Jag växte upp i bruksorten Kolsva i Västmanland och där hade jag två hem. Det ena var hemma och det andra var bibblan.
Jag minns min barndom som fylld av böcker, men när jag nyligen gick igenom några lådor och skåp med saker från den tiden så upptäckte jag att det faktiskt inte var fullt så många böcker som jag mindes. Istället var det på biblioteket jag fann dessa skatter, fyllde min Fjällräven till brädden och cyklade hemåt uppför backen (cykeln var en DBS, det betydde Den Beste Sykkel på norska visste jag redan då, men det fanns kompisar som sa att det stod för Dåren Bakom Styret – å andra sidan var ju Monark gjord av bara papper och bark).
Mina starkaste biblioteksminnen är från mellanstadiet. Jag lånade väldigt mycket seriealbum, Asterix, Johan och Pellevin, Tintin, Lucky Luke. Och läste alla Tvillingdetektiverna-böckerna – jag blev förresten väldigt nöjd när min arbetsplats för några år sedan förflyttades till Kaptensgatan i Stockholm, det var ju där som kusin Hubbe bodde i den bokserien. På vuxenavdelningen hittade jag Jules Verne och den klassiker som jag läst fler gånger än någon annan bok, Greven av Monte Cristo. Och så hittade jag förstås Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Detta var innan jag blev fanatisk sherlockian, så jag läste dem nog mest för att det var spännande historier. Idag skulle jag inte minnas när mitt första möte med Holmes ägde rum, men som tur är skrev jag en artikel om detta när jag var sexton, och där anger jag att det var i tioårsåldern, så jag får väl helt enkelt lita på mig själv där.
Mot slutet av mellanstadiet utvecklade jag mina biblioteksbesök. På något sätt tjatade jag mig till att få hjälpa till. Så med en mellanstadieunges envishet gjorde jag mig så ofta som möjligt ärenden bort till utlåningsdisken och frågade om det fanns något jag kunde göra. Stolt blev jag förstås när jag anförtroddes att sätta upp återlämnade böcker i hyllorna. Alfabetet kunde jag, så det var inga problem. Även det grekiska alfabetet tillhörde förresten mina kunskaper, eftersom jag en kväll hade fått för mig att jag skulle lära mig att rabbla det utantill. Märkligt nog kan jag det fortfarande, men bara om jag rabblar tillräckligt snabbt.
Förutom att jag gillade bibblan så var jag linslus. När ryktet spreds att Tidningen Vi skulle besöka biblioteket en tidig vårvinterdag 1983 för att göra reportage om de läsande kolsvaborna, ja då visste förstås tolvårige (11 år och 9 månader) Mattias vart han skulle ta vägen på DBS:en efter skolan. Okej, dit hade han nog begivit sig i alla fall. Men eftersom jag har tillgång till en mycket pålitlig förstahandskälla så vet jag att han var linslus i alla fall.
Artikeln handlar om hur just Kolsva bibliotek hade arbetat för att få en av Sveriges bästa utlåningsstatistiker. På bilderna inuti tidningen ser jag olika barn som för mig aldrig blivit så mycket äldre, eftersom jag flyttade från Kolsva bara två år senare och inte har sett dem sedan dess. När jag tänker på mina skolkamrater från den tiden så är det alltid i någon sorts vuxenvariant av deras barnansikten.
Jag omnämns inte inuti i tidningen. Men jag pryder omslaget. ”Här trivs Mattias”, står det. Just här sitter jag – pojken i förgrunden - och läser ett seriealbum. Det är mamma som har stickat den fina tröjan. I bakgrunden sitter andra mellanstadieungar i sofforna på barnboksavdelningen.
Jag är så glad över det här omslaget. Inte för att jag fick vara på just omslaget till Tidningen Vi, utan för att det är den enda bild som finns på mig från mitt andra hem. Jag har förstås mängder av andra bilder därifrån, men just de sitter allesammans inuti mitt huvud och är så svåra att visa upp.
Idag är jag inte lika flitig biblioteksbesökare. Idag har jag mitt eget bibliotek, en trappa ned. Men det var här det började.
Facebook
