, så bygger de på samma grund som då. Mycket är rent ordvrängande, att ge dubbeltydiga ord en oväntad betydelse eller, som i vulkanfallet, att få in aktuella nyckelord i ett annat sammanhang, ibland i lite förvrängd form. Andra skämt bygger på kontraster eller andra oväntade effekter och har egentligen ganska lite med ordvitsande att göra. Längdmässigt handlar det dock oftast om skämt som är max två meningar långa, men i standardfallet bara en enda mening.

På den tiden, då jag gick på mellanstadiet och däromkring, gillade jag sådana nöjesprofiler som Povel Ramel, Casinogänget och Bosse Parnevik. När jag tittar tillbaka i gamla skrivhäften från den skoltiden så finns det många korta humorberättelser i dem. Jag var aldrig någon klassens clown, men jag försökte nog använda humor som ett vapen. Jag var alldeles för duktig i skolan för mitt eget bästa och behövde något för att mildra den bilden av mig själv.

Tyvärr var nog inte vapnet så effektivt. Jag var förmodligen inte så bra på tajming och på tok för mesig och orutinerad för att ta tillräcklig plats. Åtminstone minns jag inte att jag var den som återkommande drog ned några skrattsalvor.

Men jag byggde vidare på min starkaste humorsida, ordvitsen. Jag har funderat på varför jag fastnade så mycket för just den genren. Som barn var jag allmänt fascinerad av ord och språk. Och jag älskade att tillsammans med farmor och farfar lösa Bertil Geijers svåra korsord i Svenska Dagbladet på fredagar och lördagar. Det var ordvrängeri på högsta nivå.

På 80-talet härskade fortfarande samma typ av sketchhumor som hade förekommit inom svensk underhållning sedan Emil Norlanders dagar i början av seklet. Men i och med standupen och den ironiska generationen i slutet av 80-talet och början av 90-talet så förändrades humorscenen. Skämten blev mer explicita när det gällde det tabubelagda, det blev humor att utsätta oskyldiga personer för förnedring, populärkulturella referenser blev allt vanligare förekommande och sketchen formen bröts itu. Det var ingen direkt utveckling av den tidigare humorn, snarare en avveckling. Jag gillade vissa delar av det, t ex Nilecity, men hade extremt svårt för humor där man gör sig lustig på någon annans bekostnad. Jag hade redan formats att gilla den äldre typen av humor och influerades alltmer av bl a Hasse&Tage och Galenskaparnas tidiga material. Min förkärlek för gångna tiders humor gör också att Grönköpings Veckoblad passar mig perfekt – så ni kan ju gissa hur glad jag blev när jag blev skribent för den tidningen för drygt ett år sedan.

På 90-talet började jag att skriva studentspex i Lund. Vi var alltid en grupp skribenter som satt tillsammans och skrev. Vi diskuterade ständigt humorteori och hur man bör placera orden i en mening för att få ut största möjliga skratt. Det var enormt roligt och utvecklande att få sätta humorn i centrum, att låta skämten vara det som allt cirklar kring. Samtidigt blev det en kamp mellan manusförfattarna att inför varje ny scen vara den som snabbast kom på något riktigt roligt. För mig tog detta tänkande över även i andra sammanhang – fortfarande snurrar kugghjulen ständigt i min hjärna och bearbetar allt som sägs i min omgivning för att vara redo att leverera ett skämt. Latent humor, att använda när det passar in i situationen.

Vad är då vitsen? Varför ordvitsa och skämta över huvud taget? För egen del tror jag det handlar om ett stort bekräftelsebehov, en önskan om att märkas och bli uppskattad. Jag är förstås bra på andra saker och får berömd för dem, men när det gäller humor är det lite speciellt. Kanske för att jag försökte använda den redan som barn, men inte hade så stor framgång. Kanske för att jag under spexåren sällan var den kvickaste – konkurrensen var stenhård, det fanns så många humorduktiga. Kanske för att jag helt enkelt är så road av en viss typ av humor själv och strävar efter att vara lika bra som de riktigt skickliga.

Med Twitter och Facebook har allt förändrats. Ordvitsandet och skämtandet är som gjort för den arenan. Så fort jag kläckt något vitsigt kan jag sprida det till en stor grupp människor och få ögonblicklig respons. Jämfört med att förut ha dragit vitsen för någon enstaka person i min närhet, som kanske inte alls var upplagd för skämt just då. Dvs om jag över huvud taget kom ihåg skämtet då. Ordvitsar är så flyktiga – det går helt enkelt inte att lägga alla på minnet för framtida bruk. Ordvitsar handlar så väldigt mycket om att ständigt leta efter dubbeltydigheter i språket och halva poängen är att leverera ordvitsen som ett ögonblickligt svar. Inte konstigt att kvick kan betyda både snabb och rolig.

Genom sociala medier har jag åter fått en arena för mina ordvitsar, på samma sätt som under mina spexskrivarår. Fast nu går det ännu mer att fästa skämten vid aktuella händelser, istället för att skriva mer allmängiltig humor som ska ingå i en föreställning som ska visas flera månader senare.

En twitterbekant skrev häromdagen att jag hade gett ordvitsen ett ansikte. Jag undrade då om det innebar att mitt utseende var ett skämt.

På den nivån är det.

Nyligen blev jag videointervjuad av Tomas Nihlén på sajten AlltOmSocialaMedier.se om Piratförlagets engagemang i sociala medier. Med tanke på att min förra bloggpost handlade mycket om detta så passar det ju utmärkt att Tomas lade upp videon just igår.

På Facebook har det i dagarna skett en förändring på det som tidigare kallats för fansidor. Där det förut stod ”Bli ett fan” är texten utbytt mot ”Gilla” och en tumme-upp. Piratförlaget har haft en fansida - alltså en Facebooksida helt enkelt – i två månader. Och även om jag gradvis har accepterat fan-ordet mer och mer så har det ändå känts som en halvtaskig ickeöversättning. Plus att terminologin känts lite främmande – själv är jag inte ett fan av särskilt många företag i verkligheten, jag är snarare ”intresserad” av dem. Eller så ”gillar” jag dem. Så den här förändringen funkar bra för mig. Mer detaljer om förändringen kan man få hos bl a Emanuel Karlsten på Expressen, Johan Lundberg och Maria Hägglöf på bloggen Något smart. Ännu mer om utvecklingen finns som vanligt hos Mashable.

Med tanke på Piratförlagets stora intresse för sociala medier så var vi ändå ganska sena med att skaffa en egen Facebooksida. Vi hade funderat på det i långt över ett år, men ville helt enkelt inte dra igång något stort utan att kunna hålla aktiviteten uppe – död internetyta är det tråkigaste som finns. Samtidigt ville vi förstås slå världen med häpnad över vår urhäftiga och smarta Facebooksida. Till slut bestämde vi oss för att göra helt tvärtom. Vi gjorde det enkelt.

Jag vet att det finns mängder av varianter för ett företag att närvara på Facebook. Man kan ha det som en ren informationssida om företaget, med kontaktuppgifter, tips om evenemang etc. Eller så kan man jobba väldigt marknadsförings- och försäljningsmässigt och bygga upp en hel minisajt och e-butik för företaget på Facebook. Möjligheterna ökar hela tiden och oftast är fantasin enda begränsningen.

Vi har som sagt börjat på ett enkelt sätt. Utan att satsa en enda krona och med relativt liten tidsåtgång så använder vi Facebook till det som det ursprungligen är skapat för: att kommunicera. Vi uppdaterar våra statusmeddelanden med korta grejer om våra böcker och författare eller om annat som är kopplat till bokbranschen. Allt vad vi skriver dyker upp i nyhetsspalten hos anhängarna, mitt bland uppdaterade statusmeddelanden från vänner och andra företag eller motsvarande. Närmare än så kan vi inte komma läsarna – de bjuder in oss till sin privata sfär och det förtroendet måste vi vårda. Annars lär de förstås snabbt trycka på sluta-gilla-texten.

Än så länge har vi inte börjat med att annonsera på Facebook, men det är ett steg som vi nu är redo att ta. Först och främst för att tipsa Facebookanvändare om vår existens. Det ska bli kul att testa och se hur vi kan använda det på bästa tänkbara sätt – både för oss och för privatpersonerna på Facebook. Det ska helst vara annonser som inte känns som annonser, utan snarare som trevliga inbjudningar.

Resultatet av vår Facebooknärvaro är över förväntan – det är en levande sida, mest tack vare anhängarna. Det skrivs kommentarer, det trycks på Gilla-knappen och det uppstår små diskussioner. Ibland är vi med och samtalar riktigt aktivt, ibland tar anhängarna själva hand om snackandet dem emellan. Det brukar falla sig ganska naturligt. Det blir en sorts informationskanal fast i en personligt utformad samtalsform. Och det är riktigt roligt att ha de där samtalen. Det känns som att det finns stora möjligheter att experimentera med olika typer av meddelanden, kanske lite mer allmänt hållna frågor om böcker, en och annan tävling, ja helt enkelt att hålla igång en lättsam och vänskaplig relation. Och så uppmanar vi anhängarna att själva skriva statusmeddelanden på sidan, t ex bokbloggare som länkar till nya recensioner av våra böcker.

Hela tiden är det viktigt att tänka på att utforma innehållet så att vi visar att vi faktiskt är människor som utgör företaget. Vi signerar meddelandena med våra namn, vi lägger ofta till någon personlig kommentar även när det handlar om en ren nyhetsförmedling. Det här tror jag kommer bli allt viktigare i kommunikationen mellan företag och konsumenter, att visa upp de anställda i företaget och låta dem bli talesmän för företaget, även om de inte tillhör ledningen eller vanligtvis jobbar med informationsfrågor. Det här kräver förstås vissa policybeslut om hur och vad man kommunicerar, men får man bara ordning på den biten kommer företaget framstå som en intressant levande organism.

Jag såg på Mindpark idag att 3,4 miljoner svenskar har Facebookkonton. Bortåt 4 000 tillkommer varje dag! Och starkast ökande gruppen är 55+, främst kvinnor. Det sistnämnda är förstås extremt intressant för ett bokförlag, eftersom det är rakt in i kärntruppen av bokköparna.

Att vi alltmer kommunicerar via Facebook, Twitter, bloggar och andra av nätets sociala nätverk innebär att vi blir alltmer vana att även samtala med människor vi inte alls känner. Det kan ske i kommentarstråden till ett meddelande hos en Facebookvän eller det kan ske på rakt-ut-i-luften-sättet som på Twitter. Och när vår vana att nätkommunicera ökar, så kommer vi också bli mer benägna att kommunicera med företag, organisationer, ja i princip vem som helst som har öppnat en kommunikationskanal på nätet. Företag som vi för några år sedan bara skulle ha kontaktat om vi varit förbannade kan vi plötsligt ha en liten snabb dialog med, det behöver inte ens vara om något viktigt. Ungefär som att prata med en utställare på en mässa. Människa till människa är det ju inget problem att ha en dialog – man blir jämställda.

Varför ska då ett företag prata med konsumenterna? Räcker det inte med att vi gör smart PR och marknadsföring som får konsumenterna att konsumera? Nja, då tror jag att man tänker på fel sätt vad gäller de personer företaget kommunicerar med. Dessa människor är nämligen inte vanliga konsumenter. De är potentiella ambassadörer. (Missa inte Jerry Silfwers inlägg med liknande tankar!) Och det är inget konstigt i det. Om jag har haft en trevlig dialog med en person på ett företag så ger det mig en positivare syn på det företaget. Det kanske inte innebär någon jätteskillnad, men med en medveten satsning på att ställa sig på samma nivå som kunden skapar man förtroende och lojalitet.

Det är lite som i gamla tider, när alla kände handlarn i byn. Även om man inte var personlig vän med handlarn så hade man säkert växlat några ord då och då. Handlarn i byn var personlig, inte ett anonymt och opersonligt företag. Självklart var det inte bara lojalitet som gjorde att handlarn behöll sin kundkrets, det var förstås även bristen på konkurrens. I dagens samhälle är vi så långt man bara kan komma från handlarn i byn. Våra valmöjligheter är enorma och konkurrensen stenhård. Samtidigt har dagens by och lokala handel blivit gigantisk, eftersom nätet gör att vi har alla företag i vårt vardagsrum. Att konkurrera med de traditionella fyra P:na (produkt, plats, pris och påverkan) gäller förstås fortfarande. Men i den mixen kan man även blanda in ett femte P: personlighet. Att visa att företaget består av människor, att ge kunderna en chans att lära känna handlarn i byn och dennes anställda. Det är inte bara ett sätt att skapa nöjda kunder, det är också ett sätt att skapa goda ambassadörer för företaget och dess produkter. Inte minst för att de som är aktiva i sociala nätverk är just sociala och gärna sprider vidare sådant som de gillar.

De senaste förändringarna på Facebook är bara ett litet led i en anpassning för företag att agera mer i detta växande sociala nätverk. Det ger företagen helt nya möjligheter, men ställer samtidigt stora krav på dem. Företagens utåtriktade kommunikation sätts i fokus och måste integreras på långt fler ställen än bara i ledning och informationsavdelning.

Nu blir det ännu tydligare att det är kunden som har makten. För det enda som skiljer mellan att gilla och inte gilla ett företag är ett ynka litet klick.

Diskutera gärna ämnet med mig här i kommentarerna eller på Twitter – min adress där är @piratforlaget. Piratförlagets Facebooksida hittar du här (det går även att ”gilla” förlaget genom att klicka på Gilla-knappen nedtill i högerspalten här på bloggen).

Jag är en ganska splittrad person. Splittrad på så sätt att jag håller på med en mängd projekt av ganska skiftande karaktär. För att skapa lite överblick tänkte jag därför bara i korthet berätta vad jag sysselsatt mig med sedan årsskiftet och vad som närmast är på gång.

Året började starkt med Sherlock Holmes. Premiären på filmen ”Sherlock Holmes” gjorde att aktiviteten på min sajt SherlockHolmes.se blev extra hög. Symptomatiskt nog tog det lite grand musten ur mig på den fronten och där har jag nu inte uppdaterat på över en månad.

Jag samarbetade även lite med Agent X9 i samband med att de publicerade en Sherlock Holmes-serie i fem avsnitt. Jag skrev en allmän Holmes-artikel till dem och i ett kommande nummer publicerar de en förkortad version av min bloggpost om Holmes-filmen.

Och när ändå Holmes var så pass i ropet så intervjuade Anna Sahlén på Umeåregionens bibliotek mig om mitt intresse för detektiven.

Mycket mer än så har jag inte hunnit med på Sherlock Holmes-fronten. Jag håller på med två längre artiklar till amerikanska tidskriften The Baker Street Journal, men båda kräver mycket research och ingen av dem lär bli klar före sommaren.

Samma dag som Melodifestivalen drog igång sin första deltävling så hade jag lite twitterkontakt med twittraren @7direkt och vi kom överens om att på Twitter slå ett slag för gamla svenska, stofila schlagers istället. Han föreslog att vi skulle göra det under parollen The Real Melodifestival. Det fick mig att tänka ett steg längre. Sagt och gjort, under lördagseftermiddagen letade jag upp åtta gamla klatschiga svenska låtar på YouTube, registrerade Wordpress-bloggen The Real Melodifestival och körde igång en omröstning som varade fram till kl 21.30 samma kväll. De två bäst placerade bidragen gick direkt till final och ytterligare två till Andra Chansen. Ja, ni känner nog igen konceptet.

För att sprida budskapet om tävlingen så twittrade och facebookade jag flitigt om den under kvällen. Dagen därpå skapade jag en fansida för tävlingen på Facebook. Det blev en synnerligen livaktig fansida, med mängder av synpunkter på urvalet av låtar och uppmuntrande hejarop på artister som Ulla Billquist, Carli Tornehave och Sigge Fürst. I dagsläget har fansidan för The Real Melodifestival drygt 400 fans och det har varit jättekul att se detta oväntade intresse för den stofila svenska sångskatten. Och samtidigt blev det intressant att se hur man kunde få så snabb spridning på något delvis ganska smalt genom att koppla ihop Twitter (meddelanden märkta med hashtag #therealmel2010), Facebook och en blogg och hela tiden länka fram och tillbaka och därigenom generera trafik till de olika delarna. 

Efter fyra deltävlingar, en hel vecka med Andra Chansen och en stenhård final så stod Povel Ramel & co som vinnare med ”Var är tvålen?”. Just nu har jag inga planer för vad som ska hända med The Real Melodifestival i framtiden.

Lärdomarna från Facebooksidan för The Real Melodifestival gjorde att jag drog igång även Piratförlagets fansida på Facebook. Det blev en mycket positiv erfarenhet. Jag har länge varit skeptisk till hur ett företag kan agera på Facebook utan att det känns alltför påträngande för privatpersoner. Men det visade sig att det faktiskt går att ha en riktigt bra dialog om både våra böcker och författare via sidan. Än så länge är den ännu bara i sin linda, så det ska bli spännande att se hur vi kan hitta vägar att utveckla den. Fast jag tror benhårt på att det viktigaste är att kommunicera, inte att göra den till någon ren reklam- eller informationsplats. Facebooksidan har i dagsläget ca 300 fans. Jag har ännu inte velat köra några större kampanjer för att locka in folk att bli fans, utan ser hellre att det växer organiskt. Men kanske kan vi hitta sätt att få den att växa utan att det känns för reklamigt eller integritetsstörande.

Mitt twittrande för Piratförlaget fyllde den 5 mars ett år. Under dessa tolv månader har jag skrivit ca 9 000 tweets. Jag passerade häromdagen 1 500 followers. Det är spännande att twittra för ett företag (se min tidigare bloggpost i ämnet) och att ha kommunikation med så många. Samtidigt innebär det ökade antalet followers ett allt större ansvar. Fast jag försöker hela tiden tänka att det ska vara personligt utformat och innehålla en lagom blandning av förlagsrelaterat, bokbranschrelaterat och inte minst en massa babbel. Jag kan konstatera att Twitter har blivit ryggraden i min kommunikation och personliga utveckling, samtidigt som det har ökat Piratförlagets nätnärvaro.

På Piratförlaget jobbar jag numera ganska mycket med eboksfrågor. Jag fantiserade lite om utvecklingen på det området när jag gjorde gästbloggarpremiär på Same Same But Different med bloggposten Eböcker – en evig följetong. Det ledde till en mängd intressanta kommentarer och flera bra inlägg av andra bloggare. Det är kul att få sätta igång fantasin hos andra.

Följetongstexten ledde till att Ny Teknik gjorde en intervju med mig. Dessutom omnämndes jag i en artikel i Veckans Affärer om sociala medier som karriärverktyg. Även Postens småföretagartidning Du & Co har gjort en intervju med mig, men den är ännu inte publicerad. Paul Ronge har intervjuat mig inför en kommande bok - ser fram emot att läsa boken i sin helhet. Jag har blivit intervjuad för ytterligare en bok inom sociala medier, men jag är osäker på om den är officiell ännu, så det får jag återkomma till. Och så var jag en av de intervjuade i Svensk Bokhandel för ett tag sedan när det handlade om bokförlagens närvaro på nätet. När Apple släppte nyheten om iPad uttalade jag mig i några tidningar och deltog även i Sweet Sunday Web Crunch.

På tal om sociala medier så är just det ämnet för en kort guidebok som förläggaren Kristoffer Lind på bokförlaget Lind & Co bett mig skriva. Jag sätter igång med det nu och den kommer ut inom ett halvår. Mycket av materialet har jag redan skrivit i andra sammanhang, men det ska förstås fixas till för att passa sammanhanget. Tanken är att boken ska funka som inspiration för exempelvis småföretagare som undrar hur de ska förhålla sig till sociala medier och vilken nytta det kan utgöra i verksamheten. Självklart blir mycket baserat på egna erfarenheter från Piratförlaget.

Innan den boken hinner komma ut så utger Kristoffer ytterligare två böcker av mig, men då på sitt förlag Känguru. Den ena är en sudokubok - min första nya sudokubok sedan jag gjorde tio stycken i rask takt under hösten 2005 och våren 2006.

På Känguru kommer också den nya boken av Martin Kristenson, Fredrik af Trampe och mig. För tre år sedan utkom vi med ”Sveriges sämsta skivomslag”. Även om den blev en framgång, speciellt PR-mässigt, så har vi inte varit särskilt intresserade att skriva en uppföljare inom samma ämne. Men för ett år sedan kom Martin med idén att vi skulle titta närmare på radionämndens anmälningar genom åren – han och Trampe hade insett hur många godbitar där fanns. Så den 6 maj utkommer vår bok ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden”, med illustrationer av Johan Wanloo. Förmodligen en smalare bok än skivomslagsboken – dock inte till tjockleken (ca 230 sidor). I samband med detta har vi skapat en fansida på Facebook och en blogg med extramaterial som inte fick plats i boken.

Att jag inte kommer ut med böckerna på Piratförlaget beror delvis på att vi inte har den typen av utgivning, men främst på att det inte hade känts bra att jobba med egna böcker på förlaget – det är alltid svårt att sitta på två stolar. Dessutom samarbetar jag gärna med Piratförlagets förlagsvänner. Jag har till exempel skrivit en gästkrönika till Langenskiölds nya katalog och skriver just nu på ett efterord till en bok på ett annat förlag.

Och så har jag fått ett nytt pressfoto på Piratförlaget. Urnöjd! Fotografen Peter Knutson är verkligen duktig.

Jag hoppas att jag inte har missat något i denna sammanfattning av årets första kvartal. Självklart består mitt liv av mer än projekt – men det sparar vi till ett annat tillfälle.

Den 5 mars 2009 började jag twittra för Piratförlaget via twitterkontot @piratforlaget.

Vi ville hitta ett sätt att kommunicera med läsare och andra på ett öppet och direkt sätt. Jag hade själv haft mycket forumkontakt med användarna på skrivarsajten Kapitel 1 (som Piratförlaget deläger) och märkte att det fanns en stor nyfikenhet för vad som händer inom förlagets väggar. Kunskap som lätt kunde förmedlas – och som samtidigt stärkte kännedomen om förlaget.

Den kommunikation vi tänkte oss skulle innebära både en enklare typ av frågelåda/kundtjänst och ett sätt för oss att skapa PR kring de böcker vi ger ut. Vi hade funderat en del på att skapa en Facebook-sida, men kände just då att det blev ett lite för stumt kommunikationssätt.

Efter att Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler hade skrivit en reserapport från en konferens i New York, där han berättade om hur den amerikanska förlagsbranschen började få stor nytta av Twitter, så tittade jag närmare på denna kommunikationsform.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade väldigt lite koll på Twitter för ett år sedan. Jag hade läst om mikrobloggar och förstått att det man skrev i sina meddelanden skulle sägas på max 140 tecken. Men att man kunde få särskilt mycket vettigt sagt var jag inte helt övertygad om.

Och lika ärligt ska jag säga att strategin kring vårt twittrande inte var jättetydlig till en början, utan snarare byggde på att testa och se vart det ledde.

Vi bestämde oss i alla fall för att prova på Twitter. Det fanns ursprungligen en tanke om att flera på förlaget skulle kunna twittra genom piratforlaget-kontot, men så blev det aldrig. För säkerhets skull registrerade jag dock även ett mer personligt konto, @mattiasb.

Det första twittrandet

Min första månads meddelanden (tweets) handlade mest om envägskommunikation. Det var PR-skapande info och länkar och inte så mycket annat. En del kortare konversationer, mestadels i samband med att jag hittade på små tävlingar och lottade ut böcker. En del av PR-tweetsen skickades vidare (det som kallas retweet – eller RT som det förkortas) av twittrare som följde piratforlaget-kontot. Men det var fortfarande ett ganska begränsat antal som utgjorde followerskaran, runt hundra personer efter en månad. I början av juni hade det vuxit till 300. Det magiska tusenstrecket passerades strax före julen 2009. I dagsläget har jag ca 1 200 followers, vilket jag är vansinnigt nöjd med och på något sätt bevisar det förhoppningsvis att jag inte är helt fel ute med mitt twittrande.

Followersiffror ska man dock ta med en nypa salt. En del av de som börjat följa piratforlaget-kontot kanske inte själva är aktiva på Twitter längre. Och många andra missar förstås mina tweets i flödet av meddelanden från hundratals andra twittrare som de följer. Samtidigt är det självklart bra med många followers – alltid är det någon som ser det jag skriver.

Lite personligare

Under sommaren 2009 började jag lära mig mer och mer hur man ska twittra för att få större genomslag. Att bara skicka ut PR-skapande tweets och länkar till recensioner etc gav twittrandet en väldigt corporate känsla. Visserligen blev jag mer personlig i de fall när det övergick till konversationer mellan mig och specifika twittrare, men jag höll mig mestadels till ämnen som kunde kopplas till Piratförlaget eller bokmarknaden i allmänhet.

Sakta men säkert provade jag att skriva lite fler personliga tweets. Ingenting som egentligen hade med mitt privatliv att göra, men mina tweets började mer och mer präglas av mina intressen, min smak och inte minst min humor. Hela tiden på en nivå där den angivna avsändaren (Piratförlaget) skulle kunna stå för meddelandet om det skulle lösryckas ur sitt sammanhang. Än så länge tror jag att min enda tweet som har lösryckts och publicerats på annat håll är en liten humoristisk kommentar till Språktidningens twitterkonto som de sedan tryckte i numret därefter.

För den som är ny follower till mig kan det kanske verka förvirrande att ett företag sänder ut personliga tweets, men den som följt mig ett tag kan förmodligen lätt skilja på när jag skriver företagsmässiga saker och när jag twittrar mer personligt. För att ytterligare markera att det är en blandning av företag och person bytte jag under sommaren namnet på kontot från Piratförlaget till PiratförlagetMattias. Adressen @piratforlaget lät jag dock vara oförändrad.

En oväntad upptäckt

Att mina tweets blev personligare berodde till stor del på att jag på olika sätt började lära känna många av dem som följde mig och som jag själv följde.

Jag följer ungefär hälften av dem som följer mig. Att jag inte följer alla beror rent praktiskt på att jag då inte skulle ha en chans att hinna med att se några enskilda meddelanden i ett ständigt uppdaterande flöde av andras tweets. Och jag är verkligen intresserad av vad andra skriver. Ofta ger det mig uppslag till egna tweets – för att inte tala om hur det ger mig kunskap och utvecklar mig som person.

När jag nu blandade in alltmer humor och icke-förlags-relaterade ämnen i mitt twittrande märkte jag plötsligt att jag blev mycket mer retweetad. Dels av de som blivit lite närmare twittervänner, dels av andra som jag inte hade haft någon twitterkontakt med. När jag gick från att vara företag till att vara en person så blev jag sedd som en mer seriös twittrare. Mitt babblande om ovidkommande saker fick mig att framstå som någon man kunde vara kompis med, ha lite twitterskoj med. Samtidigt försökte jag göra mina PR-skapande tweets lite mer personliga så att de snarare kunde ses som tips än ren PR.

Jag försöker förstås aldrig lura någon. Självklart vill jag fortfarande att twittrandet ska skapa goodwill för förlaget, att mina followers ska uppmärksamma de böcker och författare jag twittrar om och att mina followers i sin tur ska sprida budskapet om dessa böcker och författare vidare. Men i och med att jag blandar in så mycket av mig själv i twittrandet så blir det ändå inte den där corporate-känslan på helheten. 

Ett stort experiment

Mitt sätt att företagstwittra passar definitivt inte alla företag. Jag har jobbat för Piratförlaget under ganska lång tid (nio år) och vet precis var gränserna går. Jag har en chef som gärna låter mig vara Piratförlagets röst på Twitter. Och just detta kan vara en stor övergång för många företag, att det inte alltid är ledningen eller t ex informationsavdelningen som är den som ska vara företagets röst på Twitter eller i andra sociala medier. Men det kräver förstås att personen har en fingertoppskänsla för vad som kan sägas i företagets namn. Att t ex blanda in humor är ett effektivt medel i sociala medier, men humorn måste vara den rätta om man är företagstwittrare. Aldrig personpåhopp. Aldrig något grovt. Istället ganska oskyldig humor. I mitt fall en del ordvitsande. Sedan kan det förstås hända att jag småretar eller busar lite med twitterbekanta som jag känner väl, på en nivå som ändå är okej på Twitter och som närmast liknar ett kamratligt umgänge.

På så sätt är mitt twittrande ett stort experiment för att se hur långt man kan gå i att blanda ihop företag och person. Eftersom Twitter i grund och botten handlar om att föra dialog med andra, så är det ingen idé att använda det som megafon utan mycket viktigare att vara personlig och inte minst mänsklig. Jag vill visa att Piratförlaget inte bara är ett företag, utan faktiskt består av människor - och att det är människor som inte har något emot att föra en dialog med läsarna. För utan läsarna är vi förstås ingenting.

Jag twittrar på alla möjliga av dygnets tider, jag skriver lika mycket om tv-program och Sherlock Holmes som jag skriver om bokmarknad, eböcker eller Piratförlaget utgivning. Jag rekommenderar inte alla andra företag att rakt av twittra på det här sättet – istället ska man utforma sitt twittrande på ett sätt som passar just ens eget företag.

Olika sätt att nå ut till många

Jag nämnde tidigare att man inte ska stirra sig blind på antalet followers man har. Mycket viktigare är att väga in hur mycket tvåvägskommunikation twittrandet leder till, hur många tweets som blir retweetade och vad man helt enkelt får för rykte på Twitter och därmed även på nätet i övrigt. Hanterar man dessa saker rätt kommer antalet followers att öka på ett naturligt sätt.

Något man ska låta bli helt och hållet är att börja följa andra om ens enda syfte är att få dem att följa en tillbaka. Det finns en del spammande utländska företag som håller på med sådant och det betraktas som ytterst oseriöst. Om man som företag börjar följa någon så gör man det antingen för att man är intresserad av vad de skriver eller för att man har som policy att följa tillbaka alla sina followers.

Här nedan är några av mina sätt att nå ut till många på bästa tänkbara vis: 

• Försöka ha en så personlig ton som möjligt på de 140 tecknen (dock utan att blanda in mitt privatliv och aldrig lämna ut någon annan privatperson)
• Så gott som alltid svara på de meddelanden som skickas till mig
• Retweeta bra och kul information från andra twittrare – väldigt mycket av Twitter handlar om att sprida info vidare – och det uppskattas både av dem som blir retweetade och förhoppningsvis även av mina followers
• Att när jag skriver originaltweets (dvs de tweets som går ut till alla mina followers) alltid försöka göra dem så pass intressanta eller kul att de är värda att retweeta. Av den anledningen skriver jag nästan aldrig originaltweets som är längre än 120 tecken – exakt uträknat så att andra ska kunna retweeta min tweet utan att behöva redigera den.
• Att twittra då och då även utanför kontorstid – speciellt om det gäller att svara på enkla frågor eller kommentera något dagsaktuellt som gäller ens bransch eller företag. Själv twittrar jag väldigt mycket utanför kontorstid – och framåt kvällarna brukar jag inte vara så strikt företagsrelaterad i det jag skriver om.
• Att inte bara ha koll på tweets direkt riktade till ens twitteradress utan även ha omvärldsbevakning på Twitter. Detta görs enkelt via t ex sökning på företagsnamnet på search.twitter.com (se till så att språkbegränsningen är inställd på Any Language eller Swedish) eller ännu hellre via en sökning i någon av twitterapplikationerna, t ex Tweetdeck. Härigenom ser man vad som skrivs om ens företag och har möjlighet att, alltid mycket vänligt, kommentera eller svara på frågor. Men man ska göra det med måtta, folk ska aldrig känna sig övervakade, utan det ska ske vid väl valda tillfällen och ur rent serviceperspektiv.
• Något som är uppskattat och inte alltför knepigt att genomföra är att anordna små tävlingar eller utlottningar av (helst) företagskopplade priser. En del företag kräver att de tävlande ska retweeta tävlingstweeten för att få vara med och tävla – och därigenom sprida företagets twitteradress och eventuell länk till företagssajt. Jag har själv ännu inte gjort på det sättet, jag har tyckt att det känts som precis över min personliga spamgräns. Jag tycker inte att retweets ska användas på det sättet och dessutom vill jag inte ha ett Twitter som spammas sönder av företagstvingade tweets.
• Ett mer diffust sätt är att delta i olika twittersamarbeten och gärna vara initiativtagare till dem. I mitt fall var jag med och lade grunden till hashtaggarna #bocker och #bokmassan (dvs Bokmässan) – inga märkligheter förstås, men det visar att Piratförlaget vill vara en twitterfaktor att räkna med när det gäller bokbranschen, samtidigt som det har gett mig en hel del bra kontakter. Jag var vidare en av arrangörerna av en s k tweetup (twittrarträff) i Stockholm i höstas. Och jag var med och skapade Twitters #rimstuga inför julen 2009 och uppetwittrarkvällen #uppetwit den 23 dec 2009. Företeelser som spred sig på svenska Twitter och där jag genom personlig aktivitet fick nya twitterkontakter.

Det bästa med Twitter

Företagstwittrande kan ske på en mängd olika sätt och fördelarna blir därefter. Man kan använda Twitter som en ren kundtjänst eller man kan göra det mer eller mindre personligt. Man kan dela upp twittrandet mellan ett antal konton för olika avdelningar inom företaget eller begränsa sig till ett enda som får representera hela företaget. Och man kan vara en ensam twittrare för företaget eller vara flera som delar på ett och samma Twitterkonto. Gör man det sistnämnda är det ofta (om man inte har kontot bara som kundtjänst) bra att avsluta tweeten med sina initialer eller liknande, så att ens followers kan skilja på dem som talar i andra änden.

När man företagstwittrar på det sätt jag gör kan man dela in fördelarna med Twitter i två kategorier: det som är bra för mig personligen och det som är bra för företaget. Dessa kategorier går förstås ofta in i varandra, men här är några exempel. Först det som berör mig personligen:

• Genom att följa drygt 500 andra twittrare och ha en flitig kommunikation med många av dem har jag under det senaste halvåret snabbt kunnat bygga upp ett riktigt bra kontaktnät, främst i sociala medier-världen, eftersom de flesta jag valt att följa befinner sig där.
• Twitter har blivit min ryggrad i sociala medier, där jag hela tiden kopplar ihop det med min aktivitet i bloggar och andra nätsammanhang och där jag efterhand knyter kontakt med många av mina twittervänner även på Facebook.
• Genom mitt twittrande har jag fått ett helt gäng nya vänner, som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat annars. Ofta är det dessutom helt oväntade möten, där vi har vitt skilda värderingar i olika frågor, men där Twitter förenar oss i tanken att samtalet rörande dessa frågor är det som kommer utveckla oss.
• Jag är ständigt uppdaterad med kunskap jag behöver i mitt nätstrategiska arbete och det jag inte vet får jag snabbt svar på när jag frågar mina followers.

För Piratförlagets del är förstås goodwill och PR för enskilda böcker och författare en oerhörd fördel med Twitter. Men det finns även andra goda skäl att företagstwittra:

• I de fall jag i en tweet länkar till exempelvis en nyhetsartikel på vår sajt eller till någon av författares bloggar så får det ögonblickligen en trafikgenererande effekt. Och är det en spännande nyhet så kommer den förmodligen att retweetas vidare.
• Även om jag inte når så stor del av Sveriges befolkning via mitt twittrande så är det en väldigt intressant del av befolkningen. Många av nätets främsta opinionsbildare (många journalister och välbesökta bloggare) finns på Twitter och om de börjar följa mig eller på annat sätt tar del av vad jag twittrar om så kan jag nå ut med mitt budskap till långt många fler ifall dessa opinionsbildare väljer att ta upp frågor som rör just mitt företag. Dessutom vet de om att jag bara finns en tweet bort ifall de behöver veta något rörande Piratförlaget eller annat bokbranschrelaterat. Och jag har ju vant dem med att jag är snabb på att svara.

Framtiden

Twittrandet tar en hel del tid för mig, ibland uppåt två timmar om dagen effektiv tid (utspritt under både arbetstid och fritid). Det är inte säkert att jag i all framtid har möjlighet att lägga så mycket tid på twittrandet. Och i dagsläget är Piratförlagets twittrande helt och hållet kopplat till mig. Så att företagstwittra på det sätt jag gör är kanske ett risktagande om man ser till kontinuiteten. Det är ju jag personligen som driver det här experimentet att göra företagstwittrandet så oerhört personligt. Å andra sidan är det kanske så som företag får betrakta sitt arbete med sociala medier och i synnerhet Twitter – det krävs någon som är väldigt engagerad i sitt twittrande.

Samtidigt kan jag inte se en framtid utan Twitter för min del. Det är, som jag nämnde tidigare, en ryggrad i min nätaktivitet och en ständig källa till vidareutveckling.

Twitter kommer aldrig bli folkligt på samma sätt som Facebook har blivit. Tröskeln är för hög och det tar jämfört med Facebook lite längre tid att hitta nyttan och glädjen i det. Men de som väl ger sig in i twittrandet på allvar blir ofta väldigt engagerade i det och kan inte vara utan det. Speciellt eftersom nyttan och glädjen för dessa personer vida överstiger vad de kan få ut av Facebook eller via andra nätvägar. På det sättet blir Twitter som en länkande faktor mellan människor, företag och organisationer – vi vet att vi genom vårt twittrande delar en sorts grundläggande syn på sociala medier och av den enkla anledningen gillar vi varandra lite extra mycket, oavsett om vi egentligen har med varandra att göra. Klimatet på Twitter liknar få andra platser på nätet – vänskapligare kommunikation får man leta efter. Allt detta sammantaget gör att jag själv vill finnas i den svenska Twittervärlden och det är också skälet till att jag tänker fortsätta se till att Piratförlaget är en naturlig del av densamma och därtill ett omtyckt företag inom sociala medier.

Titta även på det avsnitt av JMW Talkshow där jag pratar om mitt företagstwittrande.