Mattias Boström » Bokförlag

Tre böcker – tre dörrar

Mattias Boström — Tue, 28 Sep 2010 18:04:13 +0000

Så olika böcker men ändå så lika omslagstankar.

Ingrid Olsson: Komma över (Rabén & Sjögren, september 2010)
Katarina & Bosse Lundh (pseudonym för Sebastian Larsson och Oskar Hallbert): Ingen reklam tack (Isaberg, september 2010)
Kent Werne: Du sköna nya hem (Ordfront, juli 2010)

Stephen Fry, Lögnaren och Hans-Uno Bengtsson

Mattias Boström — Sun, 20 Jun 2010 22:44:25 +0000

1995 startade jag eget bokförlag. Egentligen pluggade jag marknadsföring på Ekonomihögskolan i Lund, men av olika skäl satt jag plötsligt där med ett eget enmansförlag. På hösten samma år gav jag ut Skånska Deckarsällskapets antologi ”Skånska sillamord” och följde upp den året därpå med ”Skånska gåsamord”.

Att publicera en utländsk bok på svenska var därför något helt nytt för mig när jag började undersöka möjligheterna att få ge ut romanen ”The Liar” av Stephen Fry. Som tur var fick jag goda råd från bl a lundaförläggaren Jonas Ellerström, som på den tiden fungerade lite som kollegial mentor åt mig.

Boken hade på engelska kommit ut redan i början på 90-talet, men det här var i Internets barndom och enda skälet till att jag kände till den var för att min gode vän Lars Jannedal, begagnad bokhandlare på Ystads Antikvariat, hade råkat läsa om den i något engelskt magasin. Jag som älskade Stephen Fry som skådis i bl a Jeeves & Wooster anade att det här var något för mig.

Mycket riktigt. ”The Liar” var en fantastisk roman. Under kort tid läste jag den sju gånger. Den är så oerhört rolig och smart och sinnrikt konstruerad. Den har sedan dess funnits på min topp-fem-lista över favoritböcker. Och banne mig om den faktiskt inte ligger etta på listan.

På våren 1996 kom jag i kontakt med Stephen Frys litterära agent och hennes underagent för Skandinavien. 11 april 1996 skrevs kontraktet under av Stephen Fry.

Jag hade som sagt aldrig jobbat med översatt litteratur tidigare och att hitta en översättare kunde bli ett problem. Men jag kände en översättare som borde vara perfekt för jobbet. Hans-Uno Bengtsson, fysikdocenten och universalgeniet, som så tragiskt gick bort för tre år sedan. Jag hade lärt känna Hans-Uno tack vare vårt gemensamma intresse för Sherlock Holmes. Och Hans-Uno hade tidigare översatt böcker som borde varit omöjliga att överföra till svenska. Stephen Frys användning av engelska språket krävde därför någon av Hans-Unos kaliber. Glädjande nog tackade Hans-Uno ja till uppdraget – han hade läst boken flera år tidigare och gillat den. Sådana hinder som att t ex göra en längre parafras på Charles Dickens speciella språk (det behövdes i ett av bokens kapitel) var inga problem för Hans-Uno – han råkade nämligen kunna citera fritt ur de svenska originalöversättningarna av Dickens verk.

Jag planerade att ge ut boken den 1 april 1997 – den skulle ju trots allt heta ”Lögnaren”. Flera recensenter påpekade även detta faktum när boken väl kom ut. Och Hans-Uno fick väldigt mycket beröm för sin översättning. Boken fick över huvud taget ett väldigt gott bemötande – i såväl storstadspress, som i radio och i landsortspress, studenttidningar etc. Totalt ett fyrtiotal recensioner. Jag fick därmed en väldigt skev bild av hur mycket (dvs hur lite) utländska romaner egentligen blir recenserade…

Jag visste väldigt lite om förlagsbranschen vid den här tidpunkten. Hade det varit idag hade jag aldrig kommit på idén att be Stephen Fry om ett specialskrivet förord till den svenska utgåvan av boken. Åtminstone hade jag inte skrivit nedanstående brev. Inte på det här sättet i alla fall. Så snälla, ha överseende med mig i min yngre upplaga, denne entusiastiske och putslustige 25-åring.

Det bör tilläggas att Stephen Fry och jag vid olika tidpunkter tillhört samma Sherlock Holmes-sällskap, The Sherlock Holmes Society of London, något som jag passade på att utnyttja genom att krydda brevet med Holmes-citat. De märkliga ord på fyra bokstäver som återfinns inom parentes här och där är i den holmesianska världen vedertagna förkortningar för olika Sherlock Holmes-berättelser.

Här är mitt brev till Stephen Fry, daterat den 12 augusti 1996:

Dear Mr Fry,

Some weeks ago I received the signed ‘Memorandum of Agreement’ concerning the Swedish edition of The Liar. (Quite an expensive way of collecting autographs…) It will be a pleasure publishing it. Hans-Uno Bengtsson is right now translating it, not an easy task I guess, but he is certainly the right man for the job. Besides his being an excellent translator, which is more of a hobby to him, he is a well-known university physics teacher who demonstrates physical laws by e.g. lying on a bed of nails or walking on glowing coal. He is also one of the foremost Holmesians in Sweden, which was the reason I got acquainted with him a couple of years ago. (I am myself the Editor of the irregular and not-at-all-quarterly Swedish Holmesian newsletter Watson.) By the way, is it just a coincidence that ‘The Adventure of the Laughing Jarvey’ begins at page 221 (!) in the paperback edition of Paperweight that I own? Could it really be a coincidence? ”Curious, Mr. Baynes, very curious. I should say almost unique.” (Wist)

However, that Holmesian business wasn’t really my errand. My mission was instead to ask you – most kindly – if you are interested in writing a special preface for the Swedish edition of The Liar. It may be short (but: ”To a great mind, nothing is little” (Sign)) or it may be longer. It may be about your own personal relation to Sweden or it may not. To the question you may answer ”I am a busy man” (Cree) or, Heaven forbid, ”I don’t like it” (Chas), but of course I hope that you will burst out in a ”Splendid!” (SixN) or something in that line. (If your answer is ”But why Turkish?” (Lady), either you are stark staring mad or a squint-eyed searching for a suitable quotation from the Canon.) (Speaking of that, all these parentheses make me squint-eyed…)

And, I forgot to say, I will pay you for writing such a preface! (Of course I will – I just wanted to add the information in a glamorous way.) Please, tell me how much you want and I will take care of that part of the deal. (But be reasonable in your request – otherwise I will mis-spell your name on the front of the book!)

The Liar will in Swedish translation be Lögnaren and the book will be published on April 1, 1997. The date is of course deliberately chosen and the marketing of the book will be surrounded with lies and mendacity – all to make the subject more attractive to media. My publishing company will go in for the book with much effort and try to make it a success in Sweden, as I have understood it did in England. One great thing would be if you had any possibility to come to Sweden in late April or early May, for a few days of interviews and talks. That would certainly boost the marketing. There is also an important book fair in Gothenburg October 30 to November 2, 1997, which I would like to invite you to. As I have understood, the Swedish publishing company Forum will publish The Hippopotamus also sometime during 1997, so I guess that there will be quite an interest in Stephen Fry.

Suzanne Palme, the literary agent, told me about you being writing a third novel at present. That sounds very interesting. When is it supposed to be published in England?

Just curious: to how many languages has The Liar been translated so far?

No further questions. The game is afoot!

Your most humble Holmesian servant (and publisher),

Mattias Boström

Det blev aldrig något Sverigebesök för Stephen Fry. Jag tjatade ganska mycket och hade även långa telefonsamtal med hans syster/manager. Men filmprojekt och mycket annat kom emellan. Däremot tog jag över kontraktet på ”The Hippopotamus” från Forum och gav ut den som ”Flodhästen” (även den i Hans-Unos översättning). Och jag fick från Suzanne Palme höra att Stephen Fry hade gillat mitt brev och omnämnt mig som ”a good egg”.

Hur blev det då med förordet till Lögnaren? Jodå, den 6 december 1996 ringde Stephen Fry till mitt kontor för att kolla vad jag hade för faxnummer. Johan, som jobbade hos mig ett tag, var den som svarade, eftersom jag själv satt upptagen i telefon. Jag kan fortfarande reta mig på att jag inte fick prata med Stephen Fry. Grrr. Men faxet kom:

Dear Mattias Boström–

Forgive me for taking so long to send you this little introduction for Swedish readers of The Liar. I am so pleased you are publishing the novel, and am thrilled to hear from Ania Corless at David Higham that you have decided you would like to publish Making History too.

How splendid too to be addressing a Swedish Holmesian — I was myself a member of the Sherlock Holmes Society of London as a boy and still manage to read the stories at least once a year.

[sedan följer själva förordet - som handlar om engelska privatskolor, cricket och annat som enligt Fry torde vara obegripligt för svenska läsare]

I hope this is the kind of thing you were after. If I can make the Gothenburg fair next year I will. I may be in Scandinavia some time in 97 to publicise a film about Oscar Wilde I made earlier this year.

All the best,

Stephen Fry

Jag är fortfarande oerhört stolt över att Stephen Fry skrev förordet och att jag fick ge ut boken på svenska. Senare samma år gav jag ut ”Popcorn” av Ben Elton och året därpå kunde jag komplettera med ”Skottpengar” av Hugh Laurie. Nästan hela Black Adder-gänget samlade på mitt lilla förlag! Ben Eltons bok blev en succé och Hugh Lauries bok blev en flopp – inte för att den var dålig, men för att jag gjorde alla tänkbara fel vid lanseringen av den. Men det är en annan historia.

Idag är Stephen Fry världsberömd tv-personlighet – och hyfsat världsberömd som skådespelare – samt dessutom en av världens mest berömda twittrare. Ben Elton har skrivit en lång rad succéromaner och musikaler – och nu ska min kompis Helen ge ut honom på sitt nystartade förlag Basil! Och Hugh Laurie är inte längre bara Hugh Laurie, utan superduperkänd som Dr House.

Och hela detta blogginlägg bara för att kanal 9 idag premiärvisade tv-serien Kingdom, med Stephen Fry i huvudrollen – och när jag skrev om det på Facebook så inspirerade mina Facebookvänner Pia och Peter mig till att skriva mer om min egen relation till Stephen Frys författarskap. Och inte ett enda ord av ovanstående var lögn.

Jo, förresten det fanns en lögn. Men det visste jag inte då. När jag skrev till Stephen Fry att Hans-Uno var igång med att översätta boken så var det inte helt sant. Jag trodde visserligen att Hans-Uno höll på hela hösten med översättningen, för det var det han sa till mig. I december, någon vecka efter överenskommen deadline, fick jag också mycket riktigt den briljanta översättningen. Men långt senare berättade Hans-Uno för mig att han hade tagit till sig bokens titel extra mycket. I själva verket hade han översatt boken i expresstempo på bara några veckor, strax före deadline. Med ett briljant resultat. Man kan inte annat än älska en sådan man. Jag saknar verkligen Hans-Uno.

Vikten av att skriva följebrev när man skickar in manus

Mattias Boström — Wed, 26 May 2010 08:28:20 +0000

Den som skickar in ett manus till ett bokförlag bör alltid bifoga ett följebrev.

Alltför ofta får vi på Piratförlaget in manus som helt saknar följebrev eller som bara har en bifogad lapp med kontaktuppgifter. Risken finns då att vi, åtminstone inledningsvis, bedömer manuset på fel sätt. Det är ofta svårt att få grepp om en text när man inte har den minsta aning om vad den i stora drag handlar om.

Vad ska man då skriva i sitt följebrev? Jo, lite kort om sig själv, varför man skriver och varför man har skrivit just det här manuset. Många av de debutanter vi har antagit de senaste åren har stuckit ut på ett eller annat sätt redan i följebrevet. Hur man skriver detta är förstås väldigt personligt – det finns tyvärr ingen färdig mall att utgå ifrån.

Och så ska man förstås presentera boken, vilket förmodligen är det svåraste av allt. Jag har sett rekommendationer om att man inte bör berätta om handlingen – att låta boken tala för sig själv. Det är det dummaste jag har hört. Här har man tvärtom ett gyllene tillfälle att fånga förlagets intresse och detta funkar sällan genom att att vara hemlighetsfull. Låtsas istället att du skriver en baksidestext för boken. Sälj in den hos oss! Om inte författaren lätt kan sälja in historien hos förläggaren, hur ska då förläggaren lyckas sälja in den hos resten av förlaget (säljarna, PR-personerna etc) – och hur ska vi då lyckas sälja in den hos återförsäljarna som i sin tur ska sälja den till läsarna? Som författare måste man få fram vad som är unikt med just den här boken.

Jag vet att det är supersvårt att få till baksidestexter ibland, men den som skickar in sitt manus till oss och som har lyckats få till en bra presentation av sig själv och en lockande text om boken – den författaren har genast skapat intresse hos förlaget. Med tanke på att vi får in uppemot tusen manus om året gäller det verkligen att ta alla chanser som ges att rikta uppmärksamheten just mot ens eget manus.

Ibland är följebreven oerhört snyggt formgivna, med foto på författaren och klatschiga rubriker. Det är i och för sig trevligt, men tänk på att det vi bedömer är texten, inte formen.

Var dig själv och försök att framstå som den författare du vill vara. Var proffsig! Låt bli att tala om att din familj och dina vänner absolut tyckte att du skulle skicka in ditt manus till ett förlag – just det är ingen värdemätare som vi lägger någon vikt vid. Över huvud taget behöver vi inte veta vad dina närmaste läsare har sagt om manuset – de flesta följebrev vi får innehåller nämligen sådana formuleringar, oavsett kvaliteten på manuset, och de rekommendationerna blir därmed mycket lite värda.

Och slutligen, skicka inte med något CV som inkluderar vartenda sommarjobb som du haft sedan du gick i åttan!

De mindre förlagens gyllene läge

Mattias Boström — Mon, 03 May 2010 23:18:25 +0000

I söndags skrev Per Gedin en mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet om det rådande läget i svensk förlagsbransch. Per Gedin, som tidigare bl a varit förläggare inom Bonniers, är här starkt kritisk mot den fartblindhet som speciellt de stora förlagshusen drabbats av, där vinstmaximering har slagit ut klassiskt litterärt förläggande. Där uthålligheten med icke lönsamma författarskap blir kortare och kortare för varje år. Där utgivningsbesluten flyttats från förläggarna till marknadsavdelningen.

Henrik Alexandersson har kommenterat Gedins artikel och pekar på att samtidigt som de stora förlagen stirrar på siffrorna så öppnar det möjligheter för författarna och de allra minsta förlagen att nå ut – genom print-on-demand-böcker och eböcker. Även jag tror att det kommer ske en markant ökning av den typen av utgivning. Dock tror jag inte att det blir guld och gröna skogar för alla som ger sig in på det – det kommer krävas massiva insatser i sociala medier för att på ett kostnadseffektivt sätt nå ut och synas, speciellt om det blir ett myller av litteratur för läsarna att välja mellan. Och de som inte behärskar sociala medier kommer att få svårt att lyckas på annat sätt, konkurrensen kommer blir stenhård.

Kjell Åke Hansson ser ljust på den litterära sidan av problemet – bra böcker blir alltid utgivna - men är orolig för den monopolsituation som skapas när förlagen äger distributörer och återförsäljare. Något som ytterligare förstärks av att Konkurrensverket just nu granskar Bonnierförlagens köp av distributören Pocketgrossisten. Det ska bli intressant att följa denna granskning och vad som kommer ske på pocketmarknaden de närmaste åren. Självklart finns det en oro att de mindre förlagens pocketutgivning kommer att gå samma öde till mötes som drabbat många mindre tidskrifter i och med att distributören Tidsam ägs av de stora tidskriftsutgivningarna, bl a Bonniers.

Även Sölve Dahlgren har kommenterat Gedins artikel och han visar viss förståelse för storförlagens marknadsorientering. För egen del är jag inte det minsta förvånad att de stora förlagen har valt den här vägen. Steg för steg effektiviseras alla led i kedjan, vilket är ett måste när man är ett stort förlag. En sparad krona för varje såld bok blir sammantaget en jäkla massa kronor när man är av den storleken. Alla kostnader som en enskild utgiven bok innebär måste multipliceras med flera hundra. I det läget är det nog väldigt lätt att glömma bort innehållet i böckerna, att bara titta på de övergripande siffrorna.

Mitt i allt detta håller de stora förlagen på att förlora sin identitet. Per Gedin noterar att exempelvis Bonnierägda Wahlström & Widstrand decimeras i både personalstyrka och betydelse.

Mer och mer handlar förlagsverksamheten om dessa förbaskade siffror. Storförlagen blir än mer opersonliga. Det övergripande varumärket är det viktigaste.

Det är i just den här situationen som de mindre förlagen har ett gyllene läge. Bli personliga! Samtala med läsarna – och skapa ambassadörer! Jag skrev nyligen om hur vi på Piratförlaget jobbar med sociala medier och hela tiden ökar vårt engagemang på nätet – genom att kliva ned från podiet och samtala med läsarna på samma nivå, människor emellan. När förlaget släpper fram sina anställda och låter dem representera förlaget, det är då man skapar förtroende för förlaget. Eller på Facebookspråk: man ”gillar” förlaget. Den lojaliteten går inte att köpas.

För de stora förlagen är det här så gott som en omöjlighet. Det krävs en oerhört modig ledning för att låta medarbetarna samtala med läsarna i företagets namn. Hierarkin riskerar att ruckas. Trots att det inte handlar om något konstigare än motsvarigheten till ett vanligt telefonsamtal eller småpratet på en mässa.

De stora förlagen får kämpa med andra medel. De kanske ger sig in på PR-kampanjer inom sociala medier eller liknande mer kortsiktiga lösningar. Men den kommunicerande sociala medier-arenan lämnar storförlagen helt fri för de mindre förlag som är villiga att inta den.

Piratförlaget och sociala medier – en videointervju

Mattias Boström — Sat, 24 Apr 2010 10:03:02 +0000

Nyligen blev jag videointervjuad av Tomas Nihlén på sajten AlltOmSocialaMedier.se om Piratförlagets engagemang i sociala medier. Med tanke på att min förra bloggpost handlade mycket om detta så passar det ju utmärkt att Tomas lade upp videon just igår.

Alla känner handlarn i byn

Mattias Boström — Wed, 21 Apr 2010 21:32:09 +0000

På Facebook har det i dagarna skett en förändring på det som tidigare kallats för fansidor. Där det förut stod ”Bli ett fan” är texten utbytt mot ”Gilla” och en tumme-upp. Piratförlaget har haft en fansida - alltså en Facebooksida helt enkelt – i två månader. Och även om jag gradvis har accepterat fan-ordet mer och mer så har det ändå känts som en halvtaskig ickeöversättning. Plus att terminologin känts lite främmande – själv är jag inte ett fan av särskilt många företag i verkligheten, jag är snarare ”intresserad” av dem. Eller så ”gillar” jag dem. Så den här förändringen funkar bra för mig. Mer detaljer om förändringen kan man få hos bl a Emanuel Karlsten på Expressen, Johan Lundberg och Maria Hägglöf på bloggen Något smart. Ännu mer om utvecklingen finns som vanligt hos Mashable.

Med tanke på Piratförlagets stora intresse för sociala medier så var vi ändå ganska sena med att skaffa en egen Facebooksida. Vi hade funderat på det i långt över ett år, men ville helt enkelt inte dra igång något stort utan att kunna hålla aktiviteten uppe – död internetyta är det tråkigaste som finns. Samtidigt ville vi förstås slå världen med häpnad över vår urhäftiga och smarta Facebooksida. Till slut bestämde vi oss för att göra helt tvärtom. Vi gjorde det enkelt.

Jag vet att det finns mängder av varianter för ett företag att närvara på Facebook. Man kan ha det som en ren informationssida om företaget, med kontaktuppgifter, tips om evenemang etc. Eller så kan man jobba väldigt marknadsförings- och försäljningsmässigt och bygga upp en hel minisajt och e-butik för företaget på Facebook. Möjligheterna ökar hela tiden och oftast är fantasin enda begränsningen.

Vi har som sagt börjat på ett enkelt sätt. Utan att satsa en enda krona och med relativt liten tidsåtgång så använder vi Facebook till det som det ursprungligen är skapat för: att kommunicera. Vi uppdaterar våra statusmeddelanden med korta grejer om våra böcker och författare eller om annat som är kopplat till bokbranschen. Allt vad vi skriver dyker upp i nyhetsspalten hos anhängarna, mitt bland uppdaterade statusmeddelanden från vänner och andra företag eller motsvarande. Närmare än så kan vi inte komma läsarna – de bjuder in oss till sin privata sfär och det förtroendet måste vi vårda. Annars lär de förstås snabbt trycka på sluta-gilla-texten.

Än så länge har vi inte börjat med att annonsera på Facebook, men det är ett steg som vi nu är redo att ta. Först och främst för att tipsa Facebookanvändare om vår existens. Det ska bli kul att testa och se hur vi kan använda det på bästa tänkbara sätt – både för oss och för privatpersonerna på Facebook. Det ska helst vara annonser som inte känns som annonser, utan snarare som trevliga inbjudningar.

Resultatet av vår Facebooknärvaro är över förväntan – det är en levande sida, mest tack vare anhängarna. Det skrivs kommentarer, det trycks på Gilla-knappen och det uppstår små diskussioner. Ibland är vi med och samtalar riktigt aktivt, ibland tar anhängarna själva hand om snackandet dem emellan. Det brukar falla sig ganska naturligt. Det blir en sorts informationskanal fast i en personligt utformad samtalsform. Och det är riktigt roligt att ha de där samtalen. Det känns som att det finns stora möjligheter att experimentera med olika typer av meddelanden, kanske lite mer allmänt hållna frågor om böcker, en och annan tävling, ja helt enkelt att hålla igång en lättsam och vänskaplig relation. Och så uppmanar vi anhängarna att själva skriva statusmeddelanden på sidan, t ex bokbloggare som länkar till nya recensioner av våra böcker.

Hela tiden är det viktigt att tänka på att utforma innehållet så att vi visar att vi faktiskt är människor som utgör företaget. Vi signerar meddelandena med våra namn, vi lägger ofta till någon personlig kommentar även när det handlar om en ren nyhetsförmedling. Det här tror jag kommer bli allt viktigare i kommunikationen mellan företag och konsumenter, att visa upp de anställda i företaget och låta dem bli talesmän för företaget, även om de inte tillhör ledningen eller vanligtvis jobbar med informationsfrågor. Det här kräver förstås vissa policybeslut om hur och vad man kommunicerar, men får man bara ordning på den biten kommer företaget framstå som en intressant levande organism.

Jag såg på Mindpark idag att 3,4 miljoner svenskar har Facebookkonton. Bortåt 4 000 tillkommer varje dag! Och starkast ökande gruppen är 55+, främst kvinnor. Det sistnämnda är förstås extremt intressant för ett bokförlag, eftersom det är rakt in i kärntruppen av bokköparna.

Att vi alltmer kommunicerar via Facebook, Twitter, bloggar och andra av nätets sociala nätverk innebär att vi blir alltmer vana att även samtala med människor vi inte alls känner. Det kan ske i kommentarstråden till ett meddelande hos en Facebookvän eller det kan ske på rakt-ut-i-luften-sättet som på Twitter. Och när vår vana att nätkommunicera ökar, så kommer vi också bli mer benägna att kommunicera med företag, organisationer, ja i princip vem som helst som har öppnat en kommunikationskanal på nätet. Företag som vi för några år sedan bara skulle ha kontaktat om vi varit förbannade kan vi plötsligt ha en liten snabb dialog med, det behöver inte ens vara om något viktigt. Ungefär som att prata med en utställare på en mässa. Människa till människa är det ju inget problem att ha en dialog – man blir jämställda.

Varför ska då ett företag prata med konsumenterna? Räcker det inte med att vi gör smart PR och marknadsföring som får konsumenterna att konsumera? Nja, då tror jag att man tänker på fel sätt vad gäller de personer företaget kommunicerar med. Dessa människor är nämligen inte vanliga konsumenter. De är potentiella ambassadörer. (Missa inte Jerry Silfwers inlägg med liknande tankar!) Och det är inget konstigt i det. Om jag har haft en trevlig dialog med en person på ett företag så ger det mig en positivare syn på det företaget. Det kanske inte innebär någon jätteskillnad, men med en medveten satsning på att ställa sig på samma nivå som kunden skapar man förtroende och lojalitet.

Det är lite som i gamla tider, när alla kände handlarn i byn. Även om man inte var personlig vän med handlarn så hade man säkert växlat några ord då och då. Handlarn i byn var personlig, inte ett anonymt och opersonligt företag. Självklart var det inte bara lojalitet som gjorde att handlarn behöll sin kundkrets, det var förstås även bristen på konkurrens. I dagens samhälle är vi så långt man bara kan komma från handlarn i byn. Våra valmöjligheter är enorma och konkurrensen stenhård. Samtidigt har dagens by och lokala handel blivit gigantisk, eftersom nätet gör att vi har alla företag i vårt vardagsrum. Att konkurrera med de traditionella fyra P:na (produkt, plats, pris och påverkan) gäller förstås fortfarande. Men i den mixen kan man även blanda in ett femte P: personlighet. Att visa att företaget består av människor, att ge kunderna en chans att lära känna handlarn i byn och dennes anställda. Det är inte bara ett sätt att skapa nöjda kunder, det är också ett sätt att skapa goda ambassadörer för företaget och dess produkter. Inte minst för att de som är aktiva i sociala nätverk är just sociala och gärna sprider vidare sådant som de gillar.

De senaste förändringarna på Facebook är bara ett litet led i en anpassning för företag att agera mer i detta växande sociala nätverk. Det ger företagen helt nya möjligheter, men ställer samtidigt stora krav på dem. Företagens utåtriktade kommunikation sätts i fokus och måste integreras på långt fler ställen än bara i ledning och informationsavdelning.

Nu blir det ännu tydligare att det är kunden som har makten. För det enda som skiljer mellan att gilla och inte gilla ett företag är ett ynka litet klick.

Diskutera gärna ämnet med mig här i kommentarerna eller på Twitter – min adress där är @piratforlaget. Piratförlagets Facebooksida hittar du här (det går även att ”gilla” förlaget genom att klicka på Gilla-knappen nedtill i högerspalten här på bloggen).

Vad är det egentligen jag håller på med?

Mattias Boström — Sat, 20 Mar 2010 16:35:05 +0000

Jag är en ganska splittrad person. Splittrad på så sätt att jag håller på med en mängd projekt av ganska skiftande karaktär. För att skapa lite överblick tänkte jag därför bara i korthet berätta vad jag sysselsatt mig med sedan årsskiftet och vad som närmast är på gång.

Året började starkt med Sherlock Holmes. Premiären på filmen ”Sherlock Holmes” gjorde att aktiviteten på min sajt SherlockHolmes.se blev extra hög. Symptomatiskt nog tog det lite grand musten ur mig på den fronten och där har jag nu inte uppdaterat på över en månad.

Jag samarbetade även lite med Agent X9 i samband med att de publicerade en Sherlock Holmes-serie i fem avsnitt. Jag skrev en allmän Holmes-artikel till dem och i ett kommande nummer publicerar de en förkortad version av min bloggpost om Holmes-filmen.

Och när ändå Holmes var så pass i ropet så intervjuade Anna Sahlén på Umeåregionens bibliotek mig om mitt intresse för detektiven.

Mycket mer än så har jag inte hunnit med på Sherlock Holmes-fronten. Jag håller på med två längre artiklar till amerikanska tidskriften The Baker Street Journal, men båda kräver mycket research och ingen av dem lär bli klar före sommaren.

Samma dag som Melodifestivalen drog igång sin första deltävling så hade jag lite twitterkontakt med twittraren @7direkt och vi kom överens om att på Twitter slå ett slag för gamla svenska, stofila schlagers istället. Han föreslog att vi skulle göra det under parollen The Real Melodifestival. Det fick mig att tänka ett steg längre. Sagt och gjort, under lördagseftermiddagen letade jag upp åtta gamla klatschiga svenska låtar på YouTube, registrerade Wordpress-bloggen The Real Melodifestival och körde igång en omröstning som varade fram till kl 21.30 samma kväll. De två bäst placerade bidragen gick direkt till final och ytterligare två till Andra Chansen. Ja, ni känner nog igen konceptet.

För att sprida budskapet om tävlingen så twittrade och facebookade jag flitigt om den under kvällen. Dagen därpå skapade jag en fansida för tävlingen på Facebook. Det blev en synnerligen livaktig fansida, med mängder av synpunkter på urvalet av låtar och uppmuntrande hejarop på artister som Ulla Billquist, Carli Tornehave och Sigge Fürst. I dagsläget har fansidan för The Real Melodifestival drygt 400 fans och det har varit jättekul att se detta oväntade intresse för den stofila svenska sångskatten. Och samtidigt blev det intressant att se hur man kunde få så snabb spridning på något delvis ganska smalt genom att koppla ihop Twitter (meddelanden märkta med hashtag #therealmel2010), Facebook och en blogg och hela tiden länka fram och tillbaka och därigenom generera trafik till de olika delarna.

Efter fyra deltävlingar, en hel vecka med Andra Chansen och en stenhård final så stod Povel Ramel & co som vinnare med ”Var är tvålen?”. Just nu har jag inga planer för vad som ska hända med The Real Melodifestival i framtiden.

Lärdomarna från Facebooksidan för The Real Melodifestival gjorde att jag drog igång även Piratförlagets fansida på Facebook. Det blev en mycket positiv erfarenhet. Jag har länge varit skeptisk till hur ett företag kan agera på Facebook utan att det känns alltför påträngande för privatpersoner. Men det visade sig att det faktiskt går att ha en riktigt bra dialog om både våra böcker och författare via sidan. Än så länge är den ännu bara i sin linda, så det ska bli spännande att se hur vi kan hitta vägar att utveckla den. Fast jag tror benhårt på att det viktigaste är att kommunicera, inte att göra den till någon ren reklam- eller informationsplats. Facebooksidan har i dagsläget ca 300 fans. Jag har ännu inte velat köra några större kampanjer för att locka in folk att bli fans, utan ser hellre att det växer organiskt. Men kanske kan vi hitta sätt att få den att växa utan att det känns för reklamigt eller integritetsstörande.

Mitt twittrande för Piratförlaget fyllde den 5 mars ett år. Under dessa tolv månader har jag skrivit ca 9 000 tweets. Jag passerade häromdagen 1 500 followers. Det är spännande att twittra för ett företag (se min tidigare bloggpost i ämnet) och att ha kommunikation med så många. Samtidigt innebär det ökade antalet followers ett allt större ansvar. Fast jag försöker hela tiden tänka att det ska vara personligt utformat och innehålla en lagom blandning av förlagsrelaterat, bokbranschrelaterat och inte minst en massa babbel. Jag kan konstatera att Twitter har blivit ryggraden i min kommunikation och personliga utveckling, samtidigt som det har ökat Piratförlagets nätnärvaro.

På Piratförlaget jobbar jag numera ganska mycket med eboksfrågor. Jag fantiserade lite om utvecklingen på det området när jag gjorde gästbloggarpremiär på Same Same But Different med bloggposten Eböcker – en evig följetong. Det ledde till en mängd intressanta kommentarer och flera bra inlägg av andra bloggare. Det är kul att få sätta igång fantasin hos andra.

Följetongstexten ledde till att Ny Teknik gjorde en intervju med mig. Dessutom omnämndes jag i en artikel i Veckans Affärer om sociala medier som karriärverktyg. Även Postens småföretagartidning Du & Co har gjort en intervju med mig, men den är ännu inte publicerad. Paul Ronge har intervjuat mig inför en kommande bok - ser fram emot att läsa boken i sin helhet. Jag har blivit intervjuad för ytterligare en bok inom sociala medier, men jag är osäker på om den är officiell ännu, så det får jag återkomma till. Och så var jag en av de intervjuade i Svensk Bokhandel för ett tag sedan när det handlade om bokförlagens närvaro på nätet. När Apple släppte nyheten om iPad uttalade jag mig i några tidningar och deltog även i Sweet Sunday Web Crunch.

På tal om sociala medier så är just det ämnet för en kort guidebok som förläggaren Kristoffer Lind på bokförlaget Lind & Co bett mig skriva. Jag sätter igång med det nu och den kommer ut inom ett halvår. Mycket av materialet har jag redan skrivit i andra sammanhang, men det ska förstås fixas till för att passa sammanhanget. Tanken är att boken ska funka som inspiration för exempelvis småföretagare som undrar hur de ska förhålla sig till sociala medier och vilken nytta det kan utgöra i verksamheten. Självklart blir mycket baserat på egna erfarenheter från Piratförlaget.

Innan den boken hinner komma ut så utger Kristoffer ytterligare två böcker av mig, men då på sitt förlag Känguru. Den ena är en sudokubok - min första nya sudokubok sedan jag gjorde tio stycken i rask takt under hösten 2005 och våren 2006.

På Känguru kommer också den nya boken av Martin Kristenson, Fredrik af Trampe och mig. För tre år sedan utkom vi med ”Sveriges sämsta skivomslag”. Även om den blev en framgång, speciellt PR-mässigt, så har vi inte varit särskilt intresserade att skriva en uppföljare inom samma ämne. Men för ett år sedan kom Martin med idén att vi skulle titta närmare på radionämndens anmälningar genom åren – han och Trampe hade insett hur många godbitar där fanns. Så den 6 maj utkommer vår bok ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden”, med illustrationer av Johan Wanloo. Förmodligen en smalare bok än skivomslagsboken – dock inte till tjockleken (ca 230 sidor). I samband med detta har vi skapat en fansida på Facebook och en blogg med extramaterial som inte fick plats i boken.

Att jag inte kommer ut med böckerna på Piratförlaget beror delvis på att vi inte har den typen av utgivning, men främst på att det inte hade känts bra att jobba med egna böcker på förlaget – det är alltid svårt att sitta på två stolar. Dessutom samarbetar jag gärna med Piratförlagets förlagsvänner. Jag har till exempel skrivit en gästkrönika till Langenskiölds nya katalog och skriver just nu på ett efterord till en bok på ett annat förlag.

Och så har jag fått ett nytt pressfoto på Piratförlaget. Urnöjd! Fotografen Peter Knutson är verkligen duktig.

Jag hoppas att jag inte har missat något i denna sammanfattning av årets första kvartal. Självklart består mitt liv av mer än projekt – men det sparar vi till ett annat tillfälle.

Att twittra för ett företag

Mattias Boström — Sun, 31 Jan 2010 00:39:40 +0000

Den 5 mars 2009 började jag twittra för Piratförlaget via twitterkontot @piratforlaget.

Vi ville hitta ett sätt att kommunicera med läsare och andra på ett öppet och direkt sätt. Jag hade själv haft mycket forumkontakt med användarna på skrivarsajten Kapitel 1 (som Piratförlaget deläger) och märkte att det fanns en stor nyfikenhet för vad som händer inom förlagets väggar. Kunskap som lätt kunde förmedlas – och som samtidigt stärkte kännedomen om förlaget.

Den kommunikation vi tänkte oss skulle innebära både en enklare typ av frågelåda/kundtjänst och ett sätt för oss att skapa PR kring de böcker vi ger ut. Vi hade funderat en del på att skapa en Facebook-sida, men kände just då att det blev ett lite för stumt kommunikationssätt.

Efter att Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler hade skrivit en reserapport från en konferens i New York, där han berättade om hur den amerikanska förlagsbranschen började få stor nytta av Twitter, så tittade jag närmare på denna kommunikationsform.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade väldigt lite koll på Twitter för ett år sedan. Jag hade läst om mikrobloggar och förstått att det man skrev i sina meddelanden skulle sägas på max 140 tecken. Men att man kunde få särskilt mycket vettigt sagt var jag inte helt övertygad om.

Och lika ärligt ska jag säga att strategin kring vårt twittrande inte var jättetydlig till en början, utan snarare byggde på att testa och se vart det ledde.

Vi bestämde oss i alla fall för att prova på Twitter. Det fanns ursprungligen en tanke om att flera på förlaget skulle kunna twittra genom piratforlaget-kontot, men så blev det aldrig. För säkerhets skull registrerade jag dock även ett mer personligt konto, @mattiasb.

Det första twittrandet

Min första månads meddelanden (tweets) handlade mest om envägskommunikation. Det var PR-skapande info och länkar och inte så mycket annat. En del kortare konversationer, mestadels i samband med att jag hittade på små tävlingar och lottade ut böcker. En del av PR-tweetsen skickades vidare (det som kallas retweet – eller RT som det förkortas) av twittrare som följde piratforlaget-kontot. Men det var fortfarande ett ganska begränsat antal som utgjorde followerskaran, runt hundra personer efter en månad. I början av juni hade det vuxit till 300. Det magiska tusenstrecket passerades strax före julen 2009. I dagsläget har jag ca 1 200 followers, vilket jag är vansinnigt nöjd med och på något sätt bevisar det förhoppningsvis att jag inte är helt fel ute med mitt twittrande.

Followersiffror ska man dock ta med en nypa salt. En del av de som börjat följa piratforlaget-kontot kanske inte själva är aktiva på Twitter längre. Och många andra missar förstås mina tweets i flödet av meddelanden från hundratals andra twittrare som de följer. Samtidigt är det självklart bra med många followers – alltid är det någon som ser det jag skriver.

Lite personligare

Under sommaren 2009 började jag lära mig mer och mer hur man ska twittra för att få större genomslag. Att bara skicka ut PR-skapande tweets och länkar till recensioner etc gav twittrandet en väldigt corporate känsla. Visserligen blev jag mer personlig i de fall när det övergick till konversationer mellan mig och specifika twittrare, men jag höll mig mestadels till ämnen som kunde kopplas till Piratförlaget eller bokmarknaden i allmänhet.

Sakta men säkert provade jag att skriva lite fler personliga tweets. Ingenting som egentligen hade med mitt privatliv att göra, men mina tweets började mer och mer präglas av mina intressen, min smak och inte minst min humor. Hela tiden på en nivå där den angivna avsändaren (Piratförlaget) skulle kunna stå för meddelandet om det skulle lösryckas ur sitt sammanhang. Än så länge tror jag att min enda tweet som har lösryckts och publicerats på annat håll är en liten humoristisk kommentar till Språktidningens twitterkonto som de sedan tryckte i numret därefter.

För den som är ny follower till mig kan det kanske verka förvirrande att ett företag sänder ut personliga tweets, men den som följt mig ett tag kan förmodligen lätt skilja på när jag skriver företagsmässiga saker och när jag twittrar mer personligt. För att ytterligare markera att det är en blandning av företag och person bytte jag under sommaren namnet på kontot från Piratförlaget till PiratförlagetMattias. Adressen @piratforlaget lät jag dock vara oförändrad.

En oväntad upptäckt

Att mina tweets blev personligare berodde till stor del på att jag på olika sätt började lära känna många av dem som följde mig och som jag själv följde.

Jag följer ungefär hälften av dem som följer mig. Att jag inte följer alla beror rent praktiskt på att jag då inte skulle ha en chans att hinna med att se några enskilda meddelanden i ett ständigt uppdaterande flöde av andras tweets. Och jag är verkligen intresserad av vad andra skriver. Ofta ger det mig uppslag till egna tweets – för att inte tala om hur det ger mig kunskap och utvecklar mig som person.

När jag nu blandade in alltmer humor och icke-förlags-relaterade ämnen i mitt twittrande märkte jag plötsligt att jag blev mycket mer retweetad. Dels av de som blivit lite närmare twittervänner, dels av andra som jag inte hade haft någon twitterkontakt med. När jag gick från att vara företag till att vara en person så blev jag sedd som en mer seriös twittrare. Mitt babblande om ovidkommande saker fick mig att framstå som någon man kunde vara kompis med, ha lite twitterskoj med. Samtidigt försökte jag göra mina PR-skapande tweets lite mer personliga så att de snarare kunde ses som tips än ren PR.

Jag försöker förstås aldrig lura någon. Självklart vill jag fortfarande att twittrandet ska skapa goodwill för förlaget, att mina followers ska uppmärksamma de böcker och författare jag twittrar om och att mina followers i sin tur ska sprida budskapet om dessa böcker och författare vidare. Men i och med att jag blandar in så mycket av mig själv i twittrandet så blir det ändå inte den där corporate-känslan på helheten.

Ett stort experiment

Mitt sätt att företagstwittra passar definitivt inte alla företag. Jag har jobbat för Piratförlaget under ganska lång tid (nio år) och vet precis var gränserna går. Jag har en chef som gärna låter mig vara Piratförlagets röst på Twitter. Och just detta kan vara en stor övergång för många företag, att det inte alltid är ledningen eller t ex informationsavdelningen som är den som ska vara företagets röst på Twitter eller i andra sociala medier. Men det kräver förstås att personen har en fingertoppskänsla för vad som kan sägas i företagets namn. Att t ex blanda in humor är ett effektivt medel i sociala medier, men humorn måste vara den rätta om man är företagstwittrare. Aldrig personpåhopp. Aldrig något grovt. Istället ganska oskyldig humor. I mitt fall en del ordvitsande. Sedan kan det förstås hända att jag småretar eller busar lite med twitterbekanta som jag känner väl, på en nivå som ändå är okej på Twitter och som närmast liknar ett kamratligt umgänge.

På så sätt är mitt twittrande ett stort experiment för att se hur långt man kan gå i att blanda ihop företag och person. Eftersom Twitter i grund och botten handlar om att föra dialog med andra, så är det ingen idé att använda det som megafon utan mycket viktigare att vara personlig och inte minst mänsklig. Jag vill visa att Piratförlaget inte bara är ett företag, utan faktiskt består av människor - och att det är människor som inte har något emot att föra en dialog med läsarna. För utan läsarna är vi förstås ingenting.

Jag twittrar på alla möjliga av dygnets tider, jag skriver lika mycket om tv-program och Sherlock Holmes som jag skriver om bokmarknad, eböcker eller Piratförlaget utgivning. Jag rekommenderar inte alla andra företag att rakt av twittra på det här sättet – istället ska man utforma sitt twittrande på ett sätt som passar just ens eget företag.

Olika sätt att nå ut till många

Jag nämnde tidigare att man inte ska stirra sig blind på antalet followers man har. Mycket viktigare är att väga in hur mycket tvåvägskommunikation twittrandet leder till, hur många tweets som blir retweetade och vad man helt enkelt får för rykte på Twitter och därmed även på nätet i övrigt. Hanterar man dessa saker rätt kommer antalet followers att öka på ett naturligt sätt.

Något man ska låta bli helt och hållet är att börja följa andra om ens enda syfte är att få dem att följa en tillbaka. Det finns en del spammande utländska företag som håller på med sådant och det betraktas som ytterst oseriöst. Om man som företag börjar följa någon så gör man det antingen för att man är intresserad av vad de skriver eller för att man har som policy att följa tillbaka alla sina followers.

Här nedan är några av mina sätt att nå ut till många på bästa tänkbara vis:

Försöka ha en så personlig ton som möjligt på de 140 tecknen (dock utan att blanda in mitt privatliv och aldrig lämna ut någon annan privatperson)
Så gott som alltid svara på de meddelanden som skickas till mig
Retweeta bra och kul information från andra twittrare – väldigt mycket av Twitter handlar om att sprida info vidare – och det uppskattas både av dem som blir retweetade och förhoppningsvis även av mina followers
Att när jag skriver originaltweets (dvs de tweets som går ut till alla mina followers) alltid försöka göra dem så pass intressanta eller kul att de är värda att retweeta. Av den anledningen skriver jag nästan aldrig originaltweets som är längre än 120 tecken – exakt uträknat så att andra ska kunna retweeta min tweet utan att behöva redigera den.
Att twittra då och då även utanför kontorstid – speciellt om det gäller att svara på enkla frågor eller kommentera något dagsaktuellt som gäller ens bransch eller företag. Själv twittrar jag väldigt mycket utanför kontorstid – och framåt kvällarna brukar jag inte vara så strikt företagsrelaterad i det jag skriver om.
Att inte bara ha koll på tweets direkt riktade till ens twitteradress utan även ha omvärldsbevakning på Twitter. Detta görs enkelt via t ex sökning på företagsnamnet på search.twitter.com (se till så att språkbegränsningen är inställd på Any Language eller Swedish) eller ännu hellre via en sökning i någon av twitterapplikationerna, t ex Tweetdeck. Härigenom ser man vad som skrivs om ens företag och har möjlighet att, alltid mycket vänligt, kommentera eller svara på frågor. Men man ska göra det med måtta, folk ska aldrig känna sig övervakade, utan det ska ske vid väl valda tillfällen och ur rent serviceperspektiv.
Något som är uppskattat och inte alltför knepigt att genomföra är att anordna små tävlingar eller utlottningar av (helst) företagskopplade priser. En del företag kräver att de tävlande ska retweeta tävlingstweeten för att få vara med och tävla – och därigenom sprida företagets twitteradress och eventuell länk till företagssajt. Jag har själv ännu inte gjort på det sättet, jag har tyckt att det känts som precis över min personliga spamgräns. Jag tycker inte att retweets ska användas på det sättet och dessutom vill jag inte ha ett Twitter som spammas sönder av företagstvingade tweets.
Ett mer diffust sätt är att delta i olika twittersamarbeten och gärna vara initiativtagare till dem. I mitt fall var jag med och lade grunden till hashtaggarna #bocker och #bokmassan (dvs Bokmässan) – inga märkligheter förstås, men det visar att Piratförlaget vill vara en twitterfaktor att räkna med när det gäller bokbranschen, samtidigt som det har gett mig en hel del bra kontakter. Jag var vidare en av arrangörerna av en s k tweetup (twittrarträff) i Stockholm i höstas. Och jag var med och skapade Twitters #rimstuga inför julen 2009 och uppetwittrarkvällen #uppetwit den 23 dec 2009. Företeelser som spred sig på svenska Twitter och där jag genom personlig aktivitet fick nya twitterkontakter.

Det bästa med Twitter

Företagstwittrande kan ske på en mängd olika sätt och fördelarna blir därefter. Man kan använda Twitter som en ren kundtjänst eller man kan göra det mer eller mindre personligt. Man kan dela upp twittrandet mellan ett antal konton för olika avdelningar inom företaget eller begränsa sig till ett enda som får representera hela företaget. Och man kan vara en ensam twittrare för företaget eller vara flera som delar på ett och samma Twitterkonto. Gör man det sistnämnda är det ofta (om man inte har kontot bara som kundtjänst) bra att avsluta tweeten med sina initialer eller liknande, så att ens followers kan skilja på dem som talar i andra änden.

När man företagstwittrar på det sätt jag gör kan man dela in fördelarna med Twitter i två kategorier: det som är bra för mig personligen och det som är bra för företaget. Dessa kategorier går förstås ofta in i varandra, men här är några exempel. Först det som berör mig personligen:

Genom att följa drygt 500 andra twittrare och ha en flitig kommunikation med många av dem har jag under det senaste halvåret snabbt kunnat bygga upp ett riktigt bra kontaktnät, främst i sociala medier-världen, eftersom de flesta jag valt att följa befinner sig där.
Twitter har blivit min ryggrad i sociala medier, där jag hela tiden kopplar ihop det med min aktivitet i bloggar och andra nätsammanhang och där jag efterhand knyter kontakt med många av mina twittervänner även på Facebook.
Genom mitt twittrande har jag fått ett helt gäng nya vänner, som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat annars. Ofta är det dessutom helt oväntade möten, där vi har vitt skilda värderingar i olika frågor, men där Twitter förenar oss i tanken att samtalet rörande dessa frågor är det som kommer utveckla oss.
Jag är ständigt uppdaterad med kunskap jag behöver i mitt nätstrategiska arbete och det jag inte vet får jag snabbt svar på när jag frågar mina followers.

För Piratförlagets del är förstås goodwill och PR för enskilda böcker och författare en oerhörd fördel med Twitter. Men det finns även andra goda skäl att företagstwittra:

I de fall jag i en tweet länkar till exempelvis en nyhetsartikel på vår sajt eller till någon av författares bloggar så får det ögonblickligen en trafikgenererande effekt. Och är det en spännande nyhet så kommer den förmodligen att retweetas vidare.
Även om jag inte når så stor del av Sveriges befolkning via mitt twittrande så är det en väldigt intressant del av befolkningen. Många av nätets främsta opinionsbildare (många journalister och välbesökta bloggare) finns på Twitter och om de börjar följa mig eller på annat sätt tar del av vad jag twittrar om så kan jag nå ut med mitt budskap till långt många fler ifall dessa opinionsbildare väljer att ta upp frågor som rör just mitt företag. Dessutom vet de om att jag bara finns en tweet bort ifall de behöver veta något rörande Piratförlaget eller annat bokbranschrelaterat. Och jag har ju vant dem med att jag är snabb på att svara.

Framtiden

Twittrandet tar en hel del tid för mig, ibland uppåt två timmar om dagen effektiv tid (utspritt under både arbetstid och fritid). Det är inte säkert att jag i all framtid har möjlighet att lägga så mycket tid på twittrandet. Och i dagsläget är Piratförlagets twittrande helt och hållet kopplat till mig. Så att företagstwittra på det sätt jag gör är kanske ett risktagande om man ser till kontinuiteten. Det är ju jag personligen som driver det här experimentet att göra företagstwittrandet så oerhört personligt. Å andra sidan är det kanske så som företag får betrakta sitt arbete med sociala medier och i synnerhet Twitter – det krävs någon som är väldigt engagerad i sitt twittrande.

Samtidigt kan jag inte se en framtid utan Twitter för min del. Det är, som jag nämnde tidigare, en ryggrad i min nätaktivitet och en ständig källa till vidareutveckling.

Twitter kommer aldrig bli folkligt på samma sätt som Facebook har blivit. Tröskeln är för hög och det tar jämfört med Facebook lite längre tid att hitta nyttan och glädjen i det. Men de som väl ger sig in i twittrandet på allvar blir ofta väldigt engagerade i det och kan inte vara utan det. Speciellt eftersom nyttan och glädjen för dessa personer vida överstiger vad de kan få ut av Facebook eller via andra nätvägar. På det sättet blir Twitter som en länkande faktor mellan människor, företag och organisationer – vi vet att vi genom vårt twittrande delar en sorts grundläggande syn på sociala medier och av den enkla anledningen gillar vi varandra lite extra mycket, oavsett om vi egentligen har med varandra att göra. Klimatet på Twitter liknar få andra platser på nätet – vänskapligare kommunikation får man leta efter. Allt detta sammantaget gör att jag själv vill finnas i den svenska Twittervärlden och det är också skälet till att jag tänker fortsätta se till att Piratförlaget är en naturlig del av densamma och därtill ett omtyckt företag inom sociala medier.

Titta även på det avsnitt av JMW Talkshow där jag pratar om mitt företagstwittrande.

Svenska eboksmarknaden just nu

Mattias Boström — Sat, 17 Oct 2009 20:53:49 +0000

På tisdag 20 oktober håller Svenska Förläggareföreningen ett seminarium för sina medlemmar under rubriken ”E-boken – lätt att göra, svår att sälja”. Panelen består av journalisten Sus Andersson, Magnus Nytell som basar för eböckerna inom Bonniers och jag själv som är eboksansvarig på Piratförlaget. Moderator: Pelle Thörnberg.

Seminariet kommer att pågå i tre timmar så det finns gott om tid för diskussion. På plats i publiken finns bl a representanter för eboksföretaget Elib och jag hoppas att resultatet blir att de närvarande förlagspersonerna kommer gå hem med en dagsfärskt uppdaterad inblick i hur den svenska eboksmarknaden ser ut just nu. Att sedan allting kan vara förändrat redan om en vecka är en annan sak. Det är helt enkelt en sådan marknad och en sådan situation.

Jag kommer säkert att prata om många saker under seminariet, men här följer i alla fall ett första utkast till mitt öppningsanförande. För den som har läst min tidigare lägesrapport om eboksmarknaden känns det mesta igen, men en del slutsatser är nya.

Öppningsanförande av Mattias Boström, eboksseminarium 20 oktober 2009

Den framtida svenska eboksmarknaden vilar på fyra hörnpelare. Samtliga dessa krävs för att vi över huvud taget ska få någon eboksmarknad att tala om. Lyckas vi inte fixa allihop så kommer bygget att stå väldigt ostadigt.

Den första pelaren är utbudet. I dagsläget finns ca 2 000 svenska titlar tillgängliga via Elib, spridda inom en mängd genrer. Ska vi skapa en marknad med nöjda kunder som återkommer och alltid hittar något de vill läsa, så måste vi bibehålla spridningen över genrerna och passera gränsen 8 000-10 000 svenska titlar. Om ett år kommer vi antagligen att vara uppe i 4 000-5 000 titlar, så vi är på god väg. Men det gäller att skapa incitament för de svenska förlagen att digitalisera sina titlar, både nyheter och backlist. Vi måste visa att det här är en god affär – och detta är en utmaning för just oss förlag som kommit längst på eboksmarknaden. Vi är helt enkelt beroende av att många andra förlag hjälper till att göra utbudet attraktivt för konsumenten.

Den andra pelaren är priset. Under de närmaste två åren kommer eboksmarknaden handla om ett oavbrutet experimenterande. Det är nu vi kan passa på att laborera med prissättningen för att se vilken nivå som passar oss och kunderna bäst. Det är i uppbyggnadsskedet som kunderna är förlåtande om vi testar att sänka några tior och sedan höjer igen. Vi ligger fortfarande något år efter utvecklingen i USA och där har nu priset cementerats och är svårt att rucka på. Men här har vi fortfarande möjligheten. Min egen tro är att ett lågt ebokspris skapar impulsköp, speciellt när vi börjar få en mer utbredd försäljning via exempelvis iPhone eller läsplattor med inbyggd nedladdning via mobilnät. Jag skulle vilja se ett utpris på runt hundralappen för nyheter och 40-50 kr för backlist. Men den närmaste framtiden får avgöra vad vi hamnar på.

Den tredje pelaren är hårdvaran. Inte bara läsplattor, utan lika mycket t ex iPhone. Här ser vi en ljusning, jämfört med för bara några månader sedan. Flera läsplattemärken är på väg in på svenska marknaden, t o m Kindle kommer att kunna användas i Sverige. Priset för plattorna är fortfarande för högt och hos handlarna verkar intresset ännu ganska ljummet. Det räcker inte att läsplattor finns att köpa via nätet – de flesta kunder övertygas inte förrän de faktiskt håller i en läsplatta och inser att texten på skärmen är extremt lättläst och att apparaten över huvud taget är tilltalande och lättanvänd. Jag vill gärna ha de fysiska bokhandlarna som återförsäljare, om inte annat så för att på naturlig väg nå storläsarna. Men då måste vi skapa möjligheter för de fysiska bokhandlarna att förmedla själva eböckerna också - varför skulle de annars sälja en apparat som leder kommande försäljning bort från deras led?

Den fjärde och sista pelaren är lättillgängligheten. Det får aldrig vara krångligt att köpa en ebok. Om vi ska få rejäl snurr på eboksmarknaden måste vi rikta oss till storläsarna, inte de teknikfrälsta. Därför är allt som rör teknik och format bannlysta ämnen. För de som vill läsa en ebok på en iPhone kommer inte detta att vara några problem, men det kommer att bli en nöt att knäcka när det gäller läsplattor och vi får jobba stenhårt på att förenkla köpen och nedladdningen. Därför behöver vi också bättre eboksbutiker än idag – en utmaning för såväl nätbokhandlarna som de fysiska bokhandlarna. Och inte minst för andra aktörer som kan tänkas vända upp och ned på återförsäljarledet för eböcker.

Dessa är de fyra grundpelarna för att över huvud taget få igång en eboksmarknad: utbudet, priset, hårdvaran och lättillgängligheten. Parallellt med detta finns en lång rad andra bitar som måste falla på plats, men utan de fyra pelarna kommer vi inte komma någon vart.

Varför ska vi då satsa på eböcker? Jo, självklart för att vi tror att det kommer bli en bra affär, svårare än så är det inte. Åtminstone blir det en bättre affär än att inte satsa på det och låta andra aktörer helt och hållet bestämma över utvecklingen. Man kan som bokförlag ge sig in på eboksmarknaden med en positiv inställning eller för att man bara är så illa tvungen. För vissa bokförlag kommer det kanske inte att vara nödvändigt än på ett tag. Men att eböckerna kommer börja plocka marknadsandelar på den totala bokmarknaden under de kommande åren är ofrånkomligt.

Snart är julen här, men vad ska förlagstomten ha i säcken?

Mattias Boström — Mon, 05 Oct 2009 21:10:01 +0000

Ja, jag är medveten om att jag är lite tidigt ute. Jag har faktiskt inte börjat tänka i julbanor och jag har inte ännu tokstressat med julklappsinköp.

Istället har jag helt enkelt tagit julen som en förevändning för att fråga runt på Twitter vad folk helst av allt önskar sig i julklapp från förlagsbranschen. Det är möjligt att jag inte kommer kunna leverera det i ett vackert inslaget paket just på självaste julafton, men jag är ändå väldigt nyfiken på allas önskemål.

Jag tänker fortsätta att fråga folk via Twitter och jag är även tacksam för alla kommentarer som kan ges direkt här på bloggen. Resultatet tänkte jag använda som någon sorts inofficiell prioritetslista och som underlag för diskussion och utvecklingsarbete inom branschen. Kanske som en liten idébank, öppen för alla att plocka godbitarna ur.

Listan uppdaterar jag i nya inlägg vartefter den fylls på.

Här är några av de första önskemålen:

1. @nollpunkt önskar sig: En sökmotor för ALLA böcker från ALLA förlag så att inte Adlibris/Bokus blir de facto svensk standard för boksök.
Kommentar:
@petrajankov påpekar: Finns ju iofs Bokrondellen, men den kostar pengar att använda men har ALLT.

2. @Korlingsord önskar sig: En piratbok på nätet – utskickad gratis på själva julafton – med ett stort jultomtehjärta på…

3. @QueenOfelia önskar sig: ett större nordiskt litteraturutbyte!

4. @jimmyasklund önskar sig: färre deckare, och fler lyriksamlingar i pocket vore den bästa julklappen.

Jag hoppas nu att ni vill hjälpa mig med fler julklappsönskningar riktade till förlagsbranschen. Och som sagt, även om vi inte kan göra realitet av önskemålen redan i höst, så tror jag säkert att det kommer finnas ett antal guldkorn här som vi borde gå vidare med.

När listan har vuxit sig lite större tänkte jag omvandla den till en öppen omröstning för att se vilka av önskemålen som ni anser vara viktigast.

Följ mina twitterinlägg i ämnet på twitter.com/piratforlaget