Mattias Boström

Sällan en dag utan att jag påverkas av 80-talet. Ibland bara flyktigt, som när jag med tävlingsinstinkt står vid ett övergångsställe och vill komma först till andra sidan, men vet att jag kommer att diskas om jag genar utanför de vita linjerna. Så gick det till i de sportkommenterade inslagen i tv-underhållningen Razzel på 80-talet, en dold kamera riktades ned mot ett övergångsställe i centrala Stockholm och vid grön gubbe gick startskottet för de ovetande fotgängarna.

Sådana småsaker i min vardag får mig så lätt att tänka på just det decenniet och dess händelser, människor och fenomen. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det var då jag skapades. Inte födslomässigt förstås – jag är född 1971 – utan känslomässigt. Min humor, mina intressen, mitt sätt att vara; allt det där kan jag spåra tillbaka till 80-talet.

När nu tv-serien ”Här är ditt liv” återvänder i rutan får jag 80-talsöverlastning i hjärnan. Jag älskade programmet på den tiden då Lasse Holmqvist var dess skånskklingande mittpunkt, fåtöljerna var storblommigt gröna och kidnappningarna blev legendariska. Det var en stor händelse varje gång det sändes.

Det var på den tiden då det gjordes riktigt långa tv-program, gärna helkvällsunderhållningar av just typen Razzel. Stjärnorna var ofta 50+, de stora artisterna hade verkat i flera decennier. Det fanns en trygghet i tv-humorn, det var samma typ av sketchuppbyggnad som funnits sedan sekelskiftet och revykungen Emil Norlanders dagar. Det här var innan den ironiska generationen och stand-up-humorn lade asfalt över komikens kullersten. Nilecity hette Nöjesmassakern. Hassan hette Kalle Sändare. Och där framför tv:n och radion fanns en ung Mattias som sög i sig allt som fanns att se och höra.

Men är det inte så att det bara är i mitt huvud som 80-talet var stort? Jo, jämfört med dagens tv-produktioner står förstås dåtidens sig slätt. Det märker man lätt när man ser gamla klipp på YouTube eller Arne Weise dammar av någon gammal godbit till Minnenas television. Tempot är sävligt, nästan sövande ibland, humorn är enkel, allting är en aning taffligare och mindre proffsigt. Men på den tiden var det stort – det fanns inget att jämföra med. Den enda försmak vi kunde få av framtidens programutbud skedde genom ”Fönster mot TV-världen” med Åke Wihlney, eller Åke Vadvillni när han blev parodierad.

Tack vare de populärkulturella referenserna står jag fortfarande i kontakt med grundskole-Mattias. Jag behöver bara tänka på ett tv-program eller en artist från den tiden för att ta mig in i grundskole-Mattias hjärna. Jag har aldrig fört någon dagbok, så jag får förlita mig på mina minnen, men med populärkulturförstärkare blir de så mycket tydligare.

Som tur är har jag sparat en mängd skrivböcker från grundskolan. Och där finns minnena. Hur många gånger fick man inte skriva vad man gjort på sommarlovet eller på andra sätt beskriva sig själv? Mitt bland skrivövningar, rimmade dikter och märkliga sagor hittar jag dessa genvägar till unga åldrars Mattias. I ett blått linjerat häfte från tredje klass med påskriften ”Fri skrivning” får jag veta att jag då, 1981, höll på att samla pengar till en dator som kostade 4 000 kr. ”Med den kan man skriva program. Det bästa jag vet är att läsa och skriva. Det allra bästa jag vet är att skriva på datorer. Jag skriver mest sånger. Men skriver också berättelser. Det är roligt, men lite svårt. Jag tycker det är roligt att spela teater med.”

Jag bläddrar vidare bland skolböckerna. I ett arbetshäfte i svenska från sjuan har jag fått fylla i olika saker om mig själv. På raden för ”Musik som jag tycker om” står det: Povel Ramel, klassisk musik, svenska schlagers.

Ja, jag var väl lite udda i min musiksmak. Ja, jag sjöng Ernst Rolf-refränger högt för hela klassen på musiklektionen. Men den musiksmaken står sig fortfarande relativt oförändrad. Möjligtvis har jag skurit ned på det klassiska, men Povel Ramel har jag på senare år återfunnit som en favorit och jag kan inte neka till att den äldre svenska schlagerskatten tilltalar mig. När jag går och nynnar melodier på stan är de sällan komponerade efter 1970.

Jag minns att några klasskompisar frågade mig i sjuan om jag ville följa med på en hårdrockskonsert i Köpings Folkets park. Jag tyckte att det lät lite farligt och stannade förstås hemma. Okej, jag var inte coolaste killen i klassen direkt, men i efterhand har jag ångrat mig lite. Speciellt eftersom den för mig då okända hårdrocksgruppen som spelade – Europe – ett år senare tillhörde sådant som jag faktiskt gillade via Tracks. Ett program som jag för övrigt satt klistrad vid under hela 1985, jag förde till och med detaljerad statistik över placeringarna i programmen. Fortfarande är 1985 mitt favoritår i pophistorien och fortfarande förundras jag över hur märkligt Bryan Adams ”Heaven” rörde sig på Trackslistan under hösten det året.

Alla dessa tankar översköljer mig just nu bara för att ”Här är ditt liv” börjat sändas igen, nu med Ingvar Oldsberg som programledare. Den här omgången kommer inte tv-serien att betyda särskilt mycket för mig, jag är sedan länge känslomässigt färdigutvecklad och förändrar mig numera ytterst långsamt.

Men det fanns som sagt en tid då det här var stort. Jag hittade en annan gammal skrivbok i ämnet Fri skrivning, den här gången från femte klass. Och i den finns en tjugosidig berättelse med titeln ”En resa till Italien”. Den återspeglar säkert ganska väl vad jag tyckte var kul på den tiden, även om min lärare Britta Hörnström på Malmaskolan i Kolsva med röd kulspetspenna på sista sidan har gett omdömet ”Tjaa, inte vidare roligt!”.

Historien utspelar sig huvudsakligen ombord på ett flygplan och bland passagerarna finns ett helt menageri av dåtidens kändisar: Kjell-Olof Feldt, Olof Palme, Birgit Nilsson inlåst på toaletten, Ingemar Stenmark, drottning Silvia, Linda Haglund, Åsa Bodén, samt av någon anledning en katolsk präst. Det vimlar av samtida tv-referenser, såväl programmet ”Sånt är livet” som ballongdansen finns med. Allting är knasigt och en elvaårig Mattias humor.

Men vad vore berättelsen om inte även 80-talets stora tv-succé utgjorde en del av handlingen. På 9 000 meters höjd händer följande:

”En man kommer in med två fallskärmar. Han går fram till Thore Skogman och drar av sig håret och säger:

– Du är nu kidnappad till Här är ditt liv.

Mannen var alltså Lasse Holmqvist. Han säger:

– Ta den här fallskärmen, så hoppar vi ner. Det är snabbaste vägen.”

Och på samma gång är det snabbaste vägen till den unge Mattias, en kille som jag annars inte hade känt så väl.

Facebook

Twitter kommer måhända aldrig att bli riktigt folkligt, inte på det där sättet som Facebook är. Men med Twitters direktkommunikation får jag ofta långt mycket närmare kontakt med människor. Och för mig är Twitter det snabbaste sättet att få igång ett projekt, speciellt när jag inte vet vilka som vill vara med i samarbetet.

De senaste dagarna har det varit en del twittrande om Bokmässan i Göteborg 24-27 september – med hashtagen #bokmassan kan man hitta mycket av det som sagts. Vi har pratat om tweetups (när twittrare träffas på riktigt) och att det kommer twittras mycket därifrån. Och under de senaste timmarna ordnades en ny sajt - http://www.alltombokmassan.se – en sajt där vi ska samla allt om bokmässan som bloggas, twittras och skrivs i tidningarna. Både inför och efter mässan, men speciellt under själva mässdagarna. Vi flyttar helt enkelt ut mässans skoj och stoj på nätet. Vi vill att bokmässan ska bli en angelägenhet för många fler än de som kan komma till Göteborg, att fler får möjlighet att delta i de tusentals boksamtal som förs på mässgolvet och i seminarielokaler.

Och med hjälp av Twitter samlades snabbt ett gäng som vill vara med och fixa den här sajten. Författarcoachen Johanna Wistrand på Multimanus hittade på domännamnet. Kalle Magnusson på Bokens framtid styrde upp det hela och bokade och betalade domänen. Han och Dan Abelin ska ses i Malmö och planera praktiskt. Johan Thorén på Bokförlaget Thorén och Lindskog hänger kanske också med på det mötet.

Och redan har några anmält intresse att hjälpa till på ett eller annat sätt: Niclas Holmqvist, Andreas Johansson, Sjumilakliv på Pocketblogg och Petra Jankov Picha (som har bloggen En annan sida). Flera andra har dessutom deltagit i diskussionen om vad bloggen skulle heta och innehålla. Och alla andra som vill delta i projektet är hjärtligt välkomna!

Vad vi behöver göra närmast är följande:
* komma med förslag på vad sajten ska innehålla
* lösa det rent tekniskt och formmässigt
* planera så att innehållet hålls extremt uppdaterat speciellt under bokmässedagarna – och eftersom många av oss är upptagna med andra saker på mässan dessa dagar krävs det personer som inte befinner sig på mässan men som kan bevaka knuff.se, Eniro nyhetssök, twitter-flöden etc och se till så att länkar hamnar på sajten – såvida inte vi har smarta widgets och rss-flöden som fixar allt sånt
* redan nu börja sprida ut länk och information om sajten, så att den verkligen blir en sådan samlingspunkt som vi vill

Men ovanstående är bara mina egna första tankar. Nu vill jag höra vad ni andra tycker att vi ska använda sajten till. Kom gärna med vilda idéer. Jag tänker själv fortsätta slänga fram förslag i kommentarerna till det här inlägget.

Vi kan säkert fortsätta den här diskussionen på själva sajten när den är uppe, men låt oss börja här. Och alla andra som har önskemål om vad en sådan sajt borde innehålla, välkomna att kommentera! Det här ska bli skoj!

Facebook

Vem tjänar egentligen mest på en bokutgivning? Är det författaren, förlaget eller någon annan?

Låt oss ta ett exempel. En normal roman i inbundet format har försäljningspriset (f-priset) 140 kr från förlaget, vilket ger ett riktpris på över 300 kr ute i bokhandeln, men det priset tas nästan aldrig ut. Istället hamnar det på kanske 219 kr i vanlig bokhandel och ned till 179 kr hos nätbokhandlarna och varuhusen.

Jag är inte bra på bokhandelsekonomi så jag vet inte hur god affär återförsäljarna egentligen gör. Många bokhandlare har ju uppenbarligen lönsamhetsproblem. Kan någon insatt bokhandelsperson förklara?

Det ska tilläggas att förlaget inte får ut 140 kr. Återförsäljarna har i snitt 15-20% i rabatt – låt oss säga 17% för att ha en siffra i våra uträkningar – och då räknar jag även in det s.k. marknadsföringsbidraget som en rabatt.

Författaren får en royalty på f-priset 140 kr, traditionellt sett runt 27%. Men det finns saker som minskar royaltyn (t ex lägre royaltysatser vid bokklubbsförsäljning). Låt oss därför säga att författaren i snitt har 23% i royalty. (Författararvodena som anges här nedan är bruttobeloppet, före avdragna egenavgifter och skatt.)

Detta innebär att de 219 kronorna – som boken kostar i bokhandeln – fördelas på följande sätt (siffrorna är avrundade): författaren 32 kr, förlaget 84 kr, återförsäljaren 91 kr (24 kr i rabatter och 67 kr i påslag) och moms 12 kr.

Förlaget har förstås en del omkostnader. Vi tittar närmare på deras 84 kr.

Romanen i exemplet är en debutbok. En upplaga på 3 000 exemplar låter därför vettigt. Låt oss säga att boken kostar 17 kr/ex att trycka. 51 000 kr betalas till tryckeriet. Det är inte så lätt att skapa intresse för debutanter genom just annonser och köpta kampanjer, så vi nöjer oss med att lägga 30 000 kr i marknadsföring. Istället jobbar vi i första hand med att få recensioner och PR för boken. Vi trycker upp förhandsexemplar och skickar ut recensionsböcker. 10 000 kr för detta.

Men innan vi har kommit så långt behövs ett bokomslag, en brytning (layout) av inlagan, författarfoto och korrekturläsning. De flesta av dessa tjänster köper förlaget in från frilansare. 38 000 kr totalt för detta låter kanske mycket, men det är marknadsmässiga priser.

Lägg till detta förlagets arbete med just denna bok. Alltså inte några overheadkostnader, utan bara de timmar som förläggaren, redaktören, säljarna, marknads- och PR-personerna lägger ned på just denna debutantroman. Minst hundra timmar handlar det om totalt och med en snittlön på låt oss säga 25 000 kr så innebär detta arbete 20 000 kr (inkl soc avg).

Observera att jag tar i ganska lågt när det gäller förlagets omkostnader – jag vill bara ge ett exempel som bygger på lägsta tänkbara grundsatsning.

Vi räknar dessutom med att förlaget betalar i snitt 5% av bokens försäljningsvärde i distributionskostnad.

Förlagets 84 kr har därmed delats upp på medarbetarlöner/frilansare 21 kr, tryckeriet 18 kr, distribution 6 kr, PR/marknadsföring 14 kr och kvarvarande till förlaget 25 kr.

(Att tryckerikostnaden/ex ökar – från 17 till 18 kr – beror på att vi maximalt kan sälja 2 800 ex av upplagan på 3 000 ex, resten används som friexemplar till bl a författaren och recensenter.)

I detta exempel får alltså författaren totalt 90 160 kr och förlaget 69 432 kr. Hade däremot bara 2 000 ex sålts av upplagan på 3 000 ex så hade författaren fått 64 400 kr och förlaget 6 880 kr. Går man lägre än 2 000 sålda ex innebär utgivningen ganska snabbt en ren förlust för förlaget. Författaren är alltid skyddad genom det s.k. garantihonoraret som uppgår till 50% av författarens totala royalty för förstaupplagan och som betalas ut i förskott.

Ungefär så här ser ekonomin ut för en stor andel av de böcker som ges ut i Sverige idag. Men varför ger sig i så fall bokförlagen in i detta, när de redan på förhand vet att ett utgivningsprojekt kanske inte kommer att gå med någon nämnvärd vinst? Jo, det handlar om bygga författarskap – att tro starkt på kvaliteten hos författaren och den framtida efterfrågan på hans eller hennes böcker.

Genom att inledningsvis ta stora risker i ett antal författares karriärer hoppas man att något eller flera av författarskapen ska nå upp till upplagor på åtminstone 10 000 exemplar. Med det traditionella royaltysystemet tjänar förlaget då mer pengar än författaren och kan återhämta sina tidigare eventuella förluster. Samtidigt ställs det förstås större krav på förlaget ju större upplagan blir, ifråga om utökade PR- och marknadsföringssatsningar som äter upp en del av den ökade vinsten.

(Piratförlagets modell skiljer sig från ovanstående genom att förlaget och författaren alltid tjänar lika mycket när man kommer upp i de större upplagorna. Vid små upplagor är det dock författaren som tjänar mer pengar än förlaget, även hos Piratförlaget.)

Förutom förhoppningen att ett författarskap ska växa är det många förlag som ger ut förlusttyngda projekt för att de är litterärt viktiga. Det är absolut försvarbart, inte minst ur goodwillhänseende, men inget förlag överlever enbart på detta, såvida man inte bygger sin verksamhet på olika litterära stödpengar.

Det är alltså detta resonemang som är grunden i förlagsekonomin. Att vara villig att ta många ekonomiska risker och förluster, men sedan tjäna pengar på de fåtal författare som verkligen säljer riktigt bra.

Den svenska förlagsmarknaden rymmer förstås mängder av undantag från ovanstående exempel, men grundprincipen är densamma för de flesta förlagen. I en kommande bloggpost ska jag visa vilken fördelning motsvarande ekonomiska uträkning skulle innebära på framtidens bokmarknad, där eböcker och nya försäljningskanaler förändrar såväl kostnadsläge som intäktsmöjligheter.

Facebook